Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Vi fann det vi sökte efter

Vi fann det vi sökte efter

Vi fann det vi sökte efter

Berättat av Bert Tallman

Jag har ljusa minnen från min barndom i Bloodreservatet, ett av blackfootindianernas reservat i Alberta i Kanada. Vi bodde inte långt från de kanadensiska Klippiga bergen och Lake Louise.

VI VAR nio barn i familjen, sju pojkar och två flickor. Mina syskon och jag var ofta hemma hos mormor. Hon arbetade hårt och lärde oss mycket om blackfootindianernas traditionella sätt att leva. Vi fick lära oss att plocka bär, laga traditionell mat och hjälpa till i trädgården. Jag brukade få följa med min morfar och min pappa när de jagade och fiskade. Vi jagade kronhjort, svartsvanshjort och älg och tog vara på både köttet och skinnen. Våra föräldrar arbetade hårt och gjorde sitt bästa för att ge oss en bra uppväxt. Jag hade det bra i reservatet.

Men allting ändrades när mormor dog 1963, då jag var fem år. Jag kände mig förvirrad och fick inte höra något som gav mig tröst. Fastän jag var så liten undrade jag: ”Om det finns en Skapare, var är han? Varför dör människor?” I ren frustration suckade jag ibland. När mina föräldrar frågade vad som var på tok sade jag bara att jag hade ont någonstans.

Kontakten med vita

Innan mormor dog hade vi nästan ingen kontakt med vita. Om vi någon gång såg en av dem fick jag höra sådana kommentarer som: ”Det är bara ännu en ond vit man, girig och känslolös. Det är inga bra människor.” Jag fick höra att det inte var många vita som var uppriktiga och att man inte kunde lita på dem. Även om jag var nyfiken på dem var jag alltid försiktig, eftersom de vita i vårt område ofta drev med oss och kom med nedsättande kommentarer.

Strax efter det att mormor hade gått bort började mina föräldrar missbruka alkohol, och det gjorde de här åren till några av de sorgligaste i mitt liv. När jag var åtta år började två mormoner besöka oss. De verkade vara bra människor. Mina föräldrar gick med på deras förslag om att jag skulle ingå i ett omplaceringsprogram. Som jag förstod det gick det ut på att omskola barn i vårt reservat genom att låta dem bo hos vita familjer. På grund av sina omständigheter tyckte mina föräldrar tydligen att det skulle vara bäst för mig om jag fick bo hos en annan familj. Jag var upprörd och besviken. Jag hade ju hört mina föräldrar säga att man inte kunde lita på vita människor. Jag ville inte ge mig av, utan gjorde allt för att slippa undan. Till slut gav jag med mig när mina föräldrar försäkrade mig om att min äldre bror också skulle följa med.

Men när vi kom fram till Vancouver i British Columbia fick inte min bror och jag komma till samma ställe, utan jag hamnade 10 mil längre bort! Jag blev förtvivlad. Även om människorna i den familj jag hamnade hos var snälla, var det en traumatisk upplevelse, och jag var skräckslagen. Jag återvände hem efter omkring tio månader.

Hemma hos mina föräldrar igen

Trots att situationen där hemma inte hade ändrats särskilt mycket var jag glad över att vara tillbaka. När jag var ungefär 12 år slutade mina föräldrar dricka. Det var visserligen en lättnad, men nu hade jag själv fått problem eftersom jag hade börjat experimentera med droger och alkohol. Mina föräldrar försökte få mig att intressera mig för andra saker, till exempel rodeo, och det var något som jag verkligen tyckte om. Det var ingenting för den som är feg. Jag lärde mig att hålla mig kvar på en vild, sparkande tjur i minst åtta sekunder, samtidigt som jag bara fick hålla mig med en hand i ett rep som var spänt runt tjurens buk.

När jag var i tonåren blev jag invigd i vår religion av stamäldste. Jag tyckte att det var väldigt intressant, eftersom jag inte hade någon större respekt för den så kallade vite mannens religion. Jag tyckte att blackfootindianernas sedvänjor verkade stå för den godhet och den rättvisa som saknades i många ”kristna” samfund. Jag trivdes bland vårt folk och tyckte om den humor och den närhet som rådde bland släkt och vänner.

Det var ungefär vid den här tiden som jag fick höra vilka orättvisor som vårt folk hade utsatts för under flera hundra år. Jag fick veta att den vite mannen hade spritt sjukdomar bland oss och utrotat vår huvudsakliga möjlighet till försörjning, buffeln. Richard I. Dodge, överste i amerikanska armén, lär faktiskt ha sagt: ”Skjut alla bufflar ni kan. Varje död buffel är en indian mindre.” Det sades att den här inställningen hade berövat blackfootindianerna självkänslan och fått dem att känna sig hjälplösa.

Vissa myndighetspersoner hade dessutom tillsammans med sina religiösa bundsförvanter på allt sätt försökt assimilera indianerna, som de betraktade som ociviliserade. De trodde att allt som hade med vårt folk att göra – vår kultur, våra trosuppfattningar, vårt uppförande och vårt språk – måste förändras och anpassas efter den vite mannen. I Kanada utnyttjades somliga barn vid religiösa internatskolor. Andra fick problem med droger och våld eller begick självmord. Detta är problem som indianreservaten än i dag kämpar med.

För att komma ifrån en del av de här problemen valde några att överge blackfootindianernas kultur. De talade engelska med sina barn i stället för sitt eget språk, och de försökte lägga sig till med en del av den vite mannens vanor. Men de blev inte accepterade utan i stället hånade, inte bara av vissa vita, utan också av sina egna. De kallade dem ”äppelindianer” – röda på utsidan men vita på insidan.

Det var sorgligt att se vårt folk lida på så många sätt. Jag längtade efter bättre förhållanden för dem som bodde i vårt reservat såväl som i andra reservat i Kanada och USA.

Jag längtade efter svar

När jag var i tonåren trodde jag aldrig att jag skulle bli accepterad. Mina känslor av underlägsenhet gjorde mig ofta förbittrad. Jag började till och med hata de vita. Men mina föräldrar och min faster varnade mig för att ha sådana negativa känslor som hat och hämndlystnad. De uppmuntrade mig att i stället vara förlåtande och kärleksfull och att ha överseende med dem som var fördomsfulla. Jag fick längre fram lära mig att det här rådet var i överensstämmelse med principerna i Bibeln. Dessutom längtade jag fortfarande efter att få svar på de frågor som hade oroat mig som barn. Jag började också fundera över varför vi finns här på jorden och varför det finns så mycket orättvisa. Det verkade inte förnuftigt att bara leva en kort tid och sedan dö. Jag var förvirrad.

När Jehovas vittnen kom på besök var det alltid jag som fick öppna. Jag respekterade dem därför att de inte verkade ha några fördomar. Jag tyckte att det var svårt att formulera mina frågor, men vi hade alltid intressanta samtal. Jag kommer ihåg en gång när John Brewster och Harry Callihoo, som var blackfootindian, kom på besök. Vi hade en lång diskussion när vi gick över prärien. Jag fick en bok och hann läsa ungefär hälften av den innan den på något sätt kom bort.

Jag blev rodeoryttare

Jag bad de äldre i reservatet om råd. Visserligen uppskattade jag deras genomtänkta råd, men jag fick aldrig några tillfredsställande svar på mina frågor om livet. När jag var ungefär 16 år flyttade jag hemifrån och blev helt uppslukad av rodeotävlingar. Vid festerna efter tävlingarna dracks det ofta mycket, och det förekom också droger. Jag fick dåligt samvete eftersom jag visste att detta inte var rätt, och jag kände på mig att Gud inte godkände mitt sätt att leva. Jag bad ofta till Skaparen om hjälp att göra det som är rätt och att få svar på de frågor som fortfarande gnagde inom mig.

När jag var i Calgary 1978 träffade jag en ung kvinna som hette Rose. Hennes föräldrar var blackfoot och cree. Vi hade ungefär samma intressen, och det var så lätt att prata med henne. Vi blev förälskade och gifte oss 1979. Vår familj växte när vår dotter Carma och vår son Jared föddes. Rose har varit ett fint stöd för mig, en lojal hustru och en god mor. En dag när vi var på besök hos min äldre bror hittade jag en bok som hette Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. * Det jag läste väckte min nyfikenhet och verkade så förnuftigt. Men precis när jag kände att jag började förstå budskapet i Bibeln kom jag till en del av boken där sidorna hade rivits ut. Rose och jag försökte verkligen få tag i de sidor som saknades, men utan att lyckas. Jag fortsatte ändå att be till Gud om hjälp.

Ett besök hos prästen

På våren 1984 föddes vårt tredje barn, en söt liten flicka som vi gav namnet Kayla. Men bara två månader senare dog hon av ett medfött hjärtfel. Vi var förkrossade, och jag visste inte hur jag skulle kunna trösta Rose. Hon övertalade mig att följa med henne till den katolske prästen i vårt reservat för att få tröst och svar på våra frågor.

Vi frågade honom varför vår lilla flicka måste dö och var hon fanns nu. Han sade till oss att Gud hade tagit Kayla därför att han behövde en ängel till. Jag tänkte: ”Om Gud är den allsmäktige Skaparen, varför skulle han då behöva ta vår dotter till ängel? Till vilken nytta skulle en hjälplös liten baby kunna vara?” Prästen läste inte ur Bibeln en enda gång. Vi kände oss tomma när vi gick därifrån.

Bönen uppehöll oss

En måndag morgon i slutet av november 1984 bad jag en lång bön till Gud och vädjade desperat om hjälp att kunna bli en bättre människa och kunna förstå det som hände och vad som var meningen med livet. Just den förmiddagen kom två Jehovas vittnen, Diana Bellemy och Karen Scott, och knackade på dörren. De var mycket uppriktiga, vänliga och ivriga att få framföra sitt budskap. Jag lyssnade, tog emot en bibel och boken Att få överleva in på en ny jord, * och vi avtalade om att Diana skulle komma tillbaka tillsammans med sin man, Darryl, längre fram i veckan.

Inte förrän de hade gått slog det mig att det här måste vara svaret på min bön. Jag blev så till mig att jag inte kunde sitta stilla, utan gick fram och tillbaka i huset medan jag väntade på att Rose skulle komma hem från jobbet så att jag kunde få berätta för henne vad som hade hänt. Till min förvåning berättade hon att hon också hade bett kvällen innan och att hon hade bett Gud om hjälp att finna den sanna religionen. Den fredagen hade vi vårt första bibelstudium. Vi fick längre fram veta att Karen och Diana inte hade kunnat hitta de hus som de hade tänkt gå till den där dagen. Men när de fick syn på vårt hus hade de känt sig manade att besöka oss.

Svar på mina frågor – till sist!

Våra släktingar och vänner blev förvånade och bemötte oss först kyligt när vi började studera Bibeln. Sedan försökte de pressa oss genom att säga att vi slösade bort vårt liv utan att använda våra förmågor och talanger fullt ut. Men vi beslöt att inte vända ryggen åt vår nye vän, vår Skapare, Jehova. Vi hade när allt kom omkring funnit något dyrbart – de underbara sanningarna och de heliga hemligheterna i Guds ord, Bibeln. (Matteus 13:52) Både Rose och jag blev döpta som Jehovas vittnen i december 1985. Våra släktingar har nu stor respekt för Jehovas vittnen sedan de sett de positiva förändringarna i vårt liv efter dopet.

Ja, jag fann det jag hade sökt efter! Bibelns svar på viktiga frågor är enkla och logiska. Jag fick äntligen ro i sinnet när jag fick reda på vad som är meningen med livet, varför vi dör och att Gud har lovat att vi kan få träffa vår dotter Kayla igen och få se henne växa upp i fullkomliga omgivningar. (Johannes 5:28, 29; Uppenbarelseboken 21:4) Med tiden fick jag också lära mig att vi måste vara rädda om våra kroppar, visa respekt för livet och undvika tävlingsanda. (Galaterna 5:26) Jag valde därför att sluta med tjurridningen och rodeotävlingarna. Det var inget enkelt beslut, men jag gjorde det för att glädja Gud.

Exakt kunskap från Bibeln har befriat oss från de vidskepliga föreställningar som plågar så många indianer, till exempel att åsynen av en uggla eller ljudet av en ylande hund kan vara förebud om en familjemedlems död. Vi är inte längre rädda för att osynliga andar i levande skapelser eller livlösa föremål ska skada oss. (Psalm 56:4; Johannes 8:32) Vi uppskattar nu Jehovas underbara skaparverk. Jag har vänner av många nationaliteter som jag kallar bröder och systrar, och de accepterar oss som jämlikar och tjänar Gud tillsammans med oss. (Apostlagärningarna 10:34, 35) Många av dem gör stora ansträngningar för att lära sig mer om vår kultur och våra trosuppfattningar och även språket, blackfoot, så att de på ett tilltalande sätt ska kunna sprida Bibelns budskap.

Vår familj bor i Bloodreservatet i södra Alberta, där vi har en liten ranch. Vi tycker fortfarande om vår traditionella kultur – till exempel maträtterna, musiken och dansen. Vi tar inte aktiv del i de traditionella dansfestligheter som ibland går under benämningen ”powwow”, men vi tycker om att titta på dem när det är lämpligt. Jag har också försökt förmedla vårt kulturarv till våra barn och även lära dem lite av språket. Många indianer är kända för att vara vänliga, ödmjuka och för att de bryr sig om sina släktingar och vänner. De är också kända för sin gästfrihet och sin respekt för andra människor, även för dem som har en annan bakgrund. Det är sådant som jag fortfarande sätter stort värde på och beundrar.

Vårt största glädjeämne är att vi kan använda vår tid och våra tillgångar för att hjälpa andra att lära känna Jehova och älska honom. Vår son Jared arbetar på Jehovas vittnens avdelningskontor i närheten av Toronto. Jag har förmånen att få vara äldste i Macleodförsamlingen. Rose, Carma och jag är reguljära pionjärer (heltidsförkunnare). Vi är glada över att kunna få predika på vårt eget språk, blackfoot. Det värmer hjärtat att få se andra lära känna sanningen om Skaparen och få veta vad som är hans vilja.

Bibeln säger om Jehova: ”Om du söker honom, låter han sig finnas av dig.” (1 Krönikeboken 28:9) Jag är tacksam för att han har hållit sitt löfte och hjälpt mig och min familj att finna det vi sökte efter.

[Fotnoter]

^ § 22 Utgiven av Jehovas vittnen men trycks inte längre.

^ § 27 Utgiven av Jehovas vittnen men trycks inte längre.

[Infälld text på sidan 13]

”Om det finns en Skapare, var är han? Varför dör människor?”

[Infälld text på sidan 16]

Många indianer är kända för att vara vänliga och ödmjuka

[Bild på sidan 12]

Min mormor lärde mig mycket om blackfootindianernas traditionella kultur

[Bild på sidan 15]

Jag blev helt uppslukad av rodeo

[Bild på sidan 15]

Den särskilda traktaten ”Du kan lita på Skaparen” finns på blackfoot och några andra språk

[Bild på sidan 15]

Jag tycker om att tala med andra om vad Bibeln lär

[Bild på sidan 15]

Jag och min familj