Tjänsten för Gud har gett mig ett rikt och lyckligt liv

Berättat av Pierre Worou

”Bonjour!” Den här franska hälsningen har jag använt i hela mitt liv. Men i november 1975 blev jag gripen av polisen för att jag gjorde det. Låt mig berätta om varför jag blev det och vad som har hänt sedan dess.

JAG föddes den 1 januari 1944 i Malété, en förort till staden Savé i centrala Benin. * Mina föräldrar gav mig namnet Abiola, ett traditionellt namn på yoruba. Som ung bytte jag namn till Pierre, som jag tyckte lät mer modernt och som var populärt.

Stadsborna hade smeknamn på alla ungdomar. Mig kallade de Pastorn, eftersom jag som nyfödd påminde om en präst i staden. Men jag var mer intresserad av att spela fotboll än av att lära mig katekesen.

År 1959 flyttade jag till Sakété, en stad i södra Benin, för att fortsätta min skolutbildning. Jag bodde hos min kusin Simon, som var lärare och som nyligen hade börjat studera Bibeln tillsammans med två Jehovas vittnen. Till en början ville jag inte sitta med och lyssna när de studerade. Men längre fram frågade jag Michel, Simons yngre bror, om inte han och jag också skulle vara med vid studiet. Han gick med på det, och när jag då började studera fick jag för första gången höra talas om Guds namn, Jehova.

En söndag bestämde Simon, Michel och jag att vi inte skulle gå till kyrkan, utan i stället vara med vid Jehovas vittnens möte. Vad besvikna vi blev när vi såg att vi inte skulle bli fler än fem närvarande – de två vittnena och vi tre kusiner. Men vi urskilde att det vi hörde hade sanningens klang, och vi fortsatte att studera Bibeln. Michel var den förste av oss som blev döpt för att visa att han hade överlämnat sitt liv åt Gud. I dag är Michel pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas.

Simon flyttade norrut till staden Kokoro, och jag följde med honom dit. Jehovas vittnen skulle hålla en sammankomst i byn Ouansougon. Simon åkte taxi dit, men jag cyklade de drygt 20 milen för att vara med. Vi blev båda döpta där den 15 september 1961.

Utmaningar i heltidstjänsten

Jag försörjde mig genom att sälja tavlor som jag målat och genom att odla grödor på en åker som gav god avkastning. När Philippe Zannou, en resande tillsyningsman, besökte vår församling, frågade han om jag någon gång hade funderat på att börja i pionjärtjänsten. Efter att ha resonerat igenom saken med min vän Emmanuel Fatunbi svarade jag att vi två kunde börja som pionjärer i februari 1966. Längre fram blev jag förordnad som resande tillsyningsman och besökte församlingar där man talade fon, gun, yoruba och franska.

Med tiden träffade jag Julienne, en förtjusande ung syster, som precis som jag tyckte  om att leva enkelt. Vi gifte oss den 12 augusti 1971, och hon följde med mig i resetjänsten. Vår son Bola föddes den 18 augusti 1972. För att ta oss till församlingarna cyklade vi. Jag trampade, och Julienne satt bakom mig med Bola på ryggen. Ofta följde någon från församlingen med oss och tog vår packning på sin cykel. Under fyra år besökte vi olika församlingar på det här sättet.

En dag blev Julienne sjuk, och hon genomled sedan en hemsk natt. På morgonen gick jag ner till vägen för att försöka få hjälp. Plötsligt kom en taxi, och det var verkligen inte vanligt i det här området. Den var dessutom tom – något som var ännu ovanligare! Jag förklarade situationen för taxichauffören och frågade om han kunde köra oss till huvudstaden, Porto-Novo, två och en halv mil därifrån. Det kunde han. När vi kom fram log han och sade: ”Ni behöver inte betala något – jag bjuder på resan.”

Julienne blev tvungen att ligga till sängs i två veckor hemma hos en av våra medkristna. En läkare kom och tittade till henne varje dag. Han tog också med sig den medicin hon behövde. När han undersökte Julienne sista gången frågade jag oroligt hur mycket vi var skyldiga. Till min stora förvåning svarade han: ”Ni är inte skyldiga någonting.”

Omvälvande förändringar

År 1975 kom en marxistisk regering till makten i Dahomey, och landets namn ändrades till Folkrepubliken Benin. Det dagliga livet förändrades också. En ny hälsningsfras infördes: ”Pour la révolution?” (Är du redo för revolutionen?) Alla förväntades svara: ”Prêt!” (Jag är redo!) Eftersom vårt samvete hade övats genom Bibeln besvarade vi inte sådana politiska slagord. Därför var många fientliga mot oss.

En söndag i slutet av 1975 blev jag gripen av polisen när jag förkunnade från dörr till dörr i närheten av stadsdelen St. Michel i Cotonou. Som jag nämnde i inledningen hade jag svarat ”Bonjour!” när en man hälsade mig med frågan ”Pour la révolution?” Jag fördes till polisstationen, där jag blev slagen. Men senare samma dag lyckades tre Jehovas vittnen från Cotonou få mig frisläppt.

Jag var det första vittnet som greps, men det dröjde inte länge förrän många andra runt om i landet också greps. Myndigheterna tog över Rikets salar och utvisade missionärer. Avdelningskontoret stängdes, och många vittnen blev tvungna att lämna landet, antingen västerut till Togo eller österut till Nigeria.

Vår familj växer i Nigeria

Vår andre son, Kola, föddes den 25 april 1976. Två dagar senare förbjöds Jehovas vittnens verksamhet genom ett regeringsbeslut (nr 111). Vi gav oss av till Nigeria, och där tog vi oss till en Rikets sal som redan var full av flyktingar. Dagen därpå tog olika församlingar i närheten hand om oss. Så fort Rikets sal hade tömts på en grupp flyktingar anlände en ny. De nya flyktingarna kördes i lastbil till församlingar som låg längre bort.

Avdelningskontoret i Nigeria bad mig besöka alla vittnen från Benin. Senare fick jag uppgiften som resande tillsyningsman för en grupp yorubatalande församlingar i Nigeria, och längre fram för guntalande församlingar. Vi åkte motorcykel, och Bola satt framför mig, och Kola satt mellan Julienne och mig.

År 1979 kunde vi inte längre fortsätta i resetjänsten eftersom ännu ett barn var på väg – vår dotter, Jemima. Juliennes yngre syster, som vi kallade Pépé, flyttade från Benin för att bo hos oss. Vår familj fortsatte att växa, och vi fick ytterligare två pojkar. Caleb föddes 1983 och Silas 1987, så nu var vi åtta i familjen. Julienne och jag ville vara goda föräldrar, men om det var möjligt ville vi också fortsätta i heltidstjänsten. Hur skulle det gå till? Vi arrenderade en åker och odlade kassava, majs och taro. Sedan byggde vi ett litet hus i byn Ilogbo-Eremi.

 Julienne och jag gick i tjänsten på förmiddagarna när barnen hade gått till skolan. Vi såg alltid till att vara hemma så att vi kunde äta tillsammans som familj. Efter en stunds vila gick vi ut och arbetade på åkern. Julienne och Pépé sålde våra produkter på marknaden. Hela familjen arbetade hårt. Lyckligtvis var vi sällan sjuka under de här åren.

Ett rikt och lyckligt liv utan högre utbildning

Vi uppmuntrade aldrig barnen att skaffa sig högre utbildning. Vi visste att det som leder till ett lyckligt liv är att sätta Guds kungarikes intressen främst, att utveckla kristna egenskaper och att arbeta hårt, och det här var något som vi försökte inskärpa hos våra barn. Vi studerade med dem, och vi blev verkligen glada när vi förstod att de älskade Jehova, ville överlämna sitt liv åt honom och visa det genom att bli döpta!

Pépé var äldre än våra barn och var den första som flyttade. Jag hade lärt henne att läsa när hon först kom för att bo hos oss. Trots att hennes skolutbildning var begränsad studerade hon Bibeln noga och inriktade sig på andlig verksamhet. När hon hade varit pionjär en tid gifte hon sig med Monday Akinra, en resande tillsyningsman, och följde med honom i resetjänsten. De har nu en son, Timothy, men fortsätter ändå i heltidstjänsten, och Monday har ofta uppgifter i samband med våra sammankomster.

Bola började som kocklärling på ett stort företag. Efter en kort tid lade en av hans chefer märke till att han hade goda arbetsvanor, var pålitlig och hade andra fina kristna egenskaper. Med tiden blev han befordrad och fick en ansvarsställning inom företaget. Men vad som är ännu viktigare är att han är en god äkta man till sin hustru, Jane, och en god far till deras tre barn. Han är också en ansvarskännande äldste i en av församlingarna i Lagos i Nigeria.

Kola gick som lärling hos en skräddare och började som pionjär. Tack vare att han hade lärt sig engelska under tiden i Nigeria blev han 1995 inbjuden att börja på översättningsavdelningen vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Benin, och han har nu arbetat där i 13 år.

Vi flyttar tillbaka till Benin

Vi blev väldigt glada och entusiastiska när vi hörde att Benins regering den 23 januari 1990 hade upphävt förbudet mot vår verksamhet. Många flyktingar återvände. Det kom också nya missionärer till Benin, och avdelningskontoret öppnades igen. År 1994 flyttade vi tillbaka, men Pépé och Bola och deras familjer stannade kvar i Nigeria.

Jag lyckades få ett deltidsarbete, och tack vare den blygsamma inkomst vi fick genom att hyra ut huset i Nigeria och Bolas frikostiga hjälp kunde vi bygga ett hus för fem personer inte långt från avdelningskontoret. Jemima var pionjär i drygt sex år och försörjde sig som sömmerska. Sedan gifte hon sig med Kokou Ahoumenou, och de arbetar nu vid avdelningskontoret i närheten av vårt hem. Caleb och Silas är snart färdiga med sin skolutbildning. Tack vare Guds hjälp och gott samarbete i familjen har Julienne och jag kunnat vara kvar i heltidstjänsten i över 40 år.

Gud har verkligen välsignat predikoarbetet i Benin. När jag döptes 1961 fanns det 871 Jehovas vittnen som förkunnade budskapet om Guds kungarike här. Det år då jag greps av polisen hade antalet stigit till 2 381. När vi återvände till Benin 1994 hade antalet ökat till 3 858, trots att verksamheten då hade varit förbjuden i 14 år. I dag är vi mer än dubbelt så många – över 9 000 – och antalet som var närvarande vid åminnelsen av Kristi död 2008 var 35 752.

Ibland går jag till den plats där jag blev gripen för över 30 år sedan och tänker på allt som har hänt. Jag tackar framför allt Gud för att han har välsignat min familj. Vi har inte saknat något. Och jag hälsar fortfarande alla jag möter med ”Bonjour!”

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 13]

Mannen log och sade: ”Ni behöver inte betala något – jag bjuder på resan”

[Infälld text på sidan 14]

Vi uppmuntrade aldrig barnen att skaffa sig högre utbildning

 [Bild på sidan 15]

I resetjänsten, 1970

[Bild på sidan 15]

Julienne och jag och våra två äldsta söner, Bola och Kola, 1976

[Bild på sidan 15]

Nytaget foto av min familj – jag och min hustru, fem barn, en sonhustru, tre barnbarn och Pépés familj