När larmet går

Jag satte på utryckningsljusen, och det blinkande blå skenet lyste upp bilar och byggnader. Sirenernas genomträngande ljud fick bilar och fotgängare att stanna upp så att vi kunde kryssa oss fram i trafiken och snabbt komma till olycksplatsen.

JAG har arbetat som ambulanssjukvårdare i över 20 år och gett akutsjukvård till sjuka och skadade. * Varje arbetsdag är som att navigera på okända vatten. Jag stöter på alla möjliga situationer, allt från vardagliga till mycket speciella. Jag ser stora tragedier men också lyckliga slut.

Till nytta för samhället

I Kanada har ambulanssjukvårdare särskild utbildning och kallas paramedics. De är en viktig del av sjukvården. Den vård de ger innan patienten kommer till sjukhuset kan rädda liv eller åtminstone begränsa skadorna i samband med olyckor eller sjukdomsfall. *

På många håll finns det ambulanspersonal i tjänst 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. De kan vara anställda av kommunen, ett kommersiellt företag eller direkt av sjukhuset. En del samarbetar antingen med en ambulanscentral eller med en brandstation.

De här specialutbildade männen och kvinnorna är beredda att ge sig i väg på bara några sekunder när larmet går. Det kan komma när som helst, utan förvarning. Vi ska se närmare på vad en ambulanssjukvårdare är utbildad för att göra.

Utbildad för att rädda liv

Utbildningen och de termer som används för att beskriva den kan skilja sig åt i de olika provinserna i Kanada, men i allmänhet är den indelad i fyra olika nivåer. Myndigheterna kräver att den som arbetar som ambulanssjukvårdare har formell behörighet.

 För min del inbegrep grundutbildningen att jag fick tillbringa många timmar i skolbänken, på ett sjukhus och ute i en ambulans. Vi fick lära oss hur man kontrollerar vitala funktioner, ger syrgas, använder en ventilator och utför hjärt-lungräddning (HLR). Vi fick också lära oss att sätta bandage, fixera skadade kroppsdelar och använda annan immobiliseringsutrustning.

Sedan följde 300 timmars praktik på avdelningar för akutvård, intensivvård och förlossningsvård på olika sjukhus. Den första förlossningen jag assisterade vid var helt oförglömlig – det kändes verkligen som om jag var med om ett underverk! Den här och många andra händelser förberedde mig för nästa steg i min utbildning. Där ingick mer än 300 timmars praktik i en ambulans tillsammans med två erfarna ambulanssjukvårdare. Sedan jag klarat de teoretiska och praktiska proven blev jag godkänd som ”primary care paramedic”.

Under flera år arbetade jag sedan i både tätort och glesbygd. Jag insåg snabbt hur värdefull min utbildning var när en byggarbetare kom till akutvårdsmottagningen med smärtor i bröstet. Han hann knappt komma in förrän han drabbades av hjärtstopp. Tillsammans med läkare och sjuksköterskor utförde vi HLR, defibrillerade och gav honom läkemedel. Inom några minuter hade vi fått i gång hjärtat igen, och han började andas själv. Han flyttades sedan över till intensivvårdsavdelningen (IVA). Nästa dag kallades jag till IVA, där en läkare tog mig till en man som satt upp i sängen och pratade med sin fru. Jag kände inte igen honom förrän han sade: ”Kommer du ihåg mig? Du räddade mitt liv i går!” Den känslan går inte att beskriva.

Under den sista delen av min utbildning fick jag samarbeta med en läkare som följde mig under ett 12-timmarspass för att se hur jag arbetade. Till slut, sedan jag klarat både de teoretiska och praktiska proven, blev jag godkänd som ”advanced care paramedic”.

Man arbetar under en ansvarig läkare, som vanligtvis tillsammans med ett medicinskt råd tar fram ett behandlingsprotokoll. Det ligger till grund för den akutvård som ges. Eller också har man direktkontakt med en grupp läkare via radio eller telefon. Ibland har det därför sagts att en ambulanssjukvårdare är som en läkares ögon, öron och händer. Den behandling som ges i hem, på offentliga platser eller vid en trafikolycka kan bestå i allt från att ge syrgas, läkemedel och defibrillering till att utföra intubation och kirurgiska ingrepp. (Se rutan  ”Vad en ambulanssjukvårdare gör” på sidan 15.)

Risker och utmaningar

Risker och utmaningar hör till vardagen. Arbetet måste utföras i alla slags väder och ibland under riskfyllda omständigheter. Det kan vara farligt bara att ta sig fram till en olycksplats.

En riskfaktor är att man hela tiden kommer i kontakt med blod, kroppsvätskor och smittsamma sjukdomar. Vid behov har vi därför skyddshandskar, munskydd, skyddsglasögon eller visir och särskilda skyddskläder.

 Vi kommer också i kontakt med patienternas familjemedlemmar, deras vänner och även främlingar som ibland reagerar kraftigt och oförutsägbart. Det är sorgligt när äkta par som har levt tillsammans i årtionden skils åt av döden, och det är inte så enkelt att vara den som måste informera den överlevande. Vid ett tillfälle var jag tvungen att berätta för en kvinna att hennes man hade dött. Hon slog till mig, rusade ut ur huset och vidare rätt ut i gatan och bara skrek. Jag hann ifatt henne, och hon vände sig om, tog tag i mig och började sedan gråta förtvivlat mot min axel.

När man möter människor som är under stor känslomässig press eller som är påverkade av droger eller alkohol måste man visa empati, takt och medkänsla. I det tillståndet kan de vara oberäkneliga. Jag har varit med om att patienter som tappat kontrollen har bitit mig, spottat på mig eller angripit mig på andra sätt.

Arbetet är också fysiskt krävande med många tunga lyft i knepiga arbetsställningar. Vi får ofta stå på knä eller böja oss ner för att kunna vårda patienten. Arbetsrelaterade skador är nästan ofrånkomliga. Det vanligaste är att man får problem med rygg, axlar och knän. Vissa skador är så allvarliga att man inte kan fortsätta sitt arbete. Man förväntas också jobba i skift, och det kan vara väldigt slitsamt.

Det är påfrestande både mentalt och känslomässigt att ta hand om människor som har livshotande sjukdomar eller skador. Man måste kunna bevara lugnet, visa gott omdöme och fatta beslut i krissituationer. Ambulanspersonal blir ögonvittnen till mycket lidande och sorg. De får se och ta hand om människor som fått ohyggliga skador. Jag har starka minnen av en ung man som var med om en olycka på en industri där han blev helt sönderkrossad från midjan och neråt. Han vädjade till mig och min kollega att inte låta honom dö. Fastän vi och ett team av läkare och sköterskor gjorde allt vi kunde dog han sorgligt nog mindre än en timme senare.

Vissa scener är verkligen hjärtslitande. Vi fick larm om en villabrand tidigt en morgon. En man kom precis hem från jobbet när hans fru och tre år gamla dotter räddades ut ur det brinnande huset. Inne i huset fanns ytterligare tre barn i åldrarna fyra månader till fem år samt deras morfar, och brandmännen lyckades till slut få ut dem. Jag ingick i ett av flera team ambulanssjukvårdare som förgäves försökte rädda deras liv.

Vid det här laget undrar du kanske varför någon över huvud taget vill ha ett sådant här jobb. Jag har också ställt mig den frågan ibland. Men jag tänker på Jesu liknelse om den medmänsklige samariern som gav av sig själv för att hjälpa en skadad man. (Lukas 10:30–37) I det här yrket måste man ge av sig själv både fysiskt och känslomässigt för att kunna hjälpa människor. Jag tycker att det har varit givande att arbeta som ambulanssjukvårdare, men jag ser fram emot den tid då jag kommer att bli arbetslös. Varför skulle jag bli det? Därför att Gud lovar att inom en snar framtid ska ingen behöva säga: ”Jag är sjuk.” Då kommer inte heller död eller smärta att finnas mer. (Jesaja 33:24; Uppenbarelseboken 21:4) – Berättat av en ambulanssjukvårdare i Kanada.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 13]

Jag kände inte igen honom förrän han sade: ”Kommer du ihåg mig? Du räddade mitt liv i går!” Den känslan går inte att beskriva.

[Infälld text på sidan 14]

Jag har varit med om att patienter som tappat kontrollen har bitit mig, spottat på mig eller angripit mig på andra sätt.

 [Ruta/Bilder på sidan 15]

 VAD EN AMBULANSSJUKVÅRDARE GÖR

En ambulanssjukvårdare försäkrar sig om att patienten har fria luftvägar, så att luft kan komma ner i lungorna. Det kan kräva intubation, vilket betyder att man genom munnen och mellan stämbanden för ner ett böjligt rör, en endotrakealtub, i luftstrupen med hjälp av ett laryngoskop. Eller också kräver det en trakeotomi, då man med hjälp av en kanyl, en liten kateter, en mandräng och en skalpell sätter en större kateter genom halsen och rakt in i luftstrupen. Vid lungkollaps, som är ett livshotande tillstånd, sätter man en nål och en kateter genom bröstkorgen.

Det kan också krävas intravenös behandling. Med en injektionsnål sätter man en kateter i en ven och kan till exempel ge saltlösning. Alternativt kan man behöva använda en intraossös infart för att administrera vätskor direkt in i benmärgen.

En ambulanssjukvårdare kan också övervaka patientens EKG med hjälp av en monitor/defibrillator. Den används även vid defibrillering (då man med elektriska impulser återställer hjärtats normala rytm och funktion vid hjärtstopp) eller vid elkonvertering (då man med synkroniserade elektriska impulser sänker en snabb hjärtrytm). Den här utrustningen kan också användas som en tillfällig extern pacemaker för att öka hjärtfrekvensen vid långsam puls.

[Bildkälla]

Alla foton tagna genom tillmötesgående från City of Toronto EMS

[Bildkälla på sidan 12]

Taget genom tillmötesgående från City of Toronto EMS