Jättelika djur i Europa

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

I SAMBAND med ett vägbygge 1932 nära Colosseum i Rom råkade en av arbetarna på ett hårt föremål. Det visade sig vara ett kranium och en bete från en elefant. Det var inte första gången man gjorde ett sådant fynd. Under årens lopp har man i och omkring Rom funnit omkring 140 fossil av elefanter. Det första fyndet gjorde man på 1600-talet.

Man trodde att benen tillhörde antingen elefanter som blivit importerade till det forntida Rom eller elefanter som den karthagiske fältherren Hannibal fört till Italien. G. B. Pianciani, en präst som levde på 1800-talet och som var lärare i naturvetenskap i Viterbo i Italien, ifrågasatte detta. Benen hade i de flesta fall hittats i lösa sedimentära avlagringar,  så kallad alluvialjord. Han drog därför slutsatsen att de kom från djur som hade dött på ett ställe och sedan förts vidare med vattenmassor till det ställe där man fann dem.

Många av de fossil av elefanter som man har funnit i Italien är inte från sådana elefanter som finns i dag. De tillhör en utdöd art som kallas Elephas antiquus. (Se sidan 15.) Den här arten hade nästan raka betar och blev omkring fem meter hög, dvs. omkring två meter högre än våra dagars elefanter.

Hur vanliga var de här jättelika djuren? Av fossilen att döma var de ganska många, och de strövade omkring i Europa precis som sina nära släktingar mammutarna. Dessutom har man funnit att jordlagren inte alltid innehållit enbart fossil av elefanter, utan också av en mängd andra djur, som i vissa fall var naturliga fiender till dem.

Från hyenor till flodhästar

I regionen Lazio i mellersta Italien, där Rom ligger, har man funnit fossil som visar att klimatet i det området en gång i tiden var mer likt klimatet i Afrika, för flodhästar, gaseller och till och med stora kattdjur strövade då omkring där. Ja, man har funnit fossil av ett kattdjur, som kallas Monte Sacroleoparden, i centrala Rom. I byn Polledrara utanför Rom har man funnit mer än 9 000 fossil av en mängd olika djur: forntida elefanter,  bufflar, hjortar, berberapor, noshörningar och uroxar – en art som utrotades för omkring 400 år sedan. I byn finns ett museum på fyndplatsen där besökare kan gå på en bro och titta ner på de fossil man har funnit just där. (Se sidan 16.)

I en grotta nära Palermo på Sicilien har man hittat tonvis av fossil av hjortar, oxdjur, elefanter och flodhästar i olika åldrar, ja, till och med av en ofödd flodhästunge. Tjugo ton fossil såldes under de sex första månaderna efter upptäckten!

I södra England fann paleontologen J. Manson Valentine en stor mängd fossil av samma slag av djur och av hyenor och isbjörnar. Vad kan orsaken vara till att man har gjort så stora fossilfynd på så vitt skilda platser?

En del forskare tror att dessa djur måste ha dött i någon naturkatastrof. Vad som än är orsaken eller orsakerna till sådana massutrotningar kan man konstatera att de har skett på ett stort område – i Europa, Sibirien och Alaska.

Tack vare de fossil man har funnit kan vi göra oss en föreställning om en helt annorlunda värld än den vi har i dag. Ja, bara i Italien skulle du, om du gick tillräckligt långt tillbaka i tiden, kunna tro att du var ute i Afrikas vildmarker.

[Ruta på sidan 17]

VAD ÄR ETT FOSSIL?

Vid första påseendet kan ett fossil se ut som ett vanligt ben. Men det har blivit till genom en kemisk omvandling – fossilisering – som sker innan det döda djurets kvarlevor hunnit brytas ner.

En vanlig form av fossilisering är mineralimpregnering. I den processen ersätts det ursprungliga organiska materialet helt eller delvis av mineraler som finns i våta sedimentära avlagringar. Det måste alltså råda speciella förhållanden i miljön för att organismer ska kunna fossiliseras. Det måste till exempel finnas ett tjockt lager sediment, och kvarlevorna måste snabbt bäddas in i det och dessutom stå emot nedbrytning. Under normala omständigheter bryts döda djur ner av bakterier eller mekaniskt och kemiskt genom påverkan av exempelvis vind och vatten. Att organismer fossiliseras är därför mycket ovanligt.

[Ruta/Bild på sidan 17]

MAMMUTAR PÅ NORRA HALVKLOTET

Fossilen vittnar om att den ullhåriga mammuten strövade omkring över stora områden – bland annat i Asien, Europa och Nordamerika. Italien tycks ha varit mammutens sydligaste hemvist i Europa.

Den var ungefär lika stor som den asiatiska elefanten i vår tid. Den hade en päls med upp till 50 centimeter långa hårstrån, och hanarna hade uppåt- och inåtböjda betar som kunde bli omkring 5 meter långa. Man har gjort särskilt många fynd av mammutbetar i Sibirien – ja, så många att man ända från medeltiden har kunnat exportera elfenben till Kina och Europa.

[Bildkälla]

Foto genom tillmötesgående från Royal BC Museum

[Bild på sidorna 16, 17]

Platsen i Polledrara där man gjort stora fynd av fossil.

[Bildkälla]

Soprintendenza Archeologica di Roma

[Bildkällor på sidan 15]

Övre bilden: Museo di Paleontologia dell’Università degli Studi “La Sapienza” di Roma; nedre bilden: © Comune di Roma - Sovraintendenza Beni Culturali (SBCAS; fald. 90, fasc. 4, n. inv. 19249)