Jag flydde från dödens fält och fann livet
Jag flydde från dödens fält och fann livet
Berättat av Sam Tan
Tillsammans med 2 000 andra kambodjaner flydde min familj och jag från vårt hemland, och till slut kom vi fram till floden som utgör gränsen till Thailand. Vi lyckades tränga oss ombord på en av de små båtarna som förde folk i säkerhet. Precis när den sista båten kom i väg dök röda khmererna upp och sköt mot oss.
TILL vår stora lättnad kom vi alla välbehållna fram till Thailand. Alla andra var glada, men vi saknade min pappa och min morbror som hade förts bort några månader tidigare. Mamma satte sig ner och bara grät. Men innan jag fortsätter min berättelse vill jag gärna berätta lite om bakgrunden.
Mitt liv som ung buddhist
Jag föddes i Kambodja 1960, och vi var tre syskon. När jag var nio år bestämde mina föräldrar och jag att jag skulle tjäna vid ett buddhisttempel, något som inte var ovanligt för pojkar. En munk börjar sin dag vid sextiden på morgonen, när han lämnar templet för att gå från hus till hus och be om mat. Jag tyckte det var svårt ibland, eftersom en del familjer var mycket fattiga. Efter det fick vi som var yngre laga till maten och servera de äldre munkarna. Sedan åt vi själva.
Vid sex på kvällen samlades de äldre munkarna för bön, och de använde ett språk som nästan ingen förstod. Efter två år blev jag vad vi kallade ”liten munk” och fick en del av de äldres förmåner. Jag fick också be tillsammans med dem. Hela tiden trodde jag att buddhismen var den enda religion som fanns.
Flykten från Kambodja
Jag trivdes inte med tempellivet och flyttade hem igen när jag var 14. Kort därefter tog Pol Pot makten. Hans rörelse, röda khmererna, hade makten mellan 1975 och 1979 och tvingade alla att lämna städerna och flytta ut på landet i ett försök att göra Kambodja till en kommuniststat. Vår familj tvingades också flytta. Pol Pots män förde senare bort min pappa och min morbror. Vi såg dem aldrig mer. Under röda khmerernas styre var det nästan 1,7 miljoner kambodjaner som avrättades på de så kallade dödens fält eller som dog av arbete, sjukdom eller svält.
Det var de här förhållandena som fick oss och de 2 000 andra som nämndes i inledningen att göra en tre dagar lång och farlig resa över bergen till den thailändska gränsen. Alla kom fram välbehållna, även en liten pojke som föddes under resan. De flesta hade med sig pengar, men eftersom kambodjansk valuta praktiskt taget var värdelös i Thailand slutade det med att vi kastade dem.
Livet i Thailand
Min familj fick bo hos släktingar i Thailand, och jag fick arbete som fiskare. Vi var ofta inne och fiskade på kambodjanskt vatten, där det var gott om fisk. Men där fanns också röda khmerernas patrullbåtar. Om de hade gripit oss skulle vi ha förlorat både båten och
livet. Vid två tillfällen var det riktigt nära ögat, men vi klarade oss. Andra lyckades inte komma undan, däribland min granne som greps och halshöggs. Även om hans död skrämde mig, fortsatte jag att fiska på kambodjanskt vatten. Annars hade min familj fått svälta.För familjens bästa bestämde jag mig för att ta mig till ett flyktingläger i Thailand. Jag tänkte ansöka om att få flytta till ett annat land, så att jag kunde skicka pengar till min familj. Mina släktingar var emot det, men jag hade bestämt mig.
I flyktinglägret träffade jag engelsktalande besökare som sade att de var kristna. Plötsligt förstod jag att buddhismen inte var den enda religionen. Tillsammans med min nye vän Teng Hann började jag umgås med de ”kristna”, som visade oss Bibeln och gav oss mat. Jag bodde ett år i lägret och ansökte om att få komma till Nya Zeeland.
Ett nytt liv i Nya Zeeland
Min ansökan godkändes i maj 1979, och kort därefter befann jag mig i ett flyktingläger i Auckland. Jag fick hjälp att komma till Wellington för att arbeta i en fabrik där. Jag jobbade hårt och skickade hem pengar precis som jag hade lovat.
För att lära mig mer om kristendomen började jag gå till två protestantiska kyrkor. Men där sades det inte mycket om Bibeln. Jag ville veta hur man ber, och en vän lärde mig därför bönen Fader vår. (Matteus 6:9–13) Men det var ingen som förklarade vad den betydde. Så jag upprepade bara orden om och om igen, precis som jag hade gjort med de buddhistiska bönerna.
Äktenskapsproblem
Jag gifte mig 1981. Omkring ett år senare blev min fru och jag döpta av en präst som stänkte vatten på våra huvuden. Mitt liv såg helt annorlunda ut än i Kambodja – jag hade nu två arbeten, ett fint hem och en hög levnadsstandard. Ändå var jag olycklig. Vi hade problem i äktenskapet, och det verkade inte hjälpa att vi gick i kyrkan. Mitt uppförande gjorde inte heller saken bättre, för jag spelade, rökte, drack för mycket och träffade andra kvinnor. Jag hade dåligt samvete och tvivlade starkt på att jag skulle få komma till himlen, dit jag hade hört att alla goda människor kommer när de dör.
År 1987 skickade jag pengar till mamma och min syster så att de kunde komma till Nya Zeeland, och de bodde hos oss ett tag. När de gav sig av gjorde jag det också, och vi tre flyttade till Auckland.
Jag börjar studera Bibeln
En dag hade jag varit hos en vän, och på väg därifrån träffade jag två män som gick från hus till hus. En av dem, Bill, frågade mig: ”Vart tror du att man kommer när man dör?” ”Till himlen”, svarade jag. Han visade mig från Bibeln att det bara är 144 000 som ska till himlen, där de ska härska som kungar över jorden. Han berättade också att miljontals gudfruktiga människor ska bo på jorden och att den ska bli ett paradis. (Uppenbarelseboken 5:9, 10; 14:1, 4; 21:3, 4) Till en början blev jag irriterad över det han sade, för det stämde inte med vad jag hade fått lära mig tidigare. Men innerst inne var jag imponerad av att de här männen kunde så mycket i Bibeln och att de var så lugna. Jag ångrade att jag inte hade frågat dem vilket religionssamfund de tillhörde.
Några veckor senare besökte jag en vän vars barn studerade Bibeln tillsammans med ett gift par, Dick och Stephanie. De använde en broschyr som heter Du kan få leva på jorden för evigt! Jag började läsa den och tyckte att det som stod i den lät förnuftigt. Jag fick också reda på att paret var Jehovas vittnen. Sedan slog det mig att de två männen jag hade träffat tidigare också måste ha varit vittnen, för det de sade stämde överens med det som stod i broschyren.
Jag ville gärna lära mig mer, så jag bjöd hem Dick och Stephanie och överöste dem med frågor om Bibeln. Längre fram frågade Stephanie om jag kände till Guds namn. Hon visade mig Psalm 83:18, där det står: ”Så att man inser att du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.” Det bibelstället berörde mig djupt, och jag började studera Bibeln regelbundet. Vid den här tiden levde jag tillsammans med La, en kvinna från Laos, och hon var också med på studiet. Jag skickade pengar till min bror och hans fru så att de kunde flytta till Nya Zeeland. Där började de också studera Bibeln med Jehovas vittnen.
Inte långt därefter flyttade La och jag till Australien för att arbeta, och då slutade vi studera. Vi gick in för att tjäna pengar, men efter ett tag började vi sakna vårt bibelstudium. Så en kväll bad vi uppriktigt till Jehova om att han skulle leda oss till sitt folk.
Vår bön blir besvarad
Några dagar senare, när jag kom hem från affären, stod det två Jehovas vittnen vid dörren. Jag bad en tyst bön och tackade Jehova. La och jag började studera igen. Vi började också gå på möten i Rikets sal. Men jag insåg att jag var tvungen att göra en hel del förändringar i livet för att glädja Gud. Jag slutade därför upp med mina dåliga vanor och klippte mitt långa hår. Mina gamla vänner retade mig, men jag lyckades behärska mitt humör. La och jag var inte gifta, och min fru och jag var inte lagligt skilda, så den situationen var jag tvungen att ordna upp. År 1990 återvände därför La och jag till Nya Zeeland.
Vi ringde omedelbart till Dick och Stephanie. ”Sam, jag trodde att vi hade förlorat er!” utropade Stephanie. Vi började studera Bibeln med dem igen, och så snart min skilsmässa hade gått igenom kunde La och jag med gott samvete gifta oss. Vi stannade kvar på Nya Zeeland, där vi blev döpta som ett tecken på att vi hade överlämnat oss åt Gud. Jag var ivrig att få tala med andra om det jag lärt mig, och jag hade glädjen att få studera Bibeln med flera personer från Kambodja och Thailand som bodde i Auckland och däromkring.
Tillbaka i Australien
I maj 1996 återvände vi till Australien och flyttade till Cairns i norra Queensland. Här har jag förmånen att få samordna predikoarbetet bland dem som kommer från Kambodja, Laos och Thailand.
Jag är så tacksam mot Jehova för de välsignelser jag fått, däribland min underbara fru och våra tre pojkar – Daniel, Michael och Benjamin. Jag är också mycket tacksam över att även min mamma, min syster, min bror, min svärmor och min vän från flyktinglägret i Thailand, Teng Hann, har tagit emot Bibelns sanning. Min familj och jag känner fortfarande stor saknad efter min pappa och min morbror, men vi är inte överväldigade av sorg. Vi vet att i uppståndelsen kommer Gud att utplåna alla tidigare orättvisor så grundligt att man inte mer ska komma ihåg det som varit, ”inte heller skall tanken på det komma upp i hjärtat”. (Jesaja 65:17; Apostlagärningarna 24:15)
För några år sedan såg jag ett bekant ansikte vid en av Jehovas vittnens sammankomster. Det var Bill, som hade talat med mig många år tidigare. ”Kommer du ihåg mig?” frågade jag.
”Ja visst”, svarade han. ”Jag träffade dig på Nya Zeeland för många år sedan och berättade för dig att det bara är 144 000 som ska till himlen.” Trots att det hade gått så många år kom Bill ihåg mig. Vi gav varandra en stor kram och gladdes åt att vi nu var bröder.
[Bildkälla på sidan 21]
Bakgrund: AFP/Getty Images