Trettio år som hemlig översättare

Berättat av Ona Mockutė

I april 1962 stod jag inför rätta i en fullsatt lokal i Klaipeda i Litauen, anklagad för religiös verksamhet. Det ansågs vara ett brott mot den sovjetiska staten. Jag hade gripits i oktober året innan och dömdes nu till fängelse för att jag i hemlighet hade översatt Jehovas vittnens litteratur. Låt mig berätta vad som ledde fram till det.

JAG föddes 1930 i västra Litauen, inte långt från Östersjön. Innan jag föddes hade mamma bett till Gud att hennes barn skulle bli nunna. Men ändå sade hon till mig en gång: ”Jag skulle aldrig kunna be inför Sankt Petrus eller andra livlösa avgudabilder.” Jag kom ihåg hennes ord och knäböjde aldrig i kyrkan, även om jag brukade göra det inför ett krucifix på vägen hem från skolan.

Längre fram, under andra världskriget (1939–1945), såg jag obeskrivlig ondska, och det tog mig mycket hårt. En dag under den tyska ockupationen var jag ute och plockade bär med min moster. Då råkade vi få se två stora igengrävda gropar med färska blodspår. Eftersom vi visste att en grupp judar, däribland mina skolkamrater Tese och Sara, nyligen hade blivit mördade, drog vi slutsatsen att det var här de hade hamnat, i en massgrav. Chockad utropade jag: ”Gud, du som är så god, hur kan du tillåta sådana här grymheter?”

År 1949 gick jag ut skolan i Klaipeda, och sedan fortsatte jag mina musikstudier. År 1950 gick jag med i en underjordisk politisk studentrörelse, men det dröjde inte länge förrän jag och tolv andra blev förrådda och gripna. Jag fick sitta i fängelse i Klaipeda, och där fick jag för första gången träffa ett Jehovas vittne.

Jag lär känna Bibelns sanning

En medelålders kvinna knuffades in i den fängelsecell där jag och sex andra unga kvinnor satt. Hon log vänligt mot oss. Jag sade till henne: ”De flesta fångar som kommer hit brukar vara ledsna, men du ler. Får jag fråga varför du är här?”

”Jag är här på grund av sanningen”, svarade hon.

”Men vad är sanning?” frågade jag.

Kvinnan hette Lydia Peldszus. Hon var tyska och hade gripits därför att hon var ett Jehovas vittne. Vi samtalade mycket om Bibeln. De hjärtevärmande sanningar Lydia lärde oss förändrade livet inte bara för mig, utan också för tre andra i cellen.

Min kunskap i Bibeln ökar

Jag dömdes till 25 års fängelse och 5 års förvisning på grund av att jag var politiskt  verksam och motarbetade den sovjetiska ockupationen. Tack vare de Jehovas vittnen jag träffade under mina år i fängelser och sibiriska arbetsläger fick jag hela tiden lära mig mer om Gud och hans vilja. Alla dessa vittnen hade precis som Lydia straffats för sin tro.

Samtidigt som jag lärde mig mer och mer i Bibeln under de här åren talade jag också med andra om min tro. Även om jag inte hade möjlighet att bli döpt som ett tecken på att jag hade överlämnat mig åt Gud, såg de andra fångarna och fängelsepersonalen mig som ett Jehovas vittne. År 1958 blev jag frigiven när jag hade avtjänat åtta år av mitt straff. Jag återvände till Litauen, svag till hälsan men med en stark tro på Jehova.

Jag börjar översätta i hemlighet

Det fanns då bara några få Jehovas vittnen kvar i Litauen. De andra satt i fängelse eller hade förvisats till Sibirien. År 1959 återvände två Jehovas vittnen från Sibirien, och de föreslog att jag skulle översätta vår bibliska litteratur till litauiska. Jag tog med glädje itu med uppgiften och såg det som ett privilegium.

I mars 1960 började jag översätta, och i juli döptes jag i hemlighet i floden Dubysa. Eftersom KGB (sovjetiska säkerhetstjänsten) var efter oss, kunde jag inte få tag i något arbete. Jag bodde därför hos mina föräldrar, som var positivt inställda till min tro. Jag skötte om de kor som min far och några av hans grannar hade. Samtidigt som jag såg efter korna kunde jag också översätta. Jag hade ett vackert kontor där jag satt på en trädstubbe, med en matta av grönt gräs under fötterna, den blå himlen som tak och mina knän som skrivbord.

Men jag insåg snart att det inte var säkert att översätta ute i det fria, eftersom jag lätt kunde bli upptäckt av KGB:s agenter eller angivare. Så när vi fick tillgång till gömställen där jag kunde sitta och översätta, flyttade jag från mina föräldrar. Ibland arbetade jag i ladugårdar, där jag satt och hamrade på min skrivmaskin med djuren på andra sidan en avskärmning.

Eftersom det inte fanns någon elektricitet var jag tvungen att arbeta medan det var dagsljus. Och för att ljudet från min skrivmaskin inte skulle höras byggde familjen jag bodde hos ett slags vindsnurra som väsnades utanför ladugården. När det blev mörkt gick jag in till dem för att äta kvällsmat. Sedan gick jag tillbaka till ladugården och sov på en bädd av hö.

I oktober 1961 blev det avslöjat att jag arbetade för att stödja religiös verksamhet, och jag och två andra vittnen blev gripna. Det här ledde till den rättegång 1962 som jag berättade om i inledningen. Myndigheterna beviljade oss en offentlig rättegång, och vi var glada över att vi kunde vittna för den stora åhörarskaran. (Markus 13:9) Jag dömdes till tre år och sändes till ett fängelse i Tallinn i Estland. Så vitt jag vet var jag den ende fången som satt där på grund av sin tro. Myndighetspersoner i staden besökte mig, och jag vittnade för dem.

Jag börjar översätta igen

När jag frigavs från fängelset i Estland 1964 återvände jag till Litauen. Där fortsatte jag arbetet med att översätta vår litteratur, för det mesta från ryska till litauiska. Det var en stor arbetsbörda. Även om det fanns andra som hjälpte till, var jag den ende som arbetade med det på heltid. Jag arbetade ofta sju dagar i veckan från soluppgång till solnedgång. Utan Jehovas hjälp hade jag aldrig klarat det.

 Jag insåg hur viktigt arbetet var och försökte alltid vara försiktig. Mina kristna bröder och systrar riskerade ofta både sin egen och sin familjs säkerhet när de gömde mig, såg till att jag fick det jag behövde och skyddade mig. Det här gjorde att vi kom mycket nära varandra. Medan jag arbetade brukade familjen som jag bodde hos hålla utkik efter sådana som skulle kunna ange mig. För att varna mig slog någon av dem två gånger på värmeledningarna med ett järnföremål. När jag hörde varningssignalen plockade jag snabbt undan allt som skulle kunna avslöja vad jag höll på med.

Om vi upptäckte att huset där jag arbetade var bevakat, flyttade jag snabbt till ett annat ställe. Eftersom det var ett allvarligt brott att ha en skrivmaskin utan tillstånd, brukade någon annan flytta min skrivmaskin till det nya stället. Sedan begav jag mig själv dit, vanligtvis nattetid.

Jehova beskyddade mig verkligen. Myndigheterna visste vad jag gjorde, men de kunde inte bevisa något. År 1973, när åtta Jehovas vittnen stod inför rätta, kallade åklagaren in mig till förhör. Han frågade mig rakt ut: ”Mockutė, hur mycket litteratur har du tryckt under åren?”

Jag sade att jag inte kunde svara på den frågan. Då sade han: ”Vilka frågor kan du svara på då?”

”På frågor som inte har med det här arbetet att göra”, svarade jag.

Förändringens vindar

Mot slutet av 1980-talet började situationen i Litauen förändras. Det var inte längre nödvändigt att gömma sig för myndigheternas agenter. År 1990 kunde därför fler börja hjälpa till med översättningsarbetet. Den 1 september 1992 upprättades ett litet översättningskontor i Klaipeda, den stad där jag till sist slog mig ner.

Sammanlagt arbetade jag som översättare i 30 år på 16 olika ställen. Jag hade inte något eget hem. Men jag gläds verkligen när jag ser resultatet av allt arbete. I dag finns det omkring 3 000 Jehovas vittnen i Litauen. Och det översättningsarbete som jag en gång utförde i hemlighet i ladugårdar och vindsutrymmen utförs nu på Litauens trivsamma avdelningskontor, som ligger i utkanten av staden Kaunas.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag för första gången träffade ett Jehovas vittne i den kalla fängelsecellen i Klaipeda för nästan 60 år sedan. Det förändrade mitt liv. Jag kommer alltid att vara tacksam mot vår store Skapare, Jehova, för att jag fått reda på sanningen om honom och hans avsikter och kunnat överlämna mitt liv åt honom och göra hans vilja.

[Infälld text på sidan 13]

De underbara bibliska sanningar som Lydia lärde oss i fängelset förändrade livet för fyra av oss.

[Bild på sidan 12]

Rättegången mot mig uppmärksammades i en sovjetisk dagstidning 1962.

 [Bild på sidorna 14, 15]

Något av den bibliska litteratur som jag översatte med risk för att bli gripen.

[Bild på sidan 15]

Lydia lärde mig Bibelns sanning i fängelset.

[Bild på sidan 15]

Två Jehovas vittnen (till vänster) som lärde mig mer om Gud i ett fångläger i Chabarovskområdet i Ryssland 1956.

[Bild på sidan 15]

En skrivmaskin jag använde under förbudstiden.