Jag har tjänat Gud troget i över 70 år

Berättat av Josephine Elias

”Var inte orolig”, viskade min man genom fängelsegallret. ”Jag kommer att vara trogen mot Jehova oavsett om de dödar mig eller friger mig.” Jag var också fast besluten att förbli trogen. Och det är jag fortfarande.

JAG föddes 1916 i den lilla staden Sukabumi, som ligger i bergstrakterna på västra Java i Indonesien. Mina föräldrar var kineser. De var välbärgade och bodde i ett stort hus och hade egna tjänare. Jag hade fem bröder, tre äldre och två yngre, och som enda flickan blev jag ganska pojkaktig. Jag klättrade på hustak och tyckte om idrott. Men en sak bekymrade mig väldigt mycket.

Jag bävade inför tanken på att brinna i helvetet. Mina lärare sade att flickor som inte var snälla skulle komma till helvetet. Och eftersom jag visste med mig att jag var lite besvärlig, trodde jag att jag skulle hamna där. Längre fram, när jag gick på läroverket i Jakarta (som då hette Batavia), blev jag sjuk. Doktorn trodde att jag skulle dö, så min hyresvärdinna försökte trösta mig och sade att jag snart skulle komma till himlen. Men jag var rädd och trodde att det var förutbestämt att jag skulle hamna i helvetet.

Min mor, Kang Nio, och min äldre bror Dodo skyndade sig att komma till Jakarta för att hämta hem mig. På vägen hem frågade Dodo: ”Vet du om att helvetesläran inte finns i Bibeln?”

”Hur kan ni veta det?” frågade jag. Mor läste några bibelställen som visar att de döda är omedvetna och väntar på en uppståndelse. (Predikaren 9:5, 10; Johannes 5:28, 29) ”Det här har vi lärt oss av Jehovas vittnen”, förklarade de. De gav mig en liten broschyr med titeln Var äro de döda? som jag genast började läsa. * Innan vi var hemma sade jag med övertygelse: ”Det här är sanningen!”

Jag berättar om min tro för andra

Vid den här tiden hade vår familj flyttat till Bandung, en stor stad på västra Java. Där återhämtade jag mig sakta men säkert från min sjukdom. I mars 1937 fick vi besök av Clem Deschamp, ett vittne som var från Australien men som predikade i Jakarta. Under hans besök blev min mor, mina äldre bröder – Felix, Dodo och Peng – och jag döpta som ett tecken på att vi hade överlämnat oss åt Gud. Mina yngre bröder, Hartanto och Jusak, och min far, Tan Gim Hok, blev med tiden också Jehovas vittnen. *

Efter vårt dop tog vi del i en särskild nio dagar lång predikokampanj tillsammans med Clem. Han lärde oss att använda ett vittnesbördskort som hade ett förtryckt, enkelt budskap från Bibeln på tre språk. Vi berättade också om vår tro för våra släktingar och vänner på ett mer informellt sätt. Det dröjde inte länge förrän vår lilla grupp i Bandung blev en församling, den andra i Indonesien.

Senare det året flyttade vi som familj till Jakarta för att predika för de 80 000 kineser som bodde där. Mor, Felix och jag började i heltidstjänsten som pionjärer. Jag predikade också i Bandung, Surabaya och på andra platser. För  det mesta predikade jag ensam. Jag var ung och stark och lycklig över att få tjäna Gud. Men vid horisonten tornade krigsmolnen upp sig, och min tro skulle snart sättas på prov.

Kriget för med sig svårigheter

I december 1941 drogs plötsligt Asien in i andra världskrigets kaos. Den kejserliga japanska armén intog Indonesien och höll landet i ett järngrepp. Vår bibliska litteratur förbjöds, och vi kunde inte predika öppet. När jag besökte intresserade personer hade jag med mig ett schackbräde, så att andra skulle tro att jag bara kom för att spela schack.

År 1943 gifte jag mig med André, en orädd pionjär med en kraftfull stämma som inte undgick någon. Vi smugglade biblisk litteratur till medvittnen runt om på hela Java. Om vi hade gripits, skulle vi ha blivit torterade och dödade. Många gånger var det nära ögat att vi blev upptäckta.

En gång när André och jag skulle gå ombord på ett tåg i Sukabumi stoppades vi av Kempeitai, Japans fruktade militärpolis. Jag hade förbjuden litteratur i botten av min väska. ”Vad har ni i väskan?” frågade en polis uppfordrande.

”Kläder”, svarade André.

”Och vad finns det under kläderna?” frågade polisen.

”Mer kläder”, sade André.

”Men vad finns det längst ner i väskan?” frågade polisen forskande. Jag höll andan och bad tyst till Jehova. ”Vill du veta det får du nog titta efter själv”, svarade André.

Polismannens assistent stack handen djupt ner i väskan. Plötsligt skrek han till av smärta och drog åt sig handen. Han hade stuckit sig på en nål. Polismannen, som tyckte det var förargligt, befallde oss att omedelbart stänga väskan och gå ombord på tåget.

En annan gång, när vi var på väg till Sukabumi, kände några militärpoliser igen mig som ett Jehovas vittne och beordrade mig att följa med till deras högkvarter. André och min bror Felix följde med mig dit. André förhördes först. Frågorna haglade över honom. ”Vilka är Jehovas vittnen? Motarbetar du Japans regering? Är du spion?”

”Vi tjänar den allsmäktige Guden och har inte gjort något fel”, svarade André. Den polis som hade befälet slet ner ett samurajsvärd från väggen och höll upp det i luften.

”Tänk om jag dödar dig nu?” sade han hetsigt. André böjde ner huvudet mot skrivbordet och bad tyst. Efter en lång paus började poliserna skratta. ”Du är modig!” sade befälet. Sedan lät han André gå och kallade in Felix och mig. När han märkte att våra uppgifter stämde med Andrés, röt han: ”Ni är inga spioner. Ge er i väg!”

Vi gick hem alla tre, innerligt glada och tacksamma mot Jehova. Vi anade inte då att vi snart skulle ställas inför ännu större prövningar.

Ytterligare trosprov

Några månader senare blev André angiven av ”falska bröder” och sattes i fängelse av Kempeitai. (2 Korinthierna 11:26) Jag besökte honom i fängelset. Han var mager och svag och hade överlevt genom att äta matrester som han hittat i avloppsrännan i cellen. Fångvaktarna hade inte fått honom att ge upp sin tro. Som nämndes i inledningen viskade han till mig genom fängelsegallret: ”Var inte orolig. Jag kommer att vara trogen mot Jehova oavsett om de dödar mig eller friger mig. De kan bära ut mig som ett lik men inte som en förrädare.”

Efter sex månaders fängelse ställdes André inför Jakartas högsta domstol. Våra släktingar och vänner samlades i rättssalen. Atmosfären var spänd.

”Varför vill du inte tjänstgöra i Japans armé?” frågade domaren.

”Jag är redan soldat och kämpar för Guds kungarike”, svarade André, ”och en soldat kan inte tjänstgöra i två arméer samtidigt.”

 ”Skulle du uppmana andra att inte gå med i armén?” frågade domaren.

”Nej”, svarade André, ”det får var och en själv avgöra.”

André fortsatte sitt försvarstal och citerade gång på gång från Bibeln. Domaren, en hängiven muslim, var imponerad. ”Våra trosuppfattningar skiljer sig åt, men jag vill inte tvinga någon att gå emot sitt samvete”, sade han. ”Du är fri att gå.”

En våg av lättnad svepte genom rättssalen, och jag var överlycklig. André kom fram till mig och tog min hand. Släkt och vänner samlades omkring oss och framförde sina innerliga gratulationer.

Vi predikar om verklig frihet

Efter andra världskriget bröt det ut en fyra år lång revolution mot det nederländska kolonialstyret i Indonesien. Tusentals människor dödades, och hela byar tömdes när byborna flydde från sina hem. Nationalister försökte tvinga oss att skrika ”Merdeka”, ett politiskt slagord som betyder ”frihet”. Men vi talade om för dem att vi var politiskt neutrala och inte tog del i sådana aktiviteter.

Trots allt våld började vi återigen predika från hus till hus. Vi använde våra vittnesbördskort och den litteratur vi hade kvar från tiden före kriget. I maj 1948 hade våldet minskat, och André och jag började som pionjärer igen. Vi var då de enda pionjärerna i Indonesien, men tre år senare tog vi med stor glädje emot 14 missionärer till Jakarta som alla hade utbildats vid Vakttornets Bibelskola Gilead i norra delen av staten New York i USA. Den övning de gav oss rustade oss för framtida ansvarsuppgifter.

I juni 1952 började vi som pionjärer med särskilt uppdrag i Semarang på centrala Java. Året därpå gick vi själva igenom Gileadskolan – den 22:a klassen. Efter vår examen återvände vi till Indonesien och blev skickade till Kupang på Timor. Längre fram skickades vi till södra och norra Sulawesi. Där ställdes vi inför ännu fler trosprov.

Jehovas vittnen blir förbjudna igen

År 1965 dog hundratusentals människor till följd av ett kuppförsök. En del av kristenhetens präster tog ställning i striden och påstod att Jehovas vittnen var kommunister. Som tur var trodde inte myndigheterna på dem. Men prästerna gav sig inte, utan fortsatte sina förtalskampanjer mot oss. Den 25 december 1976 blev Jehovas vittnen till slut förbjudna.

Kort efter det att förbudet hade tillkännagetts blev André kallad till distriktsåklagaren i Manado. ”Vet du om att Jehovas vittnen är förbjudna?” frågade åklagaren.

”Ja, det vet jag”, svarade André.

”Är du beredd på att byta religion?” frågade han vidare.

André lutade sig fram, slog sig dramatiskt på bröstet och sade med sin kraftfulla röst: ”Du kan slita hjärtat ur bröstet på mig, men du kan aldrig få mig att byta religion!”

Distriktsåklagaren såg förbryllad ut och frågade: ”Men vad ska jag skriva i rapporten?”

”Skriv att jag fortfarande är ett Jehovas vittne och att jag inte har gjort något fel”, sade André.

”Jag måste beslagta all er litteratur”, sade åklagaren.

Den natten flyttade några unga medvittnen litteraturen från vårt hus, och kvar fanns bara tomma kartonger. Vi fortsatte att predika  och använde då bara Bibeln. Och vad distriktsåklagaren beträffar hörde vi aldrig av honom igen.

Ett underbart liv!

Längre fram var André och jag pionjärer i Surabaya på Java och på ön Bangka utanför Sumatras sydöstra kust. År 1982 tvingades vi emellertid återvända till Jakarta på grund av hälsoproblem. Det var här vi bodde när André dog år 2000, 85 år gammal. Han var pionjär ända till slutet. Året efter hans död upphävdes förbudet.

Vilket underbart liv jag har haft! Jag är nu 93 år och har varit pionjär i över 70 år. När jag blev döpt 1937 fanns det bara 25 Jehovas vittnen i Indonesien. Nu finns det närmare 22 000. Jag är så glad över att jag har fått ha del i den här tillväxten! Men min resa på livets väg har bara börjat. Jag vill fortsätta att troget tjäna Gud för evigt.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 13]

”Jag är redan soldat och kämpar för Guds kungarike, och en soldat kan inte tjänstgöra i två arméer samtidigt.”

[Infälld text på sidan 14]

”Du kan slita hjärtat ur bröstet på mig, men du kan aldrig få mig att byta religion!”

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

Platser där vi har bott och predikat.

INDONESIEN

Sulawesi

Manado

Sumatra

Bangka

Java

JAKARTA

Sukabumi

Bandung

Semarang

Surabaya

Timor

Kupang

[Bild på sidan 15]

André och jag på 1970-talet.

[Bilder på sidan 15]

Som 15-åring förstod jag med hjälp av broschyren ”Var äro de döda?” att jag hade funnit Bibelns sanning.