Lyckliga trots problem – Del ett

Som det här specialnumret av Vakna! redan visat har också lyckliga familjer problem och bekymmer tid efter annan. Det är inte förvånande eftersom vi lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”, som Bibeln säger. (2 Timoteus 3:1) Problem av det ena eller andra slaget uppstår i alla familjer.

Men kom ihåg att lycka och framgång inte är beroende av att man har idealiska omständigheter. Jesus sade i stället: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov.” (Matteus 5:3) Familjer som tillgodoser sitt andliga behov genom att följa Bibelns principer har funnit nyckeln till lycka och framgång – trots att deras omständigheter inte är idealiska. Vi ska se på några exempel.

Att ta hand om ett utvecklingsstört barn. Bibeln poängterar att det är viktigt att man tar hand om sina familjemedlemmar, däribland dem som har särskilda behov. Den säger: ”Om någon inte sörjer för sina egna, och särskilt för dem som är medlemmar av hans hushåll, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.” (1 Timoteus 5:8)

På sidan 15 berättar Victor, en familjefar i Sydafrika, hur han och hans hustru har tagit hand om en utvecklingsstörd son i över 40 år.

Att växa upp som adopterad. Bibelns principer kan hjälpa en människa att stärka sin självkänsla och få en sund syn på sitt eget värde – även om hon har övergetts av sina biologiska föräldrar. Ja, Bibeln säger att Jehova Gud är en ”hjälpare” för dem som är faderlösa. (Psalm 10:14)

På sidan 16 beskriver Kenyatta, en ung kvinna i USA, hur hon har lärt sig att hantera de känslomässiga följderna av att aldrig ha träffat sina biologiska föräldrar.

Att klara av sorgen när en förälder dör. Att förlora sin mamma eller pappa i döden kan ge känslomässiga sår som inte läks så lätt. Bibeln kan ge hjälp. Jehova, Bibelns författare, är ”all trösts Gud”. (2 Korinthierna 1:3)

På sidan 17 förklarar Angela, en ung kvinna i Australien, hur hennes förhållande till Gud hjälper henne att hantera en smärtsam förlust.

Problem och bekymmer drabbar alla familjer. Som berättelserna på de följande sidorna visar har de som tillämpar Bibelns principer funnit något som hjälper dem att framgångsrikt ta itu med de problem de ställs inför.

 [Ruta/Bilder på sidan 15]

Att ta hand om ett utvecklingsstört barn

Berättat av Victor Maynes, Sydafrika

”Andrew har ända sedan födelsen varit helt beroende av oss. Vi hjälper honom att klä på sig, att bada och ibland också att äta. Han är nu 44 år.”

VI MISSTÄNKTE att det var något fel med Andrew när han var ett år och fortfarande inte kunde gå. Ungefär då fick han ett anfall. Vi kastade oss i väg till sjukhuset med honom, och där fick vi veta att han hade epilepsi. Men det var inte allt. Ytterligare prover och undersökningar visade att han hade en hjärnskada.

Efter att ha prövat många olika behandlingsmetoder kunde vi få Andrews anfall under kontroll. Under en tid var han tvungen att ta fyra olika mediciner tre gånger om dagen. Men hans utvecklingsstörning kan naturligtvis inte avhjälpas med mediciner. Trots att han nu är 44 år har han en 5- eller 6-årings mentala förmåga.

Läkarna gav oss rådet att placera Andrew på ett hem, men vi bestämde oss för att inte göra det. Vi hade möjlighet att ge Andrew den vård han behövde, så vi beslöt oss för att ta hand om honom hemma, trots att det naturligtvis inte skulle bli lätt.

Vi gjorde omvårdnaden om Andrew till ett familjeprojekt. Våra andra barn – vi hade två flickor och en pojke som bodde hemma – var ett stort stöd, och jag är så tacksam mot dem! Som Jehovas vittnen har vi också fått värdefull hjälp av medlemmar i församlingen. Ibland har de lagat mat åt oss eller till och med tagit hand om Andrew när vi har varit ute i förkunnararbetet eller har uträttat andra saker.

Vi har alltid påmint oss orden i Jesaja 33:24, där Gud lovar att en dag ska ”ingen invånare ... säga: ’Jag är sjuk.’” Vi tror fullt och fast att Gud ska genomföra sin avsikt att införa en ny värld där det inte kommer att finnas några sjukdomar. (2 Petrus 3:13) Så vi ser fram emot den dag då Andrew kommer att bli frisk. Fram till dess tror vi på Jesu ord om att vi kommer att få det vi behöver om vi sätter Guds rikes intressen främst i vårt liv. (Matteus 6:33) Och Gud har alltid sörjt för våra behov. Vi har aldrig saknat något.

Alla som har ett sjukt barn kan naturligtvis inte vårda barnet i hemmet. Men till dem som gör det vill jag först och främst säga: Be innerligt och regelbundet. (1 Petrus 5:6, 7) För det andra: Ge barnet mycket kärlek och omtanke och underskatta aldrig hans eller hennes förmåga att lära sig att älska Jehova Gud. (Efesierna 6:4) För det tredje: Engagera hela familjen. Låt alla hjälpa till. Och för det fjärde: Kom ihåg att ert hem är den plats där barnet kommer att få mest kärlek. Omständigheterna varierar naturligtvis. Vi för vår del har aldrig ångrat att vi har vårdat Andrew hemma. För mig är han det finaste barn – den finaste man – jag känner.

 [Ruta/Bilder på sidan 16]

Att växa upp som adopterad

Berättat av Kenyatta Young, USA

”Om du är styvbarn har du biologisk anknytning till en av föräldrarna. Men eftersom jag är adopterad har jag inte det. Jag vet inte ens vem jag är lik.”

JAG har ingen aning om vem min pappa är, och jag har aldrig träffat min biologiska mamma. Hon missbrukade alkohol och droger när hon blev gravid med mig. Jag placerades i fosterhem när jag föddes, och jag fick byta fosterhem flera gånger innan jag adopterades när jag var knappt två år.

Min adoptivpappa säger att när kvinnan på socialtjänsten visade honom ett foto på mig, kände han genast att han ville adoptera mig. Jag fäste mig direkt vid min nya mamma. Jag sade till henne att hon var min mamma och att jag ville åka med henne hem.

Men jag kommer ihåg att jag som barn var rädd att jag skulle göra något fel, så att de skulle skicka tillbaka mig till ett fosterhem. Jag trodde att jag inte fick vara sur och ledsen eller ens bli sjuk som andra barn. Jag försökte till och med undvika att bli förkyld! Mina föräldrar försäkrade mig hela tiden om att de älskade mig och att de aldrig skulle överge mig.

Även som vuxen brottas jag ibland med känslan att jag inte är lika mycket värd som de som växt upp hos sina biologiska föräldrar. Just som jag tycker att jag kan hantera det hela, säger någon till mig: ”Du bör vara väldigt tacksam för att du har så underbara föräldrar som ville adoptera dig!” Jag är tacksam, men sådana kommentarer får mig att känna det som om det är något fel med mig och att det på något sätt har krävts en ansträngning att älska mig.

Det är svårt att acceptera att jag förmodligen aldrig kommer att få veta vem min biologiska pappa är. Ibland känner jag mig sårad över att min biologiska mamma inte kunde ordna upp sitt liv, så att hon fick behålla mig. Det är som om jag inte var värd den ansträngningen. Andra gånger tycker jag synd om henne. Jag tänker ofta att om jag någon gång träffar henne, så ska jag tala om för henne att det har gått bra för mig i livet och att hon inte ska känna sig ledsen för att hon lämnade bort mig.

Mina adoptivföräldrar är Jehovas vittnen, och en av de bästa gåvor jag fått av dem är kunskapen i Bibeln. Jag känner mig alltid tröstad av orden i Psalm 27:10: ”Om så min egen far och min egen mor övergav mig, skulle Jehova ta mig till sig.” Det är verkligen sant i mitt fall. Och det har vissa positiva sidor att vara adopterad. Människor fascinerar mig – deras bakgrund och deras liv – förmodligen därför att jag inte känner till min egen biologiska bakgrund. Jag älskar människor, och det är verkligen viktigt i den kristna förkunnartjänsten. Att vara ett Jehovas vittne och tala med andra om Bibeln ger mig självkänsla och en mening med livet. Känner jag mig nedstämd går jag ut och hjälper andra. När jag undervisar människor om Bibeln lär jag känna dem väl. Alla har sin egen historia.

 [Ruta/Bilder på sidan 17]

Att klara av sorgen när en förälder dör

Berättat av Angela Rutgers, Australien

”När pappa dog, kände jag det som om någon hade gjort ett jättehål i mitt skyddsnät. Den person som visste allt och som kunde ordna upp vad som helst i mitt liv fanns inte längre.”

MIN pappa gick bort för tio år sedan, när jag var i tonåren. Sex månader tidigare hade han opererats, och medan han fortfarande låg i uppvakningsrummet talade läkaren om för oss att det inte fanns något mer att göra. Mamma blev förtvivlad och behövde få mer information, min bror svimmade och själv kände jag mig fångad i ett virrvarr av känslor som jag inte kunde reda ut. Sex månader senare dog pappa.

Under en tid upplevde jag motstridiga känslor. Jag ville att mina vänner skulle förstå vad jag gick igenom, men jag ville inte att de skulle tycka synd om mig. Så jag ansträngde mig för att inte visa dem vad jag kände. Å andra sidan tyckte jag att om jag var tillsammans med dem skulle det verka som om mitt liv var ganska normalt igen, men det var det ju inte. Så här efteråt tänker jag på vilket enormt tålamod mina vänner hade med mig!

Har jag skuldkänslor för något i samband med pappas död? Ja, det har jag! Jag önskar att jag oftare hade sagt till pappa: ”Jag älskar dig.” Jag önskar att jag hade kramat om honom mer eller varit tillsammans med honom mer. Det spelar ingen roll hur mycket jag säger till mig själv att han inte skulle vilja att jag tänkte så här. De här tankarna plågar mig fortfarande.

Som ett Jehovas vittne får jag stor tröst av Bibelns hopp om en uppståndelse. (Johannes 5:28, 29) Jag försöker tänka att pappa bara har rest utomlands och att han en dag ska komma hem igen, även om jag inte vet exakt datum. Det är märkligt, men när människor sade till mig: ”Din pappa kommer tillbaka i uppståndelsen”, så var det inte till någon uppmuntran i början. Jag ville ha tillbaka pappa genast. Men illustrationen med en utlandsresa hjälpte mig. Den anknöt till uppståndelsen och hjälpte mig att klara av den omedelbara förlusten.

Mina medkristna har varit ett enormt stöd. Jag minns särskilt en av dem som sade att han tyckte att det var väldigt svårt att tala om pappas död, men att han tänkte på mig och min familj hela tiden. De orden fastnade i mitt sinne. Det hjälpte mig igenom de dagar då ingen sade någonting, eftersom det fick mig att inse att även om människor inte sade något, så tänkte de på mig och min familj. Det betydde väldigt mycket!

Fyra månader efter pappas död började mamma engagera sig mer i förkunnararbetet, och jag kunde se att hon blev mycket gladare av det. Så jag gjorde likadant. Det är förunderligt vilken hjälp man får av att hjälpa andra. Det har stärkt min tro på Jehovas ord och hans löften, och det hjälper mig fortfarande att inte tänka för mycket på min egen situation.