Jag levde för att döda

Berättat av Thomas Stubenvoll

JAG föddes i New York den 8 november 1944. Jag växte upp i södra Bronx, på den tiden ett område uppdelat mellan olika folkgrupper. När jag var liten höll jag mest till på gatorna, och jag lärde mig snabbt att respektera gränserna för de olika gängen. De här gängen var fruktade för sin kriminalitet och för sitt våld.

Redan när jag var 12 år tillhörde jag ett gäng. Vi kallade oss för ”The Skulls” (Dödskallarna). Vi brukade bryta oss in i godståg och stjäla jordnötssmör och annan mat. Andra gäng med grabbar i de övre tonåren var betydligt hårdare. De hamnade ofta i blodiga slagsmål med varandra. En gång blev en nära vän nerstucken och dödad inför mina ögon.

Fascinerad av krig

Gänglivet gjorde mig egentligen inte lycklig. Efter ett tag ville jag bara bort från allt. Min morbror Eddie hade varit med i Koreakriget som soldat i USA:s marinkår. Jag blev fascinerad när han berättade om marinen. Han sade att varje marinsoldat är en disciplinerad ledare och en hård krigare som är tränad att handla beslutsamt. Marinkårens devis Semper fidelis, som är latin för ”alltid trogen”, säger en hel del om hur lojal och engagerad man förväntas vara. Min högsta önskan var att bli en skicklig marinsoldat.

Samma dag som jag fyllde 17, den 8 november 1961, tog jag värvning i marinkåren. Mindre än fyra månader senare var jag klar med den grundläggande utbildningen. Det var början på min elva år långa karriär inom det militära.

 När jag började min karriär var det fredstid. Men som marinsoldat får man ingen lugn och ro utan måste träna hårt. Först blev jag skickad till Oahu på Hawaii för två års utbildning i markstrid och gerillakrigföring. Jag blev en skicklig prickskytt och kunde träffa ett 25 centimeter stort mål på över 450 meters avstånd. Jag fick utbildning i närstrid, kartläsning, sabotage, signaltjänst och sprängteknik. Jag njöt av varje sekund.

Efter min utbildning på Hawaii fick jag i uppdrag att under sex månader vakta undervattensvapen på den amerikanska marinens flygbas i Atsugi. Snart trappades fientligheterna upp mellan USA och Nordvietnam, och jag placerades tillsammans med andra marinsoldater på hangarfartyget USS Ranger. Från vårt fartyg i Tonkinbukten deltog vi i flygbombningarna av Nordvietnam. Äntligen fick jag vara med om ett riktigt krig, men jag ville ha mer.

Krigets verklighet

På våren 1966, under min tid på USS Ranger, hade jag fullgjort mina fyra års militärtjänst och var fri att lämna kriget. De flesta soldater i min ställning hade gärna återvänt hem för att undvika det blodbad som väntade. Men jag hade blivit en hängiven marinsoldat och hade inga planer på att lägga av, så jag bestämde mig för att ansöka om förlängning.

Jag ville vara med och strida. Det var det jag var tränad för. Så jag anmälde mig till infanteriet. Det spelade ingen roll vart jag skickades så länge jag fick vara soldat i marinkårens markstridsförband. Att vara en bra marinsoldat var min livsuppgift, och kriget höll på att bli min gud.

I oktober 1967 skickades jag till Vietnam. Spänd och nervös sändes jag direkt till frontlinjen i provinsen Quang Tri. Inom ett dygn var jag mitt uppe i en blodig strid. Män skadades och dödades runt omkring mig. Jag såg dammet kastas upp i luften när fiendens kulor träffade marken. Vårt enda skydd var några buskar. Jag började skjuta. Det var helt fruktansvärt. Jag trodde att jag skulle dö. Till slut var striden över. Jag hade överlevt, men jag fick bära hem många döda kamrater.

Under de följande 20 månaderna rasade de våldsammaste striderna i Vietnamkriget. Sju dagar i veckan och nästan dygnet runt antingen sköt jag eller försökte undvika att bli skjuten. Antingen låg jag i bakhåll eller blev utsatt för bakhåll. Större delen av tiden låg vi och tryckte i hålor i marken och besvarade fiendens eld. När det regnade förvandlades groparna snabbt till gyttjepölar, och i kölden blev det näst intill outhärdligt. I sådana hålor brukade jag både äta och sova.

Mina uppdrag förde mig ofta in i den fuktiga djungeln, med det ständiga hotet från fiender som låg gömda i snårskogen. Ibland utsattes jag för artillerield i timmar. Under en strid nära Khe Sanh skadades eller dödades tre fjärdedelar av min pluton, och bara 13 av oss klarade sig oskadda.

Den 30 januari 1968 var jag på en militärbas och kunde sova i ett tält för första gången på över ett år. Jag väcktes tidigt den morgonen av det öronbedövande ljudet av en granat som exploderade. Jag blev skadad. Jag fick  granatsplitter i både axeln och ryggen. Den morgonen hade fienden inlett en kraftig offensiv.

Jag fick Purpurhjärtat, en militär utmärkelse, för mina skador, men de var inte allvarliga nog för att jag skulle sluta kriga. Läkarna tog snabbt bort splittret, och snart var jag på väg till staden Huê, där en av krigets största drabbningar ägde rum. Där fungerade jag som en veritabel dödsmaskin. Det berörde mig knappt att skjuta fienden. Under 32 dagar ägnade jag all vaken tid åt att gå från hus till hus och söka efter fiender och döda dem.

Jag rättfärdigade det jag gjorde och tänkte: ”De har ju ändå dödat tusentals oskyldiga män, kvinnor och barn i Huê. Gator och gränder är översållade med döda. Det ligger gömda bomber till och med under liken. Fiendens krypskyttar lurar överallt.” Men inget av det här avskräckte mig. I min värld var det enda rätta att döda fienden.

Ett sjukligt begär

En tid efter striden vid Huê hade jag fullgjort mitt 13 månader långa uppdrag. Men kriget rasade, och jag ville fortsätta. Så jag anmälde mig för att stanna på ytterligare ett uppdrag i Vietnam. Vid det laget var jag överfurir, så jag fick ett specialuppdrag. Det gick ut på att leda truppstyrkor av marinsoldater in i småbyar ute på landsbygden. Där samarbetade vi med lokalbefolkningen och tränade dem att försvara sina byar. Vi var alltid på helspänn eftersom fienden ofta gömde sig bland lokalbefolkningen. På nätterna smög vi omkring och jagade, fångade och dödade fiendesoldater. Trots den enorma anspänningen blev jag bara mer och mer besatt av krig.

Mitt andra uppdrag i Vietnam tog snart slut, och än en gång bad jag att få stanna kvar. Den här gången avslog mina överordnade min ansökan, kanske för att de hade lagt märke till mitt sjukliga begär efter krig. Men min karriär inom marinen var inte över. Jag skickades tillbaka till USA för att utbilda nya soldater. Under tre och ett halvt år var jag helt fokuserad på mina plikter som instruktör. Jag hade mycket erfarenhet att dela med mig av, och jag gjorde mitt bästa för att göra varje soldat till samma typ av grymma krigsmaskin som jag själv var.

Ett bättre liv

Jag blev god vän med en kollega som precis hade blivit lämnad av sin fru. Hans syster Christine Antisdel erbjöd sig att flytta hem till honom och hjälpa till med hans två små barn. Hon hade nyligen blivit ett Jehovas vittne, och det var första gången jag hörde talas om dem.

Mina föräldrar var katoliker, och jag hade gått i en katolsk skola i åtta år. Jag hade till och med varit korgosse. Ändå visste jag praktiskt taget ingenting om Bibeln. Men Christine ändrade på det. Hon berättade sanningar  från Bibeln som jag aldrig hade hört tidigare. Jag fick både lära mig vad Bibeln lär och vad den inte lär.

Jag fick till exempel veta att Bibeln inte lär att Gud plågar människor i ett brinnande helvete efter döden. (Predikaren 9:5, 10) Den lär inte att Gud är en del av en treenighet. (Johannes 14:28) Vad Bibeln däremot lär är att Gud ska göra slut på ondska, lidande och död och att de människor som är trogna kommer att få leva för evigt i ett paradis på jorden. (Psalm 37:9–11; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Jag fick också lära mig sanningen om Guds moralnormer. (1 Korinthierna 6:9, 10) Jag fick veta att Gud har ett namn, Jehova. (Psalm 83:18) Det var helt fantastiskt!

I november 1972 förflyttades jag till en annan bas, där jag skulle undervisa underofficerare i stridsmetoder. Jag började studera Bibeln med Jehovas vittnen och vara med på deras möten. Den varma atmosfären och starka gemenskapen gjorde mig mycket imponerad.

Men ju mer jag lärde mig om Bibeln, desto mer gnagde samvetet. Sanningarna i Bibeln stod i så skarp kontrast till mitt sätt att leva. Jag hade vigt mitt liv åt att främja våld och nationalistisk krigföring, sådant som Gud hatar.

Jag kom fram till att jag inte kunde vara marinsoldat och tjäna Jehova Gud på samma gång. Det var då jag blev av med min krigslust, och jag bestämde mig för att lämna mitt yrke. Efter månader av pappersarbete, intervjuer och en psykiatrisk undersökning fick jag avsked med goda vitsord som vapenvägrare. Så tog mina elva år som marinsoldat slut.

Nu kunde jag säga som det står i Jesaja 6:8 till Jehova: ”Här är jag! Sänd mig.” Nu var jag redo att använda mina krafter till att tjäna den sanne Guden i stället för att tjäna marinkåren. Jag blev döpt som ett Jehovas vittne den 27 juli 1973. Fem månader senare gifte jag mig med Christine Antisdel, den syster som först började lära mig Bibelns sanningar.

Christine och jag har ägnat våra 36 år tillsammans åt att hjälpa andra att få kunskap om Bibeln och närma sig Gud. Under åtta år var vi missionärer i Dominikanska republiken. De senaste 18 åren har vi varit i resetjänsten, och vi har samarbetat med hundratals spansktalande församlingar i USA.

Jag har inte drabbats av några känslomässiga eller mentala störningar efter min militärtjänst. Jag har inga posttraumatiska stressyndrom, inga mardrömmar och inga flashbacks. Men nu när jag har lärt känna Jehova Gud ångrar jag djupt att jag tog livet av mina medmänniskor under kriget.

Jag har fått göra stora förändringar i livet, men det har verkligen varit värt det. Nu känner jag att Gud har förlåtit vad jag tidigare gjorde. I stället för att ta människors liv är mitt uppdrag nu att erbjuda dem hoppet om evigt liv i ett paradis på jorden. Som marinsoldat gjorde jag det jag gjorde av okunnighet och missriktat nit. Nu är jag ett Jehovas vittne och känner till vad Bibeln lär. Nu gör jag det jag gör på grund av min fasta övertygelse att det finns en sann, levande Gud som älskar oss. De som älskar och lyder honom har bara positiva upplevelser att se fram emot.

[Infälld text på sidan 25]

Sju dagar i veckan och nästan dygnet runt antingen sköt jag eller försökte undvika att bli skjuten. Antingen låg jag i bakhåll eller blev utsatt för bakhåll.

[Infälld text på sidan 27]

Nu när jag har lärt känna Jehova Gud ångrar jag djupt att jag tog livet av mina medmänniskor under kriget.

[Bilder på sidan 24]

När jag var instruktör i marinkåren (överst) och tjänstgjorde i markstridsförbandet i Vietnam (nederst).

[Bild på sidan 25]

Jag fick Purpurhjärtat för mina skador, men de var inte allvarliga nog för att jag skulle sluta kriga.

[Bild på sidan 26]

Christine och jag har ägnat våra 36 år tillsammans åt att hjälpa andra att få kunskap om Bibeln.