Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Varför jag tilltalades av Jehovas vittnen

Varför jag tilltalades av Jehovas vittnen

Varför jag tilltalades av Jehovas vittnen

Berättat av Tomás Orosco

Första gången jag var på ett möte i Rikets sal hörde jag en liten pojke hålla tal. Han räckte knappt upp till talarstolen, men han var mycket duktig och utstrålade lugn och säkerhet. Jag blev verkligen imponerad.

JAG lade märke till att alla närvarande lyssnade mycket uppmärksamt. Eftersom jag hade varit Bolivias militärattaché i USA, befälhavare inom Bolivias väpnade styrkor och privatsekreterare åt Bolivias president var jag van att bemötas med respekt. Men den respekt som visades den här pojken fick mig att omvärdera mina mål i livet.

Min far dog i Chacokriget mellan Paraguay och Bolivia i mitten på 1930-talet. Kort därefter skickades jag till en katolsk internatskola. Under flera år gick jag dagligen i mässan, där vi sjöng psalmer, lyssnade till katekesen och läste upp inlärda böner. Jag var också korgosse och sjöng i kören. Men jag hade aldrig läst Bibeln, och faktum är att jag inte ens hade sett en bibel.

Jag tyckte om de religiösa helgdagarna på grund av festligheterna, som utgjorde ett välkommet avbrott i vardagen. Men prästerna och andra som undervisade i religion var stränga och allt annat än sympatiska. Det fick mig att känna att jag hade fått nog av religion.

Jag tilltalades av det militära livet

En vacker, solig dag kom två snyggt och prydligt klädda officerare till min hemstad, Tarija. De hade permission och kom från La Paz, Bolivias huvudstad. De gick med avspända och lätta steg genom stadens centrala delar. Jag blev imponerad av deras stiliga, rena och propra yttre. De bar gröna uniformer och mössor med blanka skärmar. Där och då bestämde jag mig för att också bli officer. Jag tänkte att de måste leva ett spännande liv, fyllt av ärofulla bedrifter.

År 1949, när jag var 16 år, blev jag antagen till Bolivias militärhögskola. Min äldre bror gjorde sällskap med mig i den långa kön av unga män som sträckte sig fram till ingången till kasernområdet. Han presenterade mig för kaptenen och bad honom ta väl hand om mig. Sedan gav han mig varma rekommendationer. När han hade gått därifrån fick jag känna på hur nya rekryter blev välkomnade. Jag fick ett slag så att jag ramlade omkull och blev sedan tillsagd: ”Här är det vi som avgör vem som förtjänar beröm!” Det här var mitt första möte med militär disciplin och skrämseltaktik. Min stolthet fick sig en törn, men bortsett från det så repade jag mig snart.

Med tiden lärde jag mig att kriga och blev en respekterad officer. Men av erfarenhet lärde jag mig också att militärers rena och prydliga yttre kan vara vilseledande.

En framträdande ställning

Tidigt i mitt militära yrkesliv utbildades jag på den argentinska kryssaren General Belgrano, som kunde ha över tusen besättningsmän. Fartyget sjösattes i USA under namnet USS Phoenix och undkom under andra världskriget Japans attack mot Pearl Harbor på Hawaii 1941.

Jag steg i graderna och blev med tiden näst högsta befäl i Bolivias flotta som patrullerar landets gränsfarleder, inbegripet floderna i Amazonbäckenet och Titicacasjön, världens högst belägna segelbara sjö.

I maj 1980 blev jag utsedd att ingå i en kommission av militärattachéer som skickades till USA:s huvudstad, Washington. En hög officer utvaldes från varje gren av krigsmakten – armén, flygvapnet och flottan – och på grund av min långa erfarenhet fick jag uppgiften att vara samordnare. Jag bodde i USA i nästan två år och blev senare privatsekreterare åt Bolivias president.

Som militärbefälhavare var jag förpliktad att gå i kyrkan varje söndag. Att fältpräster och andra präster var inblandade i revolutioner och krig gjorde mig besviken på religion. Jag visste att det var fel att kyrkorna understödde sådan blodsutgjutelse. Men trots detta hyckleri övergav jag inte religionen, utan kände mig i stället manad att söka efter den sanna läran. Jag hade aldrig läst Bibeln, så jag började läsa lösryckta avsnitt ur den då och då.

Den goda ordningen på Rikets sal

Till min förvåning började min fru, Manuela, studera Bibeln med Janet, som var ett Jehovas vittne och tjänade som missionär. Längre fram började Manuela vara med vid vittnenas möten i Rikets sal. Jag hade inget emot att skjutsa henne dit, men jag ville inte vara med själv. Jag utgick ifrån att mötena var högljudda och känslosamma.

En dag frågade Manuela om Janets man fick besöka mig. Först sade jag nej. Men sedan tänkte jag att jag med min religiösa bakgrund skulle kunna motbevisa allt han sade. Det som först gjorde intryck på mig när jag träffade Ian var inte direkt det han sade, utan hans fina sätt. Han försökte inte göra mig generad med sin kunskap i Bibeln och sin missionärsutbildning. Han var i stället vänlig och respektfull.

Veckan därpå bestämde jag mig för att följa med till Rikets sal, och det var där som den lille pojken som jag nämnde i inledningen höll sitt tal. När jag hörde honom läsa och förklara verser från Jesajas bibelbok, förstod jag att jag hade hittat en helt unik organisation. Det är ironiskt att jag, som ville bli en respekterad militärbefälhavare när jag var ung, nu ville bli som den här pojken och kunna undervisa från Bibeln. Det var som om mitt hjärta plötsligt hade mjuknat och blivit mottagligt.

Något som jag också lade märke till allteftersom tiden gick var att Jehovas vittnen alltid var punktliga och att de alltid hälsade så hjärtligt på mig och fick mig att känna mig som hemma. En annan sak som gjorde intryck på mig var deras vårdade klädsel. Det jag i synnerhet uppskattade var den goda ordning som rådde vid mötena – om ett visst tal stod uppsatt på schemat, så var det just det talet som hölls den dagen. Jag förstod att den goda ordningen byggde på kärlek, inte på hotelser och fruktan.

Efter mitt första möte i Rikets sal tackade jag ja till att studera Bibeln med Ian. Vi gick igenom boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. * Jag minns fortfarande bilden i det tredje kapitlet på en biskop som välsignar trupperna innan de ger sig ut i strid. Jag betvivlade inte en sekund att bilden stämde med verkligheten, för jag hade med egna ögon sett att det var just så. På Rikets sal fick jag boken Resonera med hjälp av Skrifterna. När jag läste vad Bibeln säger om neutralitet insåg jag att jag var tvungen att göra en del förändringar. Jag bestämde mig för att lämna katolska kyrkan, och jag började regelbundet vara med på mötena i Rikets sal. Jag planerade också för att lämna det militära.

Framsteg mot dopet

Några veckor senare fick jag höra att församlingen skulle städa en idrottsarena som skulle användas för en sammankomst. Jag såg fram emot att vara med på sammankomsten och åkte dit för att hjälpa till med städningen. Jag arbetade tillsammans med de andra i församlingen och uppskattade verkligen både arbetet och umgänget. När jag höll på att sopa golvet kom en ung man fram och frågade om det var jag som var viceamiralen.

”Det stämmer”, svarade jag.

”Det är inte möjligt!” utbrast han förvånat. ”En viceamiral som sopar golvet!” En hög militär skulle aldrig få för sig att ens plocka upp en papperslapp, än mindre sopa golvet. Den här mannen hade varit min privatchaufför i det militära och var nu ett Jehovas vittne.

Samarbete grundat på kärlek

Militär disciplin grundar sig på respekt för militär rang, och det var något som satt djupt inpräntat i mig. Jag kommer till exempel ihåg att jag frågade om vissa Jehovas vittnen hade högre status på grund av deras ansvar eller deras uppgifter. Då hade jag fortfarande en djupt inrotad uppfattning om ställning och rang, men den skulle snart förändras radikalt.

Vid den här tiden – 1989 – fick jag veta att en medlem av Jehovas vittnens styrande krets i New York skulle komma till Bolivia och hålla tal på idrottsarenan. Jag tyckte att det skulle bli intressant att se vilket bemötande en medlem från organisationens ”toppskikt” skulle få. Jag trodde att en person med en sådan ansvarsfull uppgift skulle tas emot med en viss pompa och ståt.

Men när mötet började fanns det inget som tydde på att någon sådan person hade anlänt, och jag började undra. Nu råkade det vara så att ett äldre par satt bredvid Manuela och mig. Manuela såg att kvinnan hade en engelsk sångbok, så under pausen i programmet började Manuela prata med henne. Men sedan gick paret.

Så förvånade vi blev när vi senare såg kvinnans make gå fram på podiet och hålla själva huvudtalet! I det ögonblicket förändrades hela min syn på det jag hade lärt mig i det militära om rang, respekt, makt och ställning. Efteråt sade jag: ”Tänk att brodern som satt bredvid oss på de där obekväma stolarna var en medlem av den styrande kretsen!”

Jag ler när jag tänker på hur många gånger Ian försökte hjälpa mig att förstå det som står i Matteus 23:8, där Jesus sade: ”Ni är alla bröder.”

Jag börjar gå från hus till hus

När jag hade fullgjort mina militära åligganden fick jag följa med Ian och vittna från hus till hus. (Apostlagärningarna 20:20) Vi åkte till ett område som jag hade hoppats kunna undvika, eftersom det bodde många militärer där. En general, som jag i synnerhet hade velat slippa träffa, öppnade dörren. Jag kände mig nervös och rädd, särskilt när han tittade på min portfölj och min bibel och med en nedlåtande ton frågade: ”Vad har hänt med dig?”

Jag bad en snabb bön och fylldes av tillförsikt och lugn. Generalen lyssnade och tog till och med emot biblisk litteratur. Den här erfarenheten bidrog till att jag bestämde mig för att överlämna mitt liv åt Jehova. Den 3 januari 1990 visade jag mitt överlämnande genom att bli döpt.

Med tiden blev också Manuela och vår son och dotter Jehovas vittnen. Nu tjänar jag som äldste i församlingen och förkunnar de goda nyheterna om Guds rike på heltid. Den största förmånen är att jag har lärt känna Jehova och fått ett nära förhållande till honom. Det betyder mycket mer än vilken som helst rang eller ställning som någon skulle kunna önska sig eller uppnå. Ordning och reda bör inte tvingas fram på ett hårt och hänsynslöst sätt, utan bör komma som en följd av värme och omtanke. Jehova är en ordningens Gud, men han är också, vilket är ännu viktigare, en kärlekens Gud. (1 Korinthierna 14:33, 40; 1 Johannes 4:8)

[Fotnot]

^ § 21 Utgiven av Jehovas vittnen men trycks inte längre.

[Bild på sidan 13]

Jag och min bror Renato 1950.

[Bild på sidan 13]

På en tillställning med militärer från Kina och andra länder.