Kanoten – en del av Kanadas historia

SAMUEL DE CHAMPLAIN, en fransk upptäcktsresande, korsade Atlanten och seglade uppför Saint Lawrencefloden i det som nu är Kanada. Men snart stötte han på ett stort hinder där Montreal nu ligger, nämligen forsarna vid Lachine. Alla försök att ta båtarna förbi de väldiga forsarna skulle vara förgäves, skrev han 1603. Och den täta vegetationen gjorde det svårt att ta sig fram till fots. Så hur skulle Champlain och hans expedition fortsätta resan?

De gjorde som lokalbefolkningen och tog hjälp av kanoter. Champlain skrev att kanoter kunde användas för att ”snabbt och enkelt ta sig fram genom landet, uppför både små och stora floder”.

Den perfekta farkosten

Kanadas sjöar och floder var som landsvägar, och kanoten var det bästa transportmedlet. Med kanot kunde indianerna transportera varor, utforska och jaga. Självklart varierade kanoternas utseende och konstruktion beroende på vad de skulle användas till och vilka material man kunde få tag på. På Kanadas västkust gjorde man till exempel kanoter genom att urholka trädstammar av röd ceder. Den urgröpta stammen fyllde man sedan med vatten och heta stenar. Det gjorde träet mjukare och lättare att bearbeta.  En del kanoter kunde lasta upp till två ton. De var både snabba och säkra till sjöss. De användes till jakt och fiske och till och med för att fånga stora havsdäggdjur, som valar.

Den kanske mest kända nordamerikanska kanoten är den som tillverkas av björknäver. Tack vare ett ämne som kallas betulinol är näver både slitstarkt och vattentätt. Det är också mycket formbart och tåligt. ”En kanot av näver kan ta sig fram genom forsar där kanoter av trä och kanvas skulle bli förstörda”, förklarar David Gidmark, som är kanotbyggare.

Björkträ, cederträ, granrötter och kåda behövdes också för att konstruera näverkanoten. Eftersom alla material kom från skogen kunde man enkelt reparera kanoterna. De var också relativt lätta, vilket gjorde att man kunde bära dem förbi farliga forsar och andra hinder. Dessutom var de miljövänliga. När en kanot hade gjort sitt återvände den till ekosystemet, precis som ett träd som fallit.

Kanoterna konstruerades på ett imponerande sätt. Urbefolkningen ”använder inte spik och skruv, utan de syr och knyter ihop allt”, rapporterade en observatör på 1800-talet. ”Sömmarna och knoparna är så jämna, starka och konstnärligt gjorda att man inte kan begära något mer.”

Före järnvägen var kanoten det snabbaste och pålitligaste transportmedlet i stora delar av Kanada. Och när järnvägen kom blev kanoten inte föråldrad över en natt, eftersom människor ofta reste med både tåg och kanot.

Kanoter har betytt mycket för indianerna i Nordamerika, och det märks både i deras kultur och religion. Enligt vissa av deras legender var det kanoter, och inte en ark som Bibeln säger, som räddade livet på några människor i en stor översvämning.

Kanoten i dag

Det är fortfarande populärt att paddla kanot i Kanada, men numera gör man det mest för nöjes skull. Tråkigt nog blir det allt svårare att hitta lämpliga träd att göra näverkanoter av. Men andra material fungerar också, som aluminium, kanvas, trä och glasfiber.

Den legendariske kanotisten Bill Mason gav paddling en annan dimension när han sade: ”En paddeltur på forntidens vattenleder är ett bra sätt att komma närmare naturen och vår Skapare, som konstruerade allt för länge sedan.” Många skriver gärna under på det.

[Ruta/Bild på sidan 11]

KAJAKEN

Inuiterna bor i en del av Kanada där det inte finns någon skog. Men det hindrade dem inte från att utveckla en typ av kanot. Inuiterna byggde med andra material, som sälskinn, skinn från amerikansk ren, ben och drivved, som spolats upp på de arktiska stränderna. Djurfett användes för att göra kanoterna vattentäta. Slutprodukten blev kajaken.

Den stora skillnaden mellan en kajak och en kanot är att kajaken är täckt, vilket ger skydd mot väder och vind och gör att den inte tar in en massa vatten även om den slår runt. Dagens kajaker tillverkas vanligtvis av glasfiber och andra syntetmaterial.

[Bildkälla på sidan 10]

Library of Congress