Lycklig trots svåra handikapp

Berättat av José Godofredo Várguez

Jag var frisk vid födelsen och hade en normal barndom. Vid 17 års ålder började jag arbeta som svetsare. Två år senare höll jag på att svetsa på en plattform nära högspänningsledningar när det började regna. Plötsligt fick jag en oerhört kraftig elektrisk stöt som gjorde att jag föll 14 meter ner till marken och blev medvetslös. Jag vaknade inte upp förrän tre månader senare. Det enda jag då kunde röra var huvudet. Jag var förlamad i armar och ben, och jag var förkrossad!

FÖRST blev jag arg på Gud och frågade honom varför han lät mig leva. Jag övervägde till och med att begå självmord. Jag sökte hjälp hos flera religiösa samfund, men inget av dem gav mig någon verklig tröst eller tillfredsställde mitt andliga behov. De uppmuntrade faktiskt inte ens människor att leva enligt Bibelns normer och efter vad den lär! När min mamma dog 1981 började jag dricka och spela. Jag tänkte att Gud, med tanke på mitt tillstånd, skulle tycka synd om mig och förlåta mig när jag blev berusad. Jag började också leva omoraliskt genom att bo ihop med en kvinna som jag inte var gift med.

En stor förändring i mitt tänkesätt

Vid 37 års ålder kom jag för första gången i kontakt med Jehovas vittnen. Min mamma, som hade påverkats av andra, hade alltid sagt att Jehovas vittnen var det värsta religiösa samfundet av alla. Men då jag trodde att jag visste en hel del om det som står i Bibeln tog jag emot dem i mitt hem bara för att bevisa att de hade fel. Men till min förvåning upptäckte jag att jag inte visste så mycket! Och vad mera var, de som besökte mig förvånade mig genom att använda Bibeln för att besvara alla mina frågor. Jag blev snart övertygad om att jag hade funnit sanningen.

Den kvinna som jag bodde ihop med ogillade tyvärr min nyvunna tro, och vi flyttade isär. Jag fortsatte att reda upp mitt liv och förändra min inställning och mitt tänkesätt efter det Bibeln lär. Med Guds hjälp har jag också kunnat  anpassa mig mentalt och känslomässigt till skadorna av olyckan, så mycket att jag under de gångna 20 åren har haft glädjen att tjäna som heltidsförkunnare. Med tanke på mitt handikapp undrar många hur jag klarar det. Jag är dess bättre inte ensam. Jag bor ihop med min yngre bror, Ubaldo, som har Downs syndrom. Han har också tagit emot Bibelns sanning, och han tjänar Jehova tillsammans med mig.

Vi samarbetar bra och hjälps åt. När vi är ute och förkunnar skjuter Ubaldo min rullstol och knackar på dörrarna, och när jag talar med människor hjälper han mig med Bibeln och visar lämplig litteratur. Han hjälper mig också med mina fysiska behov. Jag i min tur försörjer oss båda genom att sälja kosmetika. Dessutom hjälper medlemmar i vår församling av Jehovas vittnen oss med sådant som att laga mat, tvätta, städa och göra läkarbesök. Allt detta uppskattar Ubaldo och jag mycket!

Jag har privilegiet att vara äldste i den kristna församlingen, och mina andliga bröder hjälper mig gärna med att göra efterforskningar i bibliska ämnen. Jag kan stryka under viktiga tankar i våra studiehjälpmedel genom att hålla en penna i munnen.

När människor frågar mig om jag är lycklig, svarar jag alltid ett helhjärtat ja! Hur skulle jag kunna vara annat? Jag har funnit en verklig mening med livet, och jag ser fram emot förverkligandet av det fantastiska hopp som Gud ger dem som troget tillber honom – fullkomlig hälsa i det kommande paradiset på jorden. (Jesaja 35:5, 6; Lukas 23:43)

[Bild på sidan 24]

José vid 18 års ålder, ett år före olyckan.

[Bild på sidan 25]

Ett medvittne vänder sidorna i min bibel när jag håller tal i Rikets sal.

[Bild på sidan 25]

Min bror Ubaldo och jag samarbetar bra i förkunnartjänsten i Mexiko.

[Bild på sidan 25]

Medlemmar i församlingen hjälper oss med matlagning och andra hushållssysslor.