Vad säger Bibeln?

Ska man behöva betala för religiösa tjänster?

I MÅNGA LÄNDER är det vanligt att man tar betalt för religiösa tjänster både inom så kallade kristna trossamfund och inom icke-kristna religioner. Det kan handla om dop, vigslar eller begravningar. Sådana tjänster kan kosta hundratals eller till och med tusentals dollar.

En del präster får betalt av staten för att utföra ceremoniella och prästerliga tjänster. Sådana tjänster kan vara uppskattade, och kyrkorna har löpande kostnader att täcka. Men stöder Bibeln att man tar betalt för religiösa tjänster eller att man får människor att känna sig skyldiga att betala?

”Ett marknadshus”?

När Jesus Kristus var på jorden utnyttjades högtiderna, särskilt påsken, av de judiska religiösa ledarna och andra för att tjäna pengar. Godkände Jesus att de gjorde det? Nej! Bibeln säger faktiskt att ”han slog ut penningväxlarnas mynt och stötte omkull deras bord”. Han sade: ”Sluta upp med att göra min Faders hus till ett marknadshus!” (Johannes 2:14–16)

Något liknande hände på 700-talet f.v.t. när profeten Mika levde. Bibeln säger att Israels religiösa ledare avskydde rättvisa och att prästerna undervisade för betalning. Samtidigt påstod de att de hade Guds stöd och sade: ”Är inte Jehova mitt ibland oss?” (Mika 3:9, 11) Men Jehova Gud var verkligen inte mitt ibland dem. Han stödde dem inte. Tvärtom avskydde han deras handlingssätt, och det gjorde han mycket klart genom sin profet.

Många religiösa ledare i vår tid använder sig av samma giriga metoder och gör på så sätt sina samlingslokaler till ”marknadshus”. Religiösa organisationer som helhet betraktade ägnar sig åt handel och gör ofta strålande affärer på att sälja ikoner och en uppsjö av andra religiösa föremål. * (1 Johannes 5:21)

”Ni har fått för intet, ge för intet”

När Jesus befallde sina apostlar att predika de goda nyheterna, bota sjuka och  till och med uppväcka döda sade han: ”Ni har fått för intet, ge för intet.” (Matteus 10:7, 8) Hans efterföljare skulle inte ta betalt för de tjänster de utförde. Dessutom angav Jesus själv normen genom att betjäna andra utan någon ekonomisk ersättning.

Aposteln Paulus följde Jesu exempel och utförde sin tjänst ”kostnadsfritt”. (1 Korinthierna 9:18) När han var i behov av pengar arbetade han som tältmakare. (Apostlagärningarna 18:1–3) Därför kunde han säga om sig själv och sina missionärskamrater: ”Vi är inte försäljare av Guds ord, som många är.” (2 Korinthierna 2:17) Men hur är det med att samla in pengar till församlingen, kanske för att köpa eller hyra en möteslokal?

”Gud älskar en glad givare”

Jehovas vittnen får in de medel som behövs genom frivilliga bidrag. De tillämpar principen: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2 Korinthierna 9:7) Därför tar Jehovas vittnen inte betalt för sin litteratur eller för religiösa tjänster, som dop, vigslar eller begravningar. De tar inte upp kollekt vid sina möten, och medlemmarna ger inte tionde. Den som vill bidra till deras internationella predikoarbete kan lämna sitt bidrag i de bidragsbössor som finns diskret placerade i deras möteslokaler.

Världen över finansierar Jehovas vittnen katastrofhjälp, Rikets salar, sammankomsthallar, avdelningskontor och tryckerier genom frivilliga bidrag. Precis som den fattiga änkan som Jesus berömde kan en del inte ge så mycket. (Lukas 21:2) Andra kan ge mer. Hur som helst kan de som följer Bibelns principer och bidrar efter sina omständigheter känna verklig tillfredsställelse, få Guds välsignelse och uppleva sann lycka. (Apostlagärningarna 20:35; 2 Korinthierna 8:12)

[Fotnot]

FRÅGOR ATT FUNDERA ÖVER

● Vad sade Jesus till dem som gjorde affärer i templet? (Johannes 2:14–16)

● Tog aposteln Paulus betalt för religiösa tjänster? (2 Korinthierna 2:17)

● Hur vill Jehova att vi ska ge? (2 Korinthierna 9:7)

[Infälld text på sidan 23]

”Sluta upp med att göra min Faders hus till ett marknadshus!” (Johannes 2:14–16)