Mitt livs viktigaste lopp

Berättat av Karl-Erik Bergman

Jag älskade att springa. Dessutom hade jag de naturliga förutsättningarna, så sprinterlöpningen blev det viktigaste i mitt liv.

ÅR 1972, när jag var 17, gick jag med i en sportklubb. Jag förstod snart vilket jobb som låg framför mig om jag skulle ta mig upp på elitnivå. Det räcker inte med talang för att bli en toppsprinter. Men jag var beredd att satsa.

När jag var 22 blev jag uttagen till finska landslaget. Året därpå hade jag den bästa finska genomsnittstiden på 100 meter. Men på grund av lårskador och problem med hälsenan kunde jag inte nå min fulla potential. Men jag brann verkligen för löpningen, och därför blev jag i stället tränare för lovande talanger. År 1982 hade jag planer på att flytta till Kalifornien och studera vid ett universitet och att i det gynnsammare klimatet där satsa på en karriär inom idrotten. Jag köpte till och med en flygbiljett.

En stor förändring i livet

En kväll, inte långt innan jag skulle resa till Kalifornien, ringde det på dörren. När jag öppnade stod det två Jehovas vittnen där. De båda kvinnorna var mycket lugna och samlade, precis sådana egenskaper som är viktiga för en friidrottare. Jag bjöd in dem, och vi satte oss ner och hade ett mycket intressant samtal. Det slutade med att jag fick boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. * Jag började läsa den, och när jag hade kommit ungefär halvvägs förstod jag att det jag läste verkligen var sant. När kvinnorna kom tillbaka frågade jag hur man blir ett Jehovas vittne. De svarade att jag behövde studera Bibeln.

Jag tackade ja till ett studium och började också vara med på möten tillsammans med Jehovas vittnen i Rikets sal i Vanda, där jag bodde. Jag märkte att det som lärdes ut var grundat på Bibeln. Faktum är att det jag lärde mig började förändra min syn på vad som verkligen är viktigt i livet. Så jag gick till resebyrån och avbokade min flygbiljett. En del av pengarna gick i stället till en kostym som jag kunde använda på mötena och en portfölj att ha Bibeln och biblisk litteratur i. År 1983 blev  jag döpt som ett Jehovas vittne vid en sammankomst i Helsingfors.

Fler idrottare byter spår

När jag lärde känna Bibelns sanning började jag genast berätta om den för mina vänner. Men de kunde inte tro sina öron. Snart började till och med ryktet gå att jag hade förlorat förståndet. Mina vänner började undvika mig, en efter en. Efter mitt dop fortsatte jag att träna regelbundet för att hålla mig i form, och då brukade jag träffa gamla träningskompisar på löparbanan. Våra samtal fick dem att förstå att även om jag hade förändrats, så hade jag inte blivit galen.

Flera av de här idrottarna insåg med tiden att det jag sade lät rimligt och förnuftigt och att det var värt att fundera på. De märkte att jag hade slutat svära och att jag inte längre var hetsig och aggressiv. Några av dem ville veta mer om Bibeln. Jag tyckte om att visa att Bibeln jämför en kristens liv vid ett tävlingslopp. Vi deltar i ett lopp där priset är evigt liv. (2 Timoteus 2:5; 4:7, 8)

Sanningen är den att ett verkligt lyckligt och meningsfullt liv inte kommer av att man vinner löpartävlingar, utan av att man gör vår Skapares vilja. Mina samtal med andra idrottare fick en del av dem att omvärdera sina mål i livet, och flera av dem accepterade och godtog de bibliska sanningar som förändrade mitt liv. Det är roligt att se att flera av dem har varit lika engagerade i sin tjänst för Gud som de tidigare var som idrottare.

En av dessa var Yvonne, en lovande 800- meterslöperska. Hon var bäst i Norden på den distansen och innehade det finska rekordet. Hon tävlade för Finland i flera europeiska tävlingar och fick fina resultat. Våra samtal gjorde att hon började förstå hur meningslöst det är att satsa på att bli berömd i den här världen. Hon lärde sig från Bibeln att den här världsordningen kommer att försvinna och lämna plats för Guds nya värld. (1 Johannes 2:17)

Yvonne tackade sedan ja till ett bibelstudium. Hon var tillsammans med Jouko, en duktig löpare i Finlands sprinterlandslag som hade representerat Finland i både EM- och VM-sammanhang. Med tiden flyttade de till USA för att fortsätta med sina idrottskarriärer.

Yvonne fortsatte att studera Bibeln, och Jouko började också vara med vid studiet. Egentligen ville han bara hitta något som inte stämde för att få Yvonne på bättre tankar. Men undan för undan sjönk Bibelns sanning ner också i hans hjärta. De gifte sig och överlämnade senare sitt liv åt Gud och blev döpta. I dag är de pionjärer, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas.

Jag fick också börja studera Bibeln med Barbro. Hon var finsk mästarinna på 400 meter och hade tävlat för Finland i flera europeiska friidrottstävlingar. Hon och hennes man, Jarmo, som hade varit stavhoppare, flyttade sedan till Sverige. Där fortsatte hon att studera Bibeln, och Jarmo började också studera. De hade båda försökt finna en mening med livet, så när de lärde känna sanningen i Bibeln blev de döpta. Jarmo blev så småningom sjukgymnast, och de har varit ett hängivet par i förkunnartjänsten. Jarmo är även församlingsäldste.

Jag kan också berätta om Heidi, en löpartalang i nedre tonåren. Som hennes tränare märkte jag att hon var intresserad av andliga frågor. Så en dag berättade jag för henne vad Bibeln lär om Guds rike och om allt det fantastiska som det ska införa här på jorden, och jag frågade henne: ”Tror du att vi kommer att få uppleva allt det här?” (Psalm 37:11, 29; Matteus 6:9, 10)

”Ja”, svarade hon. Hon sade också att hon ville studera Bibeln, så jag ordnade med att en kristen syster började studera med henne. Några år senare överlämnade även hon sig åt Gud och blev döpt. Hon växte upp till en vacker och andligt inriktad kvinna, och med tiden gifte vi oss. Hon har varit en underbar kamrat, och hon har bevarat sin beslutsamhet att tjäna Gud – en beslutsamhet hon hade  kommit långt på om hon hade satsat på elitidrotten.

Min yngre bror Peter, som också höll på med idrott, tyckte först inte alls om att jag studerade Bibeln. Men jag gav honom Leva för evigt-boken. Efter ett tag sade han: ”Jag har börjat läsa den, men jag förstår inte allt. Kan du hjälpa mig?” Jag ordnade då så att ett annat vittne började studera med honom, och efter fyra månader blev han döpt. Han är nu gift, och hans fru är pionjär.

Loppet fortsätter

Redan innan jag blev döpt hade jag siktet inställt på att bli missionär. Kort efter mitt dop började jag som pionjär. Jag förstod att om man deltar i loppet för liv, så måste man göra sitt allra bästa. Heidi och jag ansökte om att få gå Gilead, Jehovas vittnens missionärsskola i New York, och 1994 blev vi antagna. Vid vår examen blev vi förordnade att tjäna i Lettland, där många talar ryska.

Efter Sovjetunionens fall var många desillusionerade. Bibeln hade blivit svartmålad och till och med förbjuden, men vi märkte att många var intresserade av vad den hade att säga. Att lära sig ryska var en av de svåraste utmaningarna jag någonsin ställts inför. Men efter sex år som missionär i Lettland fick jag börja besöka och uppmuntra olika församlingar av Jehovas vittnen som resande tillsyningsman, och det gör jag fortfarande, tillsammans med min trogna hustru.

Genom åren har jag kunnat hjälpa många att utvecklas och fortsätta framåt i loppet för liv, ”det verkliga livet” i Guds nya värld. (1 Timoteus 6:19) Om man som tränare ska kunna hjälpa andra idrottare att göra sitt bästa måste man förstå dem. Man måste hjälpa dem att utveckla sina starka sidor och att jobba med sina svaga sidor. Man måste inspirera dem att kämpa vidare, så att de kan nå sin fulla potential.

Jag har förvånats över hur många likheter det finns mellan en kristen och en idrottsman, precis som aposteln Paulus framhöll i sitt första brev till korinthierna. En framgångsrik idrottare måste koncentrera sig på sin fysiska träning och inte bara drömma om att vinna. Han måste sätta upp realistiska mål och gå systematiskt till väga för att nå dem. Om han tappar fokus och inte fortsätter att utvecklas får han inte se något resultat av allt det hårda arbete som han redan lagt ner. På samma sätt måste de sanna kristna fortsätta att vara andligt fokuserade.

En framgångsrik idrottare är också mycket noga med vad han äter. På motsvarande sätt undviker de sanna kristna nedbrytande läror och tankar och äter inte från ”demoners bord”, som Paulus uttryckte det. I stället livnär de sig av den stärkande andliga mat som Gud ger dem genom sitt ord, Bibeln. (1 Korinthierna 10:21) När det blir problem fortsätter en framgångsrik idrottare att tänka positivt. Han erkänner sina misstag och gör förändringar. ”Jag [löper] nu inte som med ovisshet”, skrev Paulus. ”I stället är jag hårdhänt mot min kropp”, fortsatte han. På så sätt kunde han undvika att bli diskvalificerad. (1 Korinthierna 9:24–27)

 Heidi och jag tycker fortfarande om att hålla oss i form och tränar regelbundet på gym. Men vi låter det inte komma i vägen för vår tjänst för Jehova, han som har skapat oss människor så underbart. (Psalm 139:14) Tillsammans är vi inriktade på att nå målet, det verkliga livet – ”det som skall komma” i Guds nya värld. (1 Timoteus 4:8)

Sedan Paulus hade beskrivit ett stort ”moln av vittnen” från förkristen tid sade han: ”Låt oss då, också vi, lägga av varje tyngande börda och den synd som lätt snärjer in oss, och låt oss med uthållighet löpa det tävlingslopp som vi har framför oss.” (Hebréerna 12:1) Det finns inget som kan vara mer meningsfullt än att löpa det här loppet, eftersom alla som fullföljer det kommer att belönas med eviga välsignelser. (2 Timoteus 4:7, 8)

[Fotnot]

[Bild på sidan 14]

Mitten av 80-talet: Heidi och jag; Yvonne i mitten och Jouko och deras dotter nedan.

[Bild på sidan 15]

Heidi och jag i förkunnartjänsten.

[Bild på sidan 15]

Jehovas vittnens sammankomst i Helsingfors 2009. Yvonne och Jouko på vår vänstra sida och Jarmo och Barbro på vår högra.

[Bildkälla på sidan 12]

Publicerad i Aamulehti 1979–08–21.