1800-talets mest fruktade epidemi

Året var 1854, och i London härjade återigen ett utbrott av kolera – en tarmsjukdom med kraftiga diaréer och uttorkning som följd. Sjukdomen slog till oerhört snabbt. Många som var friska när de vaknade på morgonen var döda samma kväll. Det fanns inget känt botemedel.

DET var den mest fruktade sjukdomen under 1800-talet, och dess orsak var höljd i dunkel. En del trodde att man ådrog sig kolera när man andades in illaluktande ångor från ruttnande organiskt material. Deras misstankar var förståeliga. Från Themsen, som rann genom London, steg en fruktansvärd stank. Var det den dåliga luften som spred sjukdomen?

Fem år tidigare hade en läkare vid namn John Snow fört fram tanken att kolera inte orsakades av förorenad luft utan av förorenat vatten. En annan läkare, William Budd, trodde att det var en svampliknande organism som bar på sjukdomen.

Under epidemin 1854 prövade Snow sin teori genom att undersöka levnadsförhållandena för dem som drabbats av kolera i stadsdelen Soho. Han ville ta reda på vad de hade gemensamt. Hans undersökning ledde till en fascinerande upptäckt. Alla som insjuknat i den här stadsdelen hade hämtat sitt dricksvatten från samma pump, och vattnet var förorenat av kolerainfekterat avloppsvatten! *

Samma år nåddes en annan medicinsk milstolpe när den italienske vetenskapsmannen Filippo Pacini publicerade en uppsats om den levande organism som orsakade kolera. Men i de flesta kretsar tog man lätt på hans rön, och samma sak gällde Snows och Budds upptäckter. Koleraplågan fortsatte att härja, men 1858 kom en vändpunkt.

”Den stora stanken”

Parlamentet hade inte gjort sig någon brådska med att ordna ett nytt avloppssystem för att rena Themsen, men en värmebölja under sommaren 1858 tvingade upp frågan på dagordningen. Stanken från floden som flöt förbi underhuset var så genomträngande  att politikerna var tvungna att hänga draperier indränkta med desinfektionsmedel framför fönstren i ett försök att hålla lukten borta. Det som blev känt som ”den stora stanken” drev parlamentet till handling. Inom 18 dagar hade man gett klartecken för ett nytt avloppssystem.

Gigantiska ledningar byggdes som hindrade avloppsvattnet att nå floden och som i stället transporterade det till östra delen av London, där det till slut följde med tidvattnet ut i havet. Resultatet var enastående. När väl hela London var inkopplat på systemet blev det ett slut på koleraepidemierna.

Vid det här laget var det inget tvivel om saken: Kolera orsakades inte av dålig luft utan av mat och vatten som förorenats. Det var också tydligt hur man skyddade sig – genom bättre sanitära förhållanden.

En lag som var före sin tid

Tusentals år före kolerans framfart i London ledde Mose nationen Israel ut ur Egypten. Även om israeliterna vandrade i Sinais vildmark i 40 år blev de förskonade från epidemier som kolera. Hur var det möjligt?

Folket fick anvisningar om att gräva ner sin avföring på avskilda platser utanför lägret för att skydda boplatser och vattenkällor från att bli förorenade. De här föreskrifterna står nedtecknade i Bibeln, i 5 Moseboken 23:12, 13:

”Du skall också ha en enskild plats utanför lägret, och du skall gå ut dit. Och du skall ha en pinne tillsammans med dina redskap, och när du sätter dig på huk där ute, då skall du  gräva ett hål med den och vända dig om och täcka över din avföring.”

De här enkla anvisningarna skyddade israeliterna från sjukdomar som kringliggande nationer drabbades av. Liknande sanitära anordningar har räddat liv även på senare tid. * Här är ett exempel.

”Vi hade aldrig några allvarliga sjukdomsutbrott”

På 1970-talet tvingades många Jehovas vittnen lämna Malawi på grund av förföljelse. De sökte sig till grannlandet Moçambique, där över 30 000 män, kvinnor och barn bosatte sig i tio flyktingläger. Sådana här läger är som bekant ofta en grogrund för vattenrelaterade sjukdomar. Så hur klarade sig vittnena under de här förhållandena?

Lemon Kabwazi levde tillsammans med 17 000 andra i det största lägret i Mlangeni. Han minns: ”Lägret hölls alltid rent. Latringropar grävdes utanför lägret, och ingen fick gräva ner sin avföring inne i lägret. Övrigt avfall grävdes också ner på behörigt avstånd. Frivilliga skötte alla sanitära anordningar. De såg till exempel till att vattnet från de brunnar som grävts i ett annat område utanför lägret var rent. Trots att vi var trångbodda följde vi Bibelns hygienföreskrifter, och därför hade vi aldrig några allvarliga sjukdomsutbrott, och ingen drabbades av kolera.”

I vissa delar av världen bor människor tragiskt nog fortfarande i områden som saknar fungerande avloppssystem. Diarréer och andra vattenrelaterade sjukdomar leder till att ungefär 5 000 barn dör varje dag.

Även om kolera och liknande sjukdomar kan förebyggas, och även om sanitära åtgärder har gett goda resultat, så ger Bibeln oss ett hopp om att alla sjukdomar snart ska försvinna. Uppenbarelseboken 21:4 säger att ”döden skall inte finnas mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta finnas mer” under Guds rikes styre. Då kommer Bibelns löfte att uppfyllas: ”Ingen invånare skall säga: ’Jag är sjuk.’” (Jesaja 33:24)

Du kan få veta mer om vad Guds rike ska göra för mänskligheten i kapitlen 3 och 8 i boken Vad lär Bibeln?, utgiven av Jehovas vittnen.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 21]

Themsen var förorenad med kolerainfekterat avloppsvatten, och det satte sin prägel på många målningar från den tiden.

[Bild på sidan 22]

Mer än 30 000 män, kvinnor och barn bosatte sig i tio flyktingläger i Moçambique, vilka hela tiden hölls rena.

[Bildkälla på sidan 20]

Death on Thames: © Mary Evans Picture Library; karta: University of Texas Libraries