Slump eller formgivning?

Kolibrins tunga

● Forskare som analyserar blod, DNA och andra ämnen hanterar ofta extremt små vätskevolymer på en glasyta ungefär lika liten som en hand. Inom området mikrofluidik använder man suganordningar och pumpar för att flytta minimala droppar, men metoderna är inte alltid så effektiva. Finns det något bättre sätt att förflytta små vätskemängder? Enligt doktor John Bush vid Massachusetts Institute of Technology, har ”naturen redan löst problemet”.

Intressanta fakta: Kolibrin slösar inte energi genom att suga upp blommornas nektar i munnen. I stället drar den nytta av kohesionskrafterna som får vatten på en slät yta att trotsa gravitationen och bilda droppar. När kolibrins tunga rör vid nektaren rullar tungan ihop sig på grund av ytspänningen och bildar ett tunt rör som genast fylls av nektar. Kort sagt låter kolibrin nektaren själv stiga upp genom ”röret” och undviker på så sätt onödig ansträngning. Och när en kolibri äter kan tungan fyllas med nektar upp till 20 gånger på en sekund!

Man har också lagt märke till att vissa vadarfåglar har en sådan här ”självbildande sifon”, som de använder när de dricker vatten. Professor Mark Denny vid Stanforduniversitetet i Kalifornien kommenterar den här förmågan: ”Kombinationen av ingenjörskonst, fysik och tillämpad matematik är helt underbar ... Om man hade bett en ingenjör eller matematiker att konstruera en metod för fågeln att föra vatten från näbben till munnen skulle de aldrig ha kommit på den här lösningen.”

Vad tror du? Har kolibrins lilla tunga med sin förmåga att snabbt och effektivt samla upp nektar kommit till av sig själv? Eller finns det en konstruktör bakom?

[Bildkälla på sidan 23]

© Richard Mittleman/Gon2Foto/Alamy