Sjöfart på jordens topp

SJÖFARARE har länge drömt om att hitta en nordlig passage mellan Atlanten och Stilla havet, men de har alla mött en svår utmaning: den arktiska sjövägen har varit blockerad av is.

Men motivationen att hitta en nordlig genväg över jordens topp har ändå varit stark. På 1500-talet hade Portugal och Spanien monopolet på handelsvägarna till Orienten, vilka gick runt Afrikas och Sydamerikas södra uddar. Köpmän från andra länder blev tvungna att försöka hitta nordliga rutter om de ville få sin del av kakan. Många försökte, däribland:

Engelsmännen. År 1533 ledde sir Hugh Willoughby och Richard Chancellor den första engelska expeditionen. Efter det att deras skepp hade skilts åt i en storm tvingades Willoughby övervintra vid Kolahalvöns karga kust långt upp i nordvästligaste Ryssland. Eftersom besättningen var illa rustad för de svåra förhållandena omkom både Willoughby och hans män. Chancellor lade till i hamnen i Archangelsk. Därifrån reste han till Moskva på inbjudan av tsar Ivan IV Vasiljevitj, ”Ivan den förskräcklige”. Chancellor hittade inte någon nordlig passage till Asien, men däremot lyckades han bryta isen när det gällde handelsförbindelserna mellan England och Ryssland.

Holländarna. År 1594 nådde Willem Barents för första gången den ryska ögruppen Novaja Zemlja. Men när han 1596, på sin tredje resa, rundade ögruppens nordliga udde fastnade skeppet i isen och fick så svåra skador att det inte gick att rädda. Efter att ha uthärdat en hård vinter i en hydda byggd av drivved och levt på isbjörnskött återvände besättningen i två små båtar. Barents själv överlevde inte resan.

Ryssarna. Ryska upptäcktsresande gjorde omfattande utforskningar av Sibirien och ryska Fjärran Östern. På bara 60 år, från 1581 till 1641, trängde de österut från Uralbergen ända till Stilla havet. Ungefär samtidigt seglade kosackerna till Norra ishavet via sibiriska floder.  De gjorde anspråk på Sibirien för Rysslands räkning och började bedriva sjöfart längs Sibiriens nordöstra kust. År 1648 seglade ryska skepp genom vad som senare fick namnet Berings sund, efter den danske sjöfararen Vitus Bering.

Fler expeditioner

Mellan 1733 och 1743 var det närmare tusen man uppdelade på sju grupper som under Berings befäl utforskade Rysslands ishavskust och stillahavskust. Gång på gång hejdades de av isen, och många sjömän dog. Trots det lyckades expeditionen kartlägga nästan hela ishavskusten. All information som samlades in om topografi, vattendjup, isförhållanden osv. visade sig vara ovärderlig för framtida polarfarare.

Hittills hade alla arktiska sjöfarare använt träfartyg. Men Berings expedition visade tydligt att sådana fartyg var långt ifrån lämpliga för seglatser genom den norra sjövägen. * År 1778 drog den brittiske upptäcktsresanden James Cook samma slutsats när han seglade västerut genom Berings sund och stoppades av isen. Det skulle dröja hundra år till innan finlandssvensken Adolf Erik Nordenskiöld lyckades ta sig igenom hela passagen med ett ångfartyg.

Ryssarna tar ledningen

Efter ryska revolutionen 1917 tilläts endast rysk sjöfart i det här området. Från och med 30-talet utvecklade Sovjetunionen den norra sjövägen och byggde hamnar vid nya industrisamhällen. Ryssarna blev med tiden mycket skickliga på att navigera i de här arktiska farvattnen.

Även under kalla kriget hölls den norra sjövägen stängd för utländska skepp. Men på grund av politiska reformer och övergången till marknadsekonomi välkomnar ryska myndigheter nu internationell sjöfart längs den här rutten. Följande exempel belyser fördelarna.

Under sommaren 2009 passerade två tyska lastfartyg genom Berings sund och fortsatte sedan västerut längs den nästan isfria norra asiatiska kusten till Europa och Nederländerna. Det här var första gången ett icke-ryskt rederi tog sig igenom hela Nordostpassagen. Resan blev ungefär 3 000 sjömil och tio dagar kortare än den annars skulle ha blivit. Rederiet beräknar att man sparade omkring 300 000 euro per fartyg på att ta den arktiska genvägen.

Den arktiska isen försvinner mycket snabbt, och stora områden är nu seglingsbara varje sommar. * Naturligtvis är detta en oroväckande utveckling ur miljösynpunkt, men om isen fortsätter att smälta kommer fartyg att kunna undvika de grunda farvattnen längs den ryska kusten och följa en direkt rutt mellan Atlanten och Stilla havet – tvärs över jordens topp.

[Fotnoter]

 [Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

EXPEDITIONER

Sir Hugh Willoughby och Richard Chancellor

Willem Barents

Vitus Bering

Adolf Erik Nordenskiöld

Isgränser

[Karta]

NORRA ISHAVET

Nordpolen

Permanent isgräns

Gräns för packis sommartid

Gräns för packis vintertid

POLCIRKELN

SVERIGE

GRÖNLAND

KANADA

ALASKA

Berings sund

RYSSLAND

SIBIRIEN

URALBERGEN

Novaja Zemlja

Kolahalvön

Archangelsk

MOSKVA

[Bild på sidan 16]

Den arktiska havsisen smälter snabbt.

[Bildkälla på sidan 14]

Library and Archives Canada/Samuel Gurney Cresswell collection/C-016105