Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

När ett barn får cancer

När ett barn får cancer

När ett barn får cancer

”Plötsligt kändes allt helt hopplöst. Det var som om marken försvann under mina fötter. Jag började sörja som om min lilla flicka redan hade dött.” – Jaílton, när han fick veta att hans dotter hade cancer.

ATT få veta att ens barn har cancer är en omskakande och skrämmande upplevelse. Hur vanligt är det med barncancer? Även om ”barncancer utgör en liten del av alla cancerfall är det varje år mer än 160 000 barn [världen över] som får den här diagnosen, och näst efter olyckor är det den vanligaste dödsorsaken bland barn i i-länder”, uppger Internationella cancerunionen. I Brasilien till exempel rör det sig om ”uppskattningsvis 9 000 nya barncancerfall årligen”, enligt nationella cancerinstitutet.

När ett barn får cancer är det ”ett fruktansvärt slag för alla i familjen utan undantag”, sägs det i en bok om mammans roll när ett barn får cancer. (À margem do leito—A mãe e o câncer infantil) För barnet innebär det ofta operation, cellgiftsbehandling och strålning tillsammans med obehagliga biverkningar. För föräldrarna kan det vara mycket traumatiskt och framkalla rädsla, förtvivlan, skuld, vrede och förnekelsekänslor. Hur kan föräldrarna ta sig igenom en sådan här smärtsam upplevelse?

Läkare och annan vårdpersonal kan naturligtvis göra mycket för att stötta och hjälpa. ”De kan komma med uppmuntrande information och berätta om troliga biverkningar, och det kan göra situationen mindre traumatisk”, säger en läkare från New York som hjälpt många cancerpatienter. Andra föräldrar vars barn haft cancer kan också ge mycket tröst. Vakna! har därför intervjuat fem föräldrar från Brasilien.

Jaílton och Néia. ”Vi fick veta att vår dotter hade akut lymfoblastisk leukemi när hon var två och ett halvt år.”

Hur länge pågick behandlingen?

”Hon fick cellgifter i nästan två och ett halvt år.”

Vilka biverkningar fick hon?

”Hon kräktes mycket och tappade håret, och tänderna mörknade. Hon fick också lunginflammation tre gånger.”

Hur kändes det här för er?

”Först blev vi panikslagna. Men när vi såg att hon blev bättre förstod vi att hon skulle bli frisk. Nu är hon snart nio år.”

Vad hjälpte er att klara av den här traumatiska situationen?

”Utan tvekan var det att vi förtröstade på Jehova Gud, som ’tröstar oss i all vår vedermöda’, som Bibeln säger i 2 Korinthierna 1:3, 4. Vi fick också ett underbart stöd av våra kristna bröder och systrar. De skrev uppmuntrande brev, ringde, bad för oss och tillsammans med oss och hjälpte oss till och med ekonomiskt. När vår dotter blev förflyttad till ett sjukhus i en annan delstat gav vittnena där oss logi och turades om att köra oss till sjukhuset. Orden räcker inte till för att beskriva hur tacksamma vi är för all hjälp vi fick.”

Luiz och Fabiana. ”År 1992 fick vi beskedet att vår dotter hade en ovanlig, aggressiv form av äggstockscancer. Hon var då elva år.”

Vad var er första reaktion?

”Total förnekelse. Vi kunde bara inte ta in att vår lilla flicka hade cancer.”

Vilken behandling fick hon?

”Hon blev opererad och fick cellgifter, och det gjorde oss alla fysiskt och känslomässigt utmattade. Två gånger fick hon lunginflammation, och andra gången var hon väldigt nära döden. Hon hade också brist på blodplättar, och det gjorde att hon lätt fick näsblod och blödningar i huden. Men symtomen gick att lindra med hjälp av medicin.”

Hur länge varade behandlingen?

”Från den första biopsin till den sista cellgiftsbehandlingen gick det ungefär ett halvår.”

Hur upplevde er dotter situationen?

”Först visste hon inte riktigt vad det var frågan om. Läkaren sade att hon hade ’en liten rund boll i magen som måste bort’. Till slut förstod hon att läget var ganska allvarligt. ’Pappa, har jag cancer?’ frågade hon. Jag fick kämpa för att hitta de rätta orden.”

Hur kändes det att behöva se sin dotter lida?

”Det är inte lätt att beskriva den känslomässiga smärta vi upplevde. Tänk dig till exempel att se på när din lilla flicka hjälper sköterskan att hitta ett blodkärl när hon ska få cellgifter. När det var som allra värst låste jag in mig på toaletten och grät och bad. En natt var jag så utom mig att jag bad Jehova att han skulle låta mig dö i stället för min dotter.”

Vad hjälpte er att klara av situationen?

”Något som betydde väldigt mycket var det stöd vi fick av våra kristna bröder och systrar. Vänner från hela landet ringde. En underbar broder bad mig ta fram min bibel. Med värme i rösten läste han sedan några verser från Psalmernas bok. De här orden var precis vad jag och min fru behövde höra, för det här var under en av de jobbigaste perioderna av vår dotters behandling.”

Rosimeri. ”Min dotter var fyra år när hon fick leukemi.”

Vad var din första reaktion?

”Det kändes helt overkligt. Jag grät dag och natt och bad Gud om hjälp. Min andra dotter tog det också väldigt hårt när hon förstod hur sjuk hennes lillasyster var. Under en period fick hon faktiskt bo hos min mamma.”

Vilka biverkningar fick hon?

”Hon fick cellgifter varje dag, och det gjorde att hon fick blodbrist. Läkarna gav henne järn och erytropoietin (EPO) för att få upp antalet röda blodkroppar. Blodvärdet var ett ständigt orosmoln. Hon fick också krampanfall.”

Hur länge fortsatte behandlingen?

”Hon fick en intensiv cellgiftsbehandling som varade i två år och fyra månader. Under den tiden tappade hon håret och gick upp mycket i vikt. Som tur var har hon mycket humor, och det var till stor hjälp. Efter sex år sade läkarna att de inte längre kunde se några sjukdomstecken.”

Hur fick du hjälp att hantera den här prövande situationen?

”Min dotter och jag bad ofta, och vi pratade om trogna personer i Bibeln som uthärdade olika prövningar. Vi tänkte också på Jesu ord i Matteus 6:34, att vi inte ska låta morgondagens bekymmer tynga ner oss redan i dag. Vi fick också mycket hjälp av våra medkristna, bland annat av sjukhuskommittén, och av vårdpersonal som är vana vid sådana här situationer.”

Finns det något barn i din närhet som har drabbats av cancer, kanske till och med inom familjen? I så fall hoppas vi att de här intervjuerna kan hjälpa dig att känna att din sorg och smärta är normal. Som Bibeln säger finns det ”en tid att gråta”. (Predikaren 3:4) Framför allt kan du vara säker på att den sanne Guden, Jehova, han ”som hör bön”, tröstar alla som vänder sig till honom med ett uppriktigt hjärta. (Psalm 65:2)

[Ruta på sidan 13]

Tröstande bibelställen

”Oroa er inte för morgondagen. Den sköter sig själv. Ni har tillräckligt att oroa er för i dag.” (Matteus 6:34, Contemporary English Version)

”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, som tröstar oss i all vår vedermöda.” (2 Korinthierna 1:3, 4)

”Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allt era önskningar göras kända för Gud genom bön och ödmjuk anhållan tillsammans med tacksägelse; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnen med hjälp av Kristus Jesus.” (Filipperna 4:6, 7)

”Kasta alla era bekymmer på honom [Gud], ty han har omsorg om er.” (1 Petrus 5:7, Svenska Folkbibeln)

[Ruta/Bild på sidan 14]

En kärleksfull anordning

Jehovas vittnens sjukhuskommittéer arbetar för att främja samarbetet mellan sjukhus och patient. De hjälper därför patienter som är vittnen att hitta kompetenta läkare som respekterar deras önskan att följa Bibelns befallning att ”avhålla sig från ... blod”. (Apostlagärningarna 15:20)

[Bild på sidan 13]

Néia, Sthefany och Jaílton.

[Bild på sidan 13]

Luiz, Aline och Fabiana.

[Bild på sidan 13]

Aline och Rosimeri.