Det bergiga Svanetien – Vakttornens land

MED ett stadigt tag om takbjälkarna lutade vi oss fram och stack ut våra huvuden i det fria. Vi befann oss längst upp i ett 800 år gammalt stentorn i Georgien. Från vår utkiksplats ungefär 25 meter ovanför marken såg vi mängder av gamla vakttorn runt om i byn Mestia, huvudorten i Svanetien.

Den böljande gröna dalgången skapade en vacker kontrast till de majestätiska snötäckta bergstopparna  runt omkring oss. Vi blev helt förälskade i den här platsen, och det kändes som om vi hade förflyttats till medeltiden. Att besöka de kända vakttornen var målet på vår resa.

En rundtur i området

Vår resa till Svanetiens bergstrakter började i Zugdidi i Georgien, nära Svarta havet. Det var en klar morgon, och vi kunde redan därifrån se de storslagna vita topparna. Så småningom kom vi fram till Ingurifloden och snirklade oss långsamt fram genom dalgången. I det här skogslandskapet grönskar ormbunkar, azaleor, lagerhägg och mängder av vita rododendronbuskar.

Fram emot kvällen hade vår grupp kommit fram till den pittoreska byn Becho. Den ligger vid foten av det hisnande vackra berget Usjba, med sina mäktiga tvillingtoppar. Bergsklättrare lockas till de här tvärbranta istäckta granittopparna som nattfjärilar till ljuset. Den högsta toppen reser sig 4 710 meter över havet, och berget kallas ofta Kaukasus Matterhorn.

Trötta och hungriga efter resan hejdade vi en herde och köpte ett får av honom som vi tillredde till kvällsmat. Det dröjde inte länge förrän vi och våra gästfria svanetiska vänner satt vid lägerelden och festade på underbart goda grillspett, så kallade mtsvadi. De serverades med nybakade typiskt georgiska lavashbröd, ett tunnbröd som bakas i en vedeldad lerugn. Som avslutning avnjöt vi ett glas saperavi, ett torrt och fylligt inhemskt rödvin.

Nästa morgon fortsatte vi till Mestia. När vi tittade ut från det vakttorn som nämndes i inledningen konstaterade vi att Svanetien är ett av de vackraste bergsområdena i världen. Ungefär 45 kilometer från Mestia, ännu längre in bland bergen, ligger byn Usjguli. Invånarna där bor på omkring 2 200 meters höjd.

För att nå den här bergsbyn körde vi uppför berget längs en ödslig smal väg som avgränsades av branta stup, vilka störtade rakt ner i floden nedanför. När vi till slut kom fram till Usjguli belönades vi med en oförglömlig syn. Med det mäktiga berget Sjchara i bakgrunden såg vi grupper av hus som låg samlade runt medeltida vakttorn. Bergets bländvita snötäcke bröt effektfullt av mot den djupblå alphimlen.

Sjchara, som är 5 201 meter högt, är Georgiens högsta berg och utgör en del av den så kallade Bezengiväggen, en 12 kilometer lång rygg av nästan jämnhöga toppar. De i sin tur tillhör den drygt 120 mil långa bergskedjan Stora Kaukasus. Vart vi än tittade såg vi grönskande dalar och vidunderliga vyer. Men de här dalarna är verkligen otillgängliga och besöks bara av de mest äventyrslystna.

Människorna som bor här

Svaneterna har en lång historia och ett eget språk, och de har länge varit kända för att inte låta sig behärskas av några överherrar. På 1700-talet skrev en upptäcktsresande att svaneterna ”förverkligat ett nytt samhällsideal, där individens fria vilja får företräde framför alla andra värden”.

Det var två faktorer som bidrog till svaneternas unika frihet. Dels isolerade de mycket höga bergen folket från omvärlden och skyddade dem mot inkräktare. Och dels hade varje familj sitt eget vakttorn, som hjälpte dem att värna om sin  frihet och självständighet. Det skyddade dem mot fiender, som ibland kom från närliggande byar, och även mot laviner som kunde begrava mindre byggnader i snö.

Livet i vakttornet

Vi blev inbjudna till en svanetisk familj och fick gå upp i deras torn, som byggdes på 1100-talet. Tornhuset bestod av två delar – vakttornet, murkvam, och det intilliggande huset, kor. På bottenvåningen i själva huset fanns en stor eldstad, där man fick värme och ljus. Där fanns också en större trästol som var reserverad för patriarken. Han var överhuvud för hela storfamiljen, som inbegrep hans fru, hans söner och deras fruar. Kvinnorna turades om med de olika hushållssysslorna. De malde mjöl, bakade bröd, städade, utfodrade djuren och såg till att elden hölls vid liv.

Det stora tornet var byggt i sten och hade en grov vitaktig puts. Det hade fyra våningar, som höjde sig över det angränsande tvåvåningshuset. När vi gick in i tornet från huset dröjde det lite innan vi vande oss vid halvdunklet där inne. Längst ner i tornet förvarades vatten, mjöl, frukt, ost, vin och kött.

I farliga tider sov familjen i de nedre och mittersta våningarna i tornet. Den översta våningen låg skyddad under ett skiffertak och var i praktiken en stridsplattform med små öppningar i muren. En 1800-talsbesökare skrev: ”Eftersom det inte fanns några som helst lokala myndigheter som kunde se till att ett beslut åtlyddes, tog man ständigt till vapen.” Ja, varje familj var beredd att strida för att försvara sig.

Under hemresan kände vi en enorm tacksamhet mot Jehova när vi tänkte på den skönhet vi hade fått se i hans fantastiska skaparverk i Svanetien. De som bott i tornen där under århundradenas gång har möjlighet att få liv igen i Guds nya värld. Då kommer ingen att känna något behov av att bygga vakttorn eller andra fästningar som skydd. Varför inte? Därför att människor då, som Bibeln lovar, ”skall sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och ingen skall skrämma dem”. (Mika 4:4; Romarna 8:21, 22)

[Bildkälla på sidan 16]

Överst: Paata Vardanasjvili