”Jag skulle bara hämta posten”

”JAG kommer aldrig att glömma den där måndagsmorgonen på postkontoret”, säger Andre, som är född i Sydafrika men som nu bor i Namibia. ”Det var packat med folk där inne. Jag lade märke till en obevakad väska i närheten. Jag hämtade ut min post och körde därifrån. Tre minuter senare hörde jag en kraftig smäll. Det visade sig att en bomb hade exploderat bara någon meter från där jag hade stått.”

”Jag skulle bara hämta posten”, förklarar han. ”När jag sedan fick veta att oskyldiga personer, och flera som jag kände, hade sprängts i bitar blev jag svårt chockad. Händelsen får mig fortfarande att rysa, trots att det gått mer än 25 år. Ibland dyker otäcka minnesbilder upp av döda och sårade som jag senare såg, och då påminns jag om hur nära döden jag var.”

Ett globalt problem

Även om du kanske aldrig kommer att behöva uppleva något liknande, är det bara att konstatera att sådana här attacker inträffar gång på gång jorden runt. Fler och fler tar till våldshandlingar, så kallade terroristdåd, för att uppnå sina mål. (Se rutan ”Vilka är terrorister?” på nästa sida.)

En undersökande journalist kom fram till att ”bara fyra länder hade utsatts för serier av självmordsattacker” fram till 1997. Men 2008 skrev han att ”mer än trettio länder och alla kontinenter utom Australien och Antarktis  har upplevt förödande självmordsattacker”. Han drog slutsatsen att sådana här dåd ”utförs av fler och fler organisationer och dödar ett allt större antal människor för varje år som går”. (The Globalization of Martyrdom)

Tänk på den attack som beskrevs i inledningen. Den grupp som tog på sig ansvaret för det dådet ansåg sig själva vara frihetskämpar. De ville bli självständiga från den regering som styrde över deras land. Men vad får människor att ta till sådana här drastiska metoder för att uppnå sina mål? Vi kan se på exemplet med Hafeni.

Hafeni föddes i Zambia men växte upp i olika flyktingläger i grannländerna. ”Jag var rasande över att min familj och andra hade blivit så orättvist och brutalt behandlade”, säger han. Därför gick han med i samma militanta grupp som hans föräldrar tillhörde.

Hafeni tänker tillbaka och säger: ”Det sorgligaste var hur människor påverkades känslomässigt av att leva som flyktingar. Barn skildes från sina föräldrar och syskon. De som var gamla nog tog del i striderna, och många av dem återvände aldrig. Jag har aldrig sett min pappa, inte ens på kort. Allt jag vet är att han dog i strid. Än i dag bär jag med mig de känslomässiga ärren.”

Helt klart handlar det här om komplexa frågor. Men en ökad förståelse av dem kan hjälpa oss att se vad som måste till för att det ska bli ett slut på sådana här våldshandlingar.

[Ruta/Bild på sidan 4]

VILKA ÄR TERRORISTER?

Sociologiprofessor Mark Juergensmeyer förklarar: ”Huruvida man kallar en våldshandling för ett terroristdåd eller ej beror på om man anser att den var berättigad. Hur man använder uttrycket beror i stor utsträckning på vilken världsbild man har: om man ser världen som en fredlig plats framstår våldshandlingar som terrorism. Om man däremot anser att världen befinner sig i krigstillstånd kan våldshandlingar betraktas som befogade.”

Uttrycket ”terrorism” har alltså ofta politiska undertoner. Många grupper ser sig själva som frihetskämpar, inte som terrorister. Enligt författaren Jessica Stern innebär terrorism 1) att handlingar riktas mot civila och 2) att man använder våld för att uppnå en dramatisk effekt, nämligen att sprida skräck. Därför använder ofta militanta grupper – oavsett om det är rebeller eller regeringar som står bakom dem – terror som sitt vapen.