Något som är värt mer än livet nu
Något som är värt mer än livet nu
Berättat av Murat Ibatullin
År 1987 skickades jag av ryska hälsodepartementet till Uganda i Afrika. Jag hade lovat att arbeta som läkare där i fyra år. Helt ärligt hoppades jag skaffa mig sådan erfarenhet att jag skulle slippa återvända till Ryssland och i stället få jobb i ett land som Australien, Kanada eller USA. Men 1991 hade jag ändrat mina planer, och jag åkte tillbaka till Ryssland. Låt mig berätta varför.
JAG föddes 1953 i staden Kazan, som är huvudstad i republiken Tatarstan i centrala Ryssland. Mina föräldrar är tatarer, och de flesta tatarer är muslimer. Som barn minns jag att jag såg mormor och morfar ligga på knä och be till Allah. Deras barn, även mina föräldrar, brukade säga åt oss att gå ut ur rummet och låta dem vara i fred. Mamma och pappa såg besvärade ut och blinkade åt oss, för vid det här laget hade de anslutit sig till kommunismen och sade sig vara ateister.
När jag var fyra svepte den sista polioepidemin över Sovjetunionen, och jag var en av dem som drabbades. Mina barndomsminnen består till stor del av medicinska undersökningar, sjukhus och sanatorier. Jag kommer ihåg att morfar nämnde mig i sina böner och bad att jag skulle bli frisk. Jag ville vara som andra barn, så trots att jag hade problem med ena benet var jag mycket aktiv och spelade både fotboll och hockey.
När jag blev äldre bestämde jag mig för att bli läkare. Jag var inte religiös, men jag var inte heller ateist. Jag tänkte helt enkelt aldrig på Gud. Vid den här tiden var jag kritisk mot den kommunistiska ideologin och diskuterade ofta med pappa och min morbror. Min morbror undervisade i filosofi på universitetet, och pappa arbetade för den
sovjetiska säkerhetstjänsten, KGB. När jag var färdig med läkarutbildningen hade jag som mål att bli en skicklig neurokirurg och att emigrera till ett annat land.Jakten på ett bättre liv
År 1984 avslutade jag min doktorsavhandling om diagnostisering av hjärntumörer. Därefter, 1987, blev jag ombedd att arbeta på ett sjukhus i Mulago i det vackra Uganda, och jag flyttade dit tillsammans med min fru, Dilbar, och våra barn, Rustem och Alisa, som då var sju och fyra år. Arbetet på kliniken var hårt, och jag fick bland annat operera hiv-smittade patienter. Ofta reste jag till andra kliniker i landet, eftersom det bara fanns två neurokirurger i Uganda.
En dag fick Dilbar och jag se en rysk bibel för första gången. Den fanns i ett bokstånd, och vi köpte flera stycken för att skicka till vänner i Sovjetunionen, eftersom det nästan var omöjligt att köpa biblar där då. Vi läste några kapitel men tyckte det var så svårt att förstå att vi snart gav upp.
Under tre år gick vi ändå till olika kyrkor i Uganda och försökte förstå vad människor där trodde på och vilken livssyn de hade. Jag bestämde mig också för att studera Koranen på originalspråket. Rustem och jag gick faktiskt en kurs i arabiska, och efter några månader kunde vi tala grundläggande vardagsarabiska.
Vid den här tiden träffade vi missionärerna Heinz och Marianne Wertholz, som kom från Tyskland och Österrike. Första gången vi träffades pratade vi inte alls om religion. Vi var som vilka européer som helst som stöter på varandra i Afrika. Vi frågade varför de var i Uganda och fick veta att de var Jehovas vittnen och hade rest till landet som missionärer för att hjälpa andra att studera Bibeln.
Jag mindes plötsligt en filosofikurs på universitetet i Ryssland där vi hade fått höra att Jehovas vittnen var en sekt som offrade barn och drack deras blod. Jag berättade det här för Heinz och Marianne, eftersom jag inte kunde tänka mig att de skulle acceptera något sådant. Dilbar och jag fick sedan var sitt exemplar av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, och vi formligen slukade den på bara några timmar. När jag hade slutat läsa och frågade Dilbar vad hon tyckte, svarade hon att hon var så tagen att hon hade gåshud! Jag kände precis likadant.
Efter det här var vi ivriga att få prata med Heinz och Marianne igen. När vi träffades nästa gång kom vi in på alla möjliga ämnen. Det vi fick lära oss om Bibeln påverkade oss verkligen djupt, och vi berättade om det för vänner och kolleger, bland annat den ryske ambassadören, konsuler från Ryssland och andra länder och en representant från Vatikanen. Han överraskade oss genom att hävda att Gamla testamentet ”bara var myter”.
Tillbaka till vårt hemland
En månad innan vi åkte tillbaka till Ryssland 1991 beslöt Dilbar och jag oss för att bli Jehovas vittnen. Vi trodde att vi skulle kunna fortsätta gå på mötena så fort vi kom tillbaka till Kazan. Men till vår stora förskräckelse hittade vi ingen Rikets sal och såg inte ett spår av några medtroende på hela tre
månader. Vi bestämde oss därför för att gå från dörr till dörr, som Jehovas vittnen över hela världen gör, även om vi fick göra det på egen hand. Vi fick starta flera bibelstudier, bland annat med en kvinna som senare blev ett vittne.Efter ett tag fick vi besök av ett äldre vittne som hade fått vår adress från vittnena i Uganda. Vi började gå på möten som hölls av en grupp på 15 personer i en liten enrummare. Heinz och Marianne höll kontakten med oss och kom till och med till Kazan för att hälsa på. Senare besökte vi dem i Bulgarien, dit de flyttade efter Uganda och där de fortfarande är verksamma som missionärer.
Goda resultat i vårt hemland
Så fort jag får tillfälle berättar jag om Bibeln för mina kolleger på de sjukhus där jag arbetar i Ryssland. Flera av dem har lyssnat och blivit Jehovas vittnen. År 1992, året efter att vi kom tillbaka, växte gruppen av vittnen i Kazan till 45, och året därpå till över 100. I dag finns det sju församlingar av Jehovas vittnen i Kazan – fem rysktalande, en tatarisktalande och en teckenspråksförsamling. Det finns också armenisk- och engelsktalande grupper.
År 1993 var jag på en läkarkonferens i New York, och då fick jag möjlighet att besöka Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn. Där träffade jag Lloyd Barry, som var en av dem som organiserade Jehovas vittnens världsvida predikoverksamhet. Trots att han hade mycket att göra tog han sig tid att prata med mig.
Vi diskuterade bland annat behovet av biblisk litteratur på tatariska. Några år senare bildades ett tatariskt översättningsteam i Ryssland, och man började ge ut litteratur på tatariska. Vi blev verkligen glada när vi med tiden fick Vakttornet, en tidskrift som används för att studera Bibeln. Kort därefter bildades den första tatarisktalande församlingen.
Metoder för att minska blodförlusten
Jag är noga med att följa Guds morallagar, även den i Apostlagärningarna 15:20, där Guds tjänare uppmanas att ”avhålla sig ... från blod”. Vers 29 tillägger att de ska avhålla sig ”från det som är offrat åt avgudar och från blod och från köttet av kvävda djur och från otukt”.
När Jehovas vittnen söker medicinsk hjälp ber de därför läkarna att respektera deras tro och ge dem behandling utan blodtransfusion. Under en period arbetade jag med en av Jehovas vittnens sjukhuskommittéer i Kazan. * År 1997 kontaktades vi av mamman till ettårige Pavel i Novosibirsk, som behövde opereras omedelbart. Då fanns det inte många erfarna läkare i Ryssland som var villiga att operera utan blodtransfusioner, men vi lovade att försöka hitta en läkare som var beredd att göra det.
Snart hittade vi en klinik för hjärtkirurgi i Kazan där läkarna gick med på att operera lille Pavel. Den 31 mars 1997 genomförde de en mycket framgångsrik operation helt utan blodtransfusioner och korrigerade det allvarliga hjärtfel som kallas Fallots tetrad. Den 3 april rapporterade dagstidningen Vetjernjaja Kazan: ”Den lille pojken
mår bra och behöver inte längre hjärtmedicin ... Pavliks mamma kan andas ut för första gången på elva månader.” (Pavlik är ett smeknamn för Pavel.) Pojken återhämtade sig snabbt efter operationen och tog sina första steg i sjukhuskorridoren.I dag är Pavel frisk och lever ett normalt liv. Han tycker om att simma, åka skridskor och spela fotboll. Han går i åttonde klass och är tillsammans med sin mamma engagerad i Jehovas vittnens församling i Novosibirsk. Efter den här operationen har läkare vid samma klinik framgångsrikt opererat flera hjärtpatienter som är Jehovas vittnen utan att ge blod. Den medicinska utvecklingen i Tatarstan fortsätter att gå framåt, och blodfri kirurgi blir allt vanligare.
Mitt arbete i dag
Min fru och jag, och även andra vittnen, arbetar på en klinik som erbjuder högteknologisk medicinsk behandling för patienter med neurologiska sjukdomar och hjärtproblem. Vi deltar vid olika operationer, särskilt sådana där man använder blodbevarande metoder. Jag arbetar som neuroradiolog och intresserar mig i synnerhet för icke-invasiv blodfri neurokirurgi. Som professor vid institutionen för neurologi och neurokirurgi vid Kazans medicinska universitet håller jag föreläsningar för läkarstuderande och läkare och försöker hjälpa dem att se fördelarna med blodfria behandlingsmetoder. *
Min fru arbetar med mig på kliniken som ultraljudsspecialist. Vi tycker om vårt jobb eftersom vi kan hjälpa andra. Men den allra största glädjen känner vi när vi ser hur sanningen från Bibeln gör människor andligt friska. Det är underbart att få berätta för andra om Guds löfte, att den tid snart är här då ”ingen ... skall säga: ’Jag är sjuk.’” (Jesaja 33:24)
[Fotnoter]
^ § 23 Sjukhuskommittéerna består av Jehovas vittnen som arbetar för att underlätta kontakten mellan sjukhus och patienter när frågan om blodtransfusion blir aktuell.
^ § 27 Blodfria behandlingsmetoder är medicinska alternativ till blodtransfusioner. Med tanke på riskerna med blodtransfusioner blir blodfri kirurgi och blodfria behandlingar mer och mer populära världen över. Blodtransfusioner medför risk för hiv-smitta och andra infektioner och även för allergiska reaktioner.
[Bild på sidan 12]
Som läkare i Afrika.
[Bild på sidan 13]
Jag och min fru 1990, när vi började studera Bibeln med Jehovas vittnen.
[Bild på sidan 14]
Jag träffade Lloyd Barry under en resa till Brooklyn i New York 1993.
[Bild på sidan 15]
Pavel och hans mamma i dag.
[Bild på sidan 15]
I tjänsten med min fru, Dilbar.