Nazisterna kunde inte förändra mig

Berättat av Hermine Liska

MIN trygga uppväxt fick ett tvärt slut 1938 när nazistpartiet med Adolf Hitler i spetsen tog makten i mitt hemland, Österrike. Snart blev jag och mina skolkamrater beordrade att göra Hitlerhälsningen, sjunga nazistiska sånger och gå med i Hitlerjugend. Jag vägrade bestämt att göra något av detta. Låt mig förklara varför.

Jag och mina fyra äldre bröder växte upp på en gård i S:t Walburgen i Kärnten i Österrike. Våra föräldrar hette Johann och Elisabeth Obweger. År 1925 blev pappa en bibelforskare, Bibelforscher, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Mamma blev döpt 1937. Från det att jag var liten lärde de mig att älska Gud och hans skapelse. De förklarade till exempel att det är fel att vörda en människa på samma sätt som man vördar Gud. Jesus Kristus sade: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” (Lukas 4:8)

Mamma och pappa var mycket gästfria. Det kom ofta besökare, och fast vi var sju i familjen hade vi flera lantarbetare inneboende. Vi sjöng mycket, något som fortfarande är vanligt i Kärnten, och vi hade många intressanta samtal om Bibeln. Jag minns fortfarande med värme hur vår familj samlades runt vardagsrumsbordet på söndagsförmiddagarna och studerade Bibeln.

Från frihet till fruktan

Strax innan jag blev åtta annekterades Österrike av Tyskland. Pressen att följa nazistpartiets krav ökade, och snart förväntades alla säga ”Heil Hitler” när de hälsade på varandra. Jag vägrade göra det, för ”heil” betyder frälsning, eller räddning, på tyska, och jag tänkte inte tillskriva Hitler någon räddning! Jag visste att det var Jesus som var min räddare. (Apostlagärningarna 4:12) På grund av mitt ställningstagande blev jag hela tiden hånad av både lärare och klasskamrater. När jag var elva sade min klassföreståndare till mig: ”Jag kommer att flytta dig till första klass igen, Hermine. Jag kan inte acceptera ett så envist barn i min klass!”

På grund av att jag och mina bröder bestämt vägrade att göra Hitlerhälsningen blev pappa kallad inför domstol. Han uppmanades att skriva på ett dokument där han avsade sig sin tro. I dokumentet sades det också att han skulle uppfostra oss enligt den nazistiska ideologin. Eftersom han vägrade skriva under förlorade han och mamma vårdnaden om oss, och jag skickades till en omskolningsanstalt som låg 4 mil bort.

 Jag fick snart en enorm hemlängtan, och jag bara grät och grät. Min lärarinna försökte tvinga mig att gå med i Hitlerjugend, men förgäves. Andra flickor försökte hålla upp min högra arm under flagghälsningen, men de lyckades inte. Jag kände mig som Guds tjänare i det flydda som sade: ”Det är otänkbart för oss att överge Jehova och tjäna andra gudar.” (Josua 24:16)

Mina föräldrar fick inte besöka mig. Men de tänkte ut olika sätt att träffa mig i hemlighet när jag var i skolan eller på väg dit. De här korta mötena hjälpte mig verkligen att hålla fast vid Jehova. Vid ett sådant tillfälle gav pappa mig en liten bibel som jag sedan omsorgsfullt gömde i sängen. Vad jag uppskattade att läsa den, även om jag fick göra det i smyg! En gång var jag nära att bli upptäckt, men då gömde jag den snabbt under täcket.

Vidare till ett kloster

Eftersom alla omskolningsförsök misslyckades misstänkte ledningen att jag fortfarande påverkades av mina föräldrar. I september 1942 skickades jag därför med tåg till München i Tyskland, där jag sattes i en katolsk skola som hette Adelgunden och som också var ett kloster. När jag flyttade in upptäckte nunnorna min bibel och konfiskerade den.

Trots detta var jag helt inriktad på att hålla fast vid min tro, och jag vägrade att vara med på mässan. När jag berättade för en av nunnorna att mina föräldrar brukade läsa Bibeln för mig på söndagarna, blev jag förvånad över hennes reaktion. Jag fick tillbaka min bibel! Tydligtvis rördes hon av det jag hade sagt. Hon lät mig till och med läsa Bibeln för henne.

Vid ett tillfälle sade en lärare till mig: ”Hermine, du är blond och har blå ögon. Du är germansk, inte judisk. Jehova är judarnas Gud.”

”Men Jehova har gjort allting”, svarade jag. ”Det är han som har skapat oss allihop!”

Rektorn försökte också pressa mig. En gång sade han: ”Vet du, Hermine, en av dina bröder har gått med i armén. Han är verkligen ett fint föredöme för dig!” Jag visste att min bror hade tagit värvning, men jag hade inga planer på att följa hans exempel.

 ”Jag är inte en efterföljare till min bror”, sade jag. ”Jag följer Jesus Kristus!” Då hotade rektorn att skicka mig till en psykiatrisk anstalt, och han sade till och med åt en nunna att hon skulle vara beredd att följa med mig dit. Han gjorde dock aldrig allvar av sina hot.

Sommaren 1943 bombades München, och vi barn på Adelgunden skickades ut på landet. Under tiden där tänkte jag ofta på vad mamma hade sagt: ”Om vi någon gång skulle skiljas åt och du inte ens kan få mina brev, kom då ihåg att Jehova och Jesus är med dig. De kommer aldrig att överge dig. Så fortsätt bara att be.”

Jag får åka hem

I mars 1944 skickades vi tillbaka till Adelgunden, men på grund av de intensiva bombanfallen fick vi tillbringa nästan all tid – dag och natt – i skyddsrummet. Under den här perioden begärde mina föräldrar gång på gång att jag skulle få komma hem. Till sist godkändes det, och i slutet av april 1944 var jag hemma igen.

När det var dags att ta farväl av rektorn sade han: ”Skriv till oss när du har kommit hem, Hermine. Och fortsätt att vara den du är.” Vilken attitydförändring! Senare fick jag veta att nio flickor och tre nunnor dog under en bombräd strax efter att jag åkt därifrån. Det är verkligen fruktansvärt med krig!

Jag var hur som helst glad över att vara återförenad med min familj. I maj 1944, mitt under brinnande krig, blev jag döpt i ett badkar som ett bevis på att jag överlämnat mitt liv åt Jehova. När striderna upphörde 1945 började jag i heltidstjänsten, ivrig att få sprida de goda nyheterna om Guds rike, det enda hoppet om bestående fred och säkerhet. (Matteus 6:9, 10)

År 1950 träffade jag Erich Liska, en ung resande tillsyningsman för Jehovas vittnen från Wien. Vi gifte oss 1952, och under en kort period följde jag med Erich när han besökte olika församlingar.

Vi fick vårt första barn 1953, och längre fram fick vi två till. På grund av våra nya förpliktelser slutade vi i heltidstjänsten för att ta hand om vår familj. Jag har lärt mig att Gud aldrig gör en besviken om man håller sig till honom, utan att han ger en den kraft man behöver. Han har aldrig övergett mig. I synnerhet sedan min älskade man dog 2002 har Jehova varit en tröst och en styrka för mig.

När jag tänker tillbaka på mitt liv är jag mycket tacksam mot mina föräldrar som formade mitt unga hjärta till att älska Gud och hans skrivna ord, källan till verklig vishet. (2 Timoteus 3:16, 17) Men allra mest tacksam är jag mot Jehova, som fortsätter att ge mig kraft att klara av alla svårigheter i livet.

[Infälld text på sidan 19]

”Jag är inte en efterföljare till min bror. Jag följer Jesus Kristus!”

[Bild på sidan 19]

Jag och min familj på vår gård i S:t Walburgen.

[Bilder på sidan 19]

Mina föräldrar, Elisabeth och Johann Obweger.

[Bildkälla]

Båda bilderna: Foto Hammerschlag.

[Bild på sidan 20]

Min man, Erich, och jag.