Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

De försökte undanhålla Guds ord

De försökte undanhålla Guds ord

De försökte undanhålla Guds ord

UNDER historiens gång gjordes ansträngningar att översätta Bibeln till de språk som talades av människor i allmänhet. Det var inte många som kunde läsa Bibeln på hebreiska eller grekiska, de språk den skrevs på. De flesta av oss i dag skulle ha svårt att förstå Bibeln om den bara fanns tillgänglig på de forntida formerna av de språken.

Nästan 300 år innan Jesus levde här på jorden påbörjade man arbetet med att översätta den hebreiska delen (Gamla testamentet) av Bibeln till grekiska. Översättningen är känd som Septuaginta. Omkring 700 år senare utarbetade Hieronymus en känd översättning som kallas Vulgata. Det här var en översättning av både Bibelns hebreiska och grekiska del (Nya testamentet) till latin, som var det allmänna språket i romarriket på den tiden.

Längre fram började latinet tappa sin ställning som allmänt språk, och det var bara de välutbildade som fortfarande kunde tala det. Men katolska kyrkan motsatte sig försöken att översätta Bibeln till andra språk. Katolska ledare menade att hebreiska, grekiska och latin var de enda lämpliga bibelspråken. *

Bibelöversättning medför kyrklig splittring

På 800-talet v.t. verkade Methodios och Kyrillos för att slaviskan skulle användas som kyrkospråk. De kom från Thessaloniki och sändes ut som missionärer av östkyrkan i Bysans. Deras mål var att slaviska folk i östra Europa, som varken förstod grekiska eller latin, skulle kunna lära känna Gud på sitt eget språk.

Men missionärerna mötte hårt motstånd från germanska präster, som försökte använda latinet som ett vapen mot det ökande inflytandet från den bysantinska kyrkan. Tydligen var de mer intresserade av politik än av att folket skulle få andlig undervisning. Allt starkare spänningar mellan den västra och östra grenen av kristenheten ledde till uppdelningen i den romersk-katolska kyrkan och den östortodoxa kyrkan år 1054.

Kampen mot bibelöversättning

Den romersk-katolska kyrkan hade med tiden kommit att betrakta latin som ett heligt språk. När Vratislav, hertig av Böhmen, år 1079 sökte tillstånd att använda slaviska vid gudstjänster, svarade påven Gregorius VII därför: ”Vi kan inte på något sätt godkänna denna begäran.” Varför kunde man inte det?

”För den som noggrant begrundar saken”, sade Gregorius, ”står det klart att det har behagat Gud att hålla den Heliga skrift dold på vissa platser för att den inte, om den blev förstådd av alla, skulle bli något vardagligt. Kanske skulle den då bli föremål för ringaktning eller så missförstådd av dem med begränsad intelligens att de skulle ledas i villfarelse.”

Vanligt folk hade mycket begränsad tillgång till Bibeln, och så ville prästerna att det skulle förbli. Detta gav dem makt över folket. De ville inte att vanliga människor skulle ta sig in på områden som de betraktade som sina egna.

År 1199 skrev påven Innocentius III om ”kättare” som hade översatt Bibeln till franska och som dessutom vågade diskutera den med varandra. Han tillämpade Jesu ord på dem: ”Ge inte det som är heligt åt hundar, kasta inte heller era pärlor för svin.” (Matteus 7:6) Hur resonerade han? ”För att ingen enkel och olärd man i sin förmätenhet ska befatta sig med den Heliga skrifts storslagenhet eller förkunna den för andra.” De som gick emot påvens order drogs i många fall inför rätta av inkvisitorer som torterade fram bekännelser av dem. De som vägrade att göra bättring brändes levande på bål.

Under den långa strid som utkämpades om rätten att äga en bibel och läsa den, åberopade man ofta Innocentius brev som stöd för att förbjuda läsning och översättning av Bibeln. Strax efter hans dekret började man bränna biblar översatta till folkets språk, och man brände även några av deras ägare. Under de århundraden som följde använde biskopar och regenter i det katolska Europa alla upptänkliga medel för att se till att påvens förbud upprätthölls.

Det katolska prästerskapet visste mycket väl att många av de katolska lärorna inte grundade sig på Bibeln, utan på kyrkotradition. Utan tvivel var detta en av anledningarna till att de ville hindra de troende från att läsa Bibeln, eftersom de då skulle bli medvetna om hur illa kyrkans läror stämde överens med Guds ord.

Reformationens effekter

När protestantismen kom omvandlades Europas religiösa landskap. Martin Luthers försök att reformera katolska kyrkan och hans brytning med den 1521 grundade sig huvudsakligen på hans förståelse av Bibeln. Så efter brytningen började Luther, som var en begåvad översättare, verka för att göra Bibeln tillgänglig för allmänheten.

Luthers tyska översättning fick stor spridning och skapade oro hos katolska kyrkan, som ansåg att Luthers bibel borde få en motsvarighet som hade kyrkans godkännande. Två sådana tyska översättningar kom snart ut. Men 1546, mindre än 25 år senare, fattades ett beslut på det katolska tridentinska kyrkomötet som i praktiken innebar att all tryckning av religiös litteratur, däribland översatta biblar, stod under kyrkans kontroll.

Vid detta kyrkomöte förklarade man att ”hädanefter skall den Heliga skrift ... tryckas på korrektast möjliga sätt; och ingen har rätt att trycka eller ordna tryckning av någon som helst bok om heliga ämnen utan att namnge författaren; inte heller sälja dem eller ens äga dem, såvida de inte först har granskats och godkänts av [biskopen]”.

År 1559 publicerade påven Paulus IV den första listan över böcker som förbjudits av katolska kyrkan. Bland annat fick man inte inneha bibelöversättningar på engelska, franska, holländska, italienska, spanska eller tyska. Även några latinska översättningar var förbjudna. Den som ville läsa Bibeln skulle skaffa ett skriftligt tillstånd från en biskop eller inkvisitor – knappast lockande för den som ville undgå misstankar om kätteri.

De som vågade äga och sprida biblar på folkets språk drabbades av katolska kyrkans vrede. Många arresterades, brändes på bål, stektes på spett, dömdes till livstids fängelse eller sändes till galärerna. Och biblarna brände man. Katolska präster fortsatte faktiskt att konfiskera och bränna biblar en bra bit in på 1900-talet.

Därmed inte sagt att protestantismen alltid har värnat om Bibeln och kämpat för den. På 1700- och 1800-talet förespråkade en del protestantiska teologer en studiemetod som kom att kallas ”bibelkritik”. Många accepterade med tiden läror som var påverkade av Darwins teorier om att livet inte skapades utan på något sätt uppstod av en slump och utvecklades utan en Skapare.

Teologer, och även många präster, lärde ut att Bibeln till stor del bygger på myter och legender. Därför är det inte ovanligt i dag att protestantiska präster och många av deras kyrkobesökare säger att Bibeln är ohistorisk.

Du kanske har hört kritiska röster höjas mot Bibeln och dess tillförlitlighet, och du kanske blir förvånad när du läser om de försök som har gjorts att utplåna den. Men angreppen har misslyckats. Bibeln har överlevt allt!

Varför den har överlevt

Det är sant att många har älskat Bibeln och har varit villiga att ge sitt liv för att försvara den. Men den främsta orsaken till att den överlevt är inte människors kärlek, utan en kraft som är långt större. Den kraften är Guds ande, samma ande som inspirerade alla dem som skrev ner Bibeln. (Jesaja 40:8; 1 Petrus 1:25)

Om vi läser och tillämpar det som Bibeln lär kommer vi att kunna förbättra vårt liv, vår hälsa och våra relationer i familjen. Gud vill att Bibeln ska överleva och översättas till så många språk som möjligt så att alla kan få möjlighet att lära sig älska honom, tjäna honom och till slut få ett lyckligt, evigt liv. Visst är det vad vi alla skulle vilja ha?

Jesus bad till sin himmelske Far och sade: ”Ditt ord är sanning.” (Johannes 17:17) Bibeln – de skrifter Jesus läste och undervisade från – är Guds sätt att besvara de frågor som vi människor ställer oss.

Vi vill verkligen uppmuntra dig att lära dig mer om Bibeln – Guds budskap till oss människor. Jehovas vittnen, som ger ut den här tidskriften, hjälper dig gärna att göra det. *

[Fotnoter]

^ § 4 Uppfattningen tycks härstamma från den spanske biskopen Isidorus av Sevilla (560–636 v.t.), som skrev: ”Det finns tre heliga språk, hebreiska, grekiska och latin, och de står över världens alla andra språk. Det var nämligen på dessa tre språk som Pilatus skrev anklagelsen mot vår Herre på korset.” Nu var det naturligtvis så att beslutet att skriva anklagelsen på de här tre språken togs av de hedniska romarna. Det var inte på något sätt väglett av Gud.

^ § 28 Du kan ta kontakt med Jehovas vittnen, utan att förbinda dig till något, genom att skriva till någon av adresserna på sidan 5 eller gå in på www.watchtower.org.

[Infälld text på sidan 6]

Vanliga människor hade sällan tillgång till Bibeln, vilket gav prästerna ett övertag.

[Infälld text på sidan 8]

De som vågade äga och sprida biblar blev brända på bål eller dömda till livstids fängelse om de avslöjades.

[Ruta på sidan 9]

BIBELNS SVAR

Skaparen vill att vi ska få svar på de här grundläggande frågorna:

● Varför finns vi till?

● Varför finns det så mycket lidande?

● Var finns de döda?

● Vart är mänskligheten på väg?

Bibeln ger svar på de här frågorna, och den ger också praktiska råd om hur man får ett lyckligt liv.

[Tabell/Bilder på sidorna 6, 7]

ANGREPP MOT BIBELN

ca 636 v.t.

Isidorus av Sevilla hävdar att hebreiska, grekiska och latin är ”heliga” språk och de enda som är lämpliga för Bibeln

1079

Påven Gregorius VII avvisar bestämt Vratislavs begäran att få använda slaviska vid gudstjänsten och säger att Bibeln bör hållas oåtkomlig för dem med ”begränsad intelligens”

1199

Påven Innocentius III förklarar att de som översätter och diskuterar Bibeln är kättare. De som ändå gör det blir i många fall torterade och dödade

1546

Vid tridentinska kyrkomötet beslutas att översatta biblar inte får tryckas utan katolska kyrkans godkännande

1559

Påven Paulus IV förbjuder innehav av biblar på folkets språk. Sådana biblar konfiskeras och bränns, och ofta bränns även deras ägare

[Bildkällor]

Påven Gregorius VII: © Scala/White Images/Art Resource, NY; Påven Innocentius III: © Scala/Art Resource, NY; Tridentinska kyrkomötet: © Scala/White Images/Art Resource, NY; Påven Paulus IV: © The Print Collector, Great Britain/HIP/Art Resource, NY.

[Bildkälla på sidan 8]

Från Foxes ”Martyrbok”.