Ain Jalut – en vändpunkt i världshistorien

SKRÄCKINJAGANDE, ridande krigare stormade ut från Mongoliet och ödelade alla städer som vägrade att kapitulera för dem. I februari 1258 gick de till angrepp mot Bagdad och bröt igenom dess murar. I en hel veckas tid mördade och plundrade man i staden. Mongolerna hade nu fått hela den muslimska världen att darra av skräck. *

I januari 1260, när mongolerna fortsatte västerut, gick staden Aleppo i Syrien samma öde till mötes som Bagdad. I mars slog Damaskus upp sina portar för dem och kapitulerade. Kort därefter intog mongolerna de palestinska städerna Nabulus (i närheten av det forntida Sikem) och Gaza.

Den mongoliske härföraren Hülegü krävde att sultanen al-Muzaffar Sayf ad-Din Qutuz, den muslimske härskaren i Egypten, också skulle underkasta sig dem. Om inte, skulle konsekvenserna bli ödesdigra. Hülegüs armé var 15 gånger så stor som den egyptiska på 20 000 man. ”Den muslimska världen stod på randen till undergång”, säger professor Nazeer Ahmed, en islamisk historiker. Vad skulle Qutuz göra?

Qutuz och mamlukerna

Qutuz var mamluk, en slav med turkiskt ursprung. Mamlukerna hade varit soldatslavar hos ayyubidsultanerna i Kairo i Egypten. Men år 1250 besegrade de här slavarna sina herrar och blev härskare i Egypten. Qutuz, som själv  hade varit soldatslav, tog sedan makten och blev sultan 1259. Han var en skicklig krigare, och han tänkte inte ge sig utan strid. Visserligen såg situationen inte speciellt ljus ut. Men sedan inträffade en rad händelser som skulle påverka världshistorien.

Hülegü nåddes av budet att Möngke, den mongoliske storkhanen, hade dött i det avlägsna Mongoliet. Eftersom Hülegü förutsåg en maktkamp i hemlandet drog han sig tillbaka med större delen av sin armé. Han lämnade kvar mellan 10 000 och 20 000 man, vilket han trodde skulle räcka för att fullborda erövringen av Egypten. Qutuz insåg att vindarna hade vänt och att det här var hans chans att besegra inkräktarna.

Mellan Egypten och de mongoliska trupperna befann sig en annan fiende till muslimerna – de korsfarare som hade kommit till Palestina för att inta det ”Heliga landet” åt de kristna. Qutuz vände sig till dem och anhöll om fri lejd och rätten att köpa proviant för att kunna föra krig mot mongolerna i Palestina. Korsfararna samtyckte till det. Qutuz var faktiskt deras enda möjlighet att bli av med mongolerna, som var ett lika stort bekymmer för dem som för muslimerna.

Tiden var därmed inne för en avgörande sammanstötning mellan mamlukerna och mongolerna.

Ain Jalut i Palestina

Arméerna drabbade samman i september 1260 vid Ain Jalut på Esdrelonslätten. Ain Jalut anses ha legat i närheten av den forntida staden Megiddo. *

Den samtida historieskrivaren Rashid ad-Din berättar att mamlukerna lockade in mongolerna i ett bakhåll vid Megiddo. Qutuz  gömde största delen av sitt kavalleri i bergen runt slätten och sände ut en mindre styrka för att få mongolerna att anfalla dem. Mongolerna, som trodde att de hade hela mamlukarmén framför sig, gick till attack. Men då gick de rakt i fällan. Qutuz beordrade de övriga trupperna att komma ut från sina gömställen och i full galopp angripa mongolernas flanker, och därigenom blev angriparna besegrade.

Det här var mongolernas första nederlag sedan de hade påbörjat sitt erövringståg västerut 43 år tidigare. Även om antalet trupper som var inblandade i slaget vid Ain Jalut inte var så stort, anses det ändå vara ett av historiens mest avgörande slag. Muslimerna räddades från att bli utrotade, mamlukerna kunde återta förlorade landområden och myten om att mongolerna var oövervinnliga krossades en gång för alla.

Efterdyningar

Mongolerna återvände flera gånger till områdena kring Syrien och Palestina, men de utgjorde aldrig mer ett hot mot Egypten. Hülegüs avkomlingar slog sig ner i Persien, konverterade till islam och blev så småningom den islamiska kulturens beskyddare. Deras besittningar blev kända som det persiska ilkhanatet, dvs. det underordnade khanatet.

Qutuz fick inte njuta av segerns sötma särskilt länge, utan dödades kort därefter av sina rivaler. En av hans motståndare var Baybars I, som var den förste sultanen i det återförenade egyptiska och syriska riket. Många betraktade honom som den härskare som var mamlukväldets egentlige grundare. Hans nya stat var välorganiserad och välmående och bestod i omkring 250 år, fram till 1517.

Under denna period drev mamlukerna bort korsfararna från det heliga landet, främjade handel och industri, understödde konst och vetenskap och byggde sjukhus, moskéer och skolor. Under deras styre blev Egypten den muslimska världens obestridliga centrum.

Slaget vid Ain Jalut påverkade inte bara Mellanöstern. Det hade också stor inverkan på den västerländska civilisationens utveckling. ”Om mongolerna hade lyckats erövra Egypten, hade de efter Hülegüs återkomst kanske kunnat fortsätta tvärs över Nordafrika till Gibraltar sund”, sägs det i tidskriften Saudi Aramco World. Eftersom mongolerna vid den tiden också hade nått Polen, skulle de ha haft hela Europa i sitt grepp.

”Hade den europeiska renässansen kunnat äga rum under sådana omständigheter?” frågas det i samma tidskrift. ”Världen av i dag kanske hade sett helt annorlunda ut.”

[Fotnoter]

[Karta på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

Damaskus

SYRIEN

Berget Tabor

Esdrelonslätten

Ain Jalut (nära Megiddo)

Nabulus (Sikem)

Jerusalem

Gaza

EGYPTEN

[Bild på sidan 12]

Platsen för den forntida staden Megiddo.

[Bild på sidan 13]

I september 1260 drabbade mamlukernas och mongolernas arméer samman vid Ain Jalut på Esdrelonslätten.

[Källangivelse]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.

[Bild på sidan 14]

Ruinerna efter den forntida staden Sikem med en del av den nutida staden Nabulus i bakgrunden.