Orättvisorna slår hårt!

ÅR 2010 släpptes Michael ut ur ett fängelse i Texas. Han hade då avtjänat 27 år – för en våldtäkt han inte begått. Det som slutligen rentvådde honom var DNA-teknik, en metod som inte fanns när han dömdes. Senare identifierades de som var skyldiga till brottet, men de kunde inte åtalas eftersom preskriptionstiden hade löpt ut.

Många brottslingar lyckas slinka igenom rättvisans nät. I Storbritannien, till exempel, ”har antalet olösta mordfall fördubblats under de senaste tio åren, och rädslan ökar för att polis och domstolar inte klarar av att hantera våldsbrotten”, sägs det i The Telegraph.

I augusti 2011 fick den brittiska polisen ta sig an en annan sorts brottslighet – upploppen i Birmingham, Liverpool, London och andra områden. Våldsamma gäng startade bränder, slog sönder skyltfönster och plundrade. De förstörde inte bara affärer, hem och fordon utan också människors försörjningsmöjligheter. Vad var motivet? För många handlade det om ren girighet. Men i en del fall tycktes det snarare vara en reaktion på upplevda orättvisor. Enligt kommentatorer kan det ha rört sig om frustrerade, ”marginaliserade” ungdomar som bor i fattiga områden och saknar framtidsutsikter.

En man i Bibeln som hette Job sa: ”Jag ropar på hjälp, men det finns ingen rättvisa.” (Job 19:7) På samma sätt finns det många i dag som ropar på rättvisa, men utan att någon lyssnar. Står det verkligen i någons makt att utplåna orättvisorna? Eller är det bara naivt att hoppas på en rättvisare värld? För att få ett tillfredsställande svar på de här frågorna behöver vi undersöka några av grundorsakerna till orättvisorna.