Pengar på fyra ben

”I VÅR del av världen är grisen en viktig tillgång för en familj, så det är ett stort ansvar att få ta hand om en gris”, säger 17-åriga Enmarie Kani, som bor uppe i bergen i Papua Nya Guinea. ”När pappa köpte en griskulting och bad mig ta hand om den tyckte jag det var spännande, men samtidigt lite nervöst. Den var så liten att jag var rädd att den skulle dö.”

Hur gjorde Enmarie för att ta hand om sin lilla gris? Och varför är grisar lika viktiga som pengar för landsbygdsbefolkningen i Papua Nya Guinea? Läs vad hon berättar för Vakna!

Berätta lite om var du bor.

Jag och mina föräldrar och fyra småsyskon – två systrar och två bröder – bor i ett litet hus med grästak i en avlägsen bergsby i provinsen Western Highlands. Det bor ungefär 50 personer i byn, och jag är släkt med alla. Byn ligger vid en liten flod som slingrar sig fram genom de djupa skogarna på de böljande bergen.

De flesta i vår by försörjer sig på jordbruk. Min familj har ett stort trädgårdsland där vi  odlar sötpotatis, pumpor, gurkor, kaffebönor och andra grödor. Jag älskar trädgårdsskötsel och fysiskt arbete. Jag sköter också andra sysslor, som att städa, tvätta och, som ni vet, ta hand om familjens gris.

Hur sköter du om din gris?

När pappa köpte den för ungefär ett år sedan var den så liten att den fick plats i mina händer. Varje dag gav jag den en blandning av fiskmjöl, mosad sötpotatis, vatten, salt och sockerrörssaft. På kvällen, när det blir kyligt här i bergen, fick den sova i en tom rissäck som var upphängd i taket vid den öppna spisen i vårt hus. Jag sov på golvet bredvid. Det här gjorde att grisen inte bara överlevde – den växte och lade på hullet!

Jag har inte gett grisen något särskilt namn. Jag har bara kallat den Gris, och det har blivit som ett namn. När Gris var liten tog jag hand om henne som om hon var mitt barn. Jag matade och tvättade henne och lekte med henne i timmar. Hon blev väldigt förtjust i mig och följde mig överallt.

När Gris blev större började jag med en ny rutin som vi fortfarande har. Jag leder henne i ett rep till vårt trädgårdsland som ligger på 15 minuters gångavstånd från vårt hus. Där binder jag fast repet i ett träd och låter Gris böka runt i landet hela dagen. Med sin kraftiga hals och sitt läderartade tryne gräver hon efter rötter och mask, och på samma gång luckrar hon upp jorden och göder den. När  dagen är slut hämtar jag hem henne och ger henne råa och kokta sötpotatisar att äta innan hon får lägga sig och sova i sitt träbås.

Varför är grisar så viktiga här?

Vi bergsbor har ett talesätt som lyder: ”Pengar är gris och gris är pengar.” Långt innan det fanns någon valuta här använde man grisar som betalningsmedel, och det förekommer än i dag. En bilförsäljare hade en gång ett erbjudande där man fick en gris på köpet när man köpte en bil. Stammar brukar utbyta pengar och grisar när de löser sina tvister. Och många män ger grisar till sina blivande svärföräldrar och deras klan som en del av brudpriset.

Att äta en gris är alltså som att äta en investering?

Precis! Eftersom grisar är så värdefulla brukar vi bara äta fläskkött vid speciella tillfällen, som begravningar och andra viktiga tilldragelser. Men en del stammar samlas och äter hundratals grisar vid stora ceremonier bara för att skryta med sin rikedom eller för att återgälda gamla skulder.

Vad ska din familj göra med era grisar?

Du har helt rätt när du säger ”grisar”, för Gris har fått kultingar, och en av dem sålde vi nyligen för 100 kina (nästan 300 kronor). För de pengarna kunde vi åka buss till Jehovas vittnens områdessammankomst i staden Banz, som inte ligger så långt härifrån. Pappa kommer troligen att sälja de andra kultingarna för att få pengar till annat vi behöver.

Varför föder ni inte upp fler grisar så att ni kan tjäna mer pengar?

Vårt mål är inte att bli rika, utan att få det vi behöver: mat, kläder och tak över huvudet. Hela familjen är inriktad på andliga ting. Där ingår att tjäna vår Gud, Jehova, att gå på kristna möten, att hjälpa andra när vi kan, både materiellt och andligt, och att göra saker tillsammans som familj. Vi äger inte så mycket, men vi står varandra nära och är lyckliga.

Numera försörjer jag mig på trädgårdsarbete och på att sköta grisar, men jag jobbar bara deltid. Min viktigaste uppgift är att undervisa andra från Bibeln. Det här är ett arbete som Jesus befallde sina efterföljare att utföra, och jag ägnar mig åt det flera dagar i veckan. (Matteus 28:19, 20) En dag hoppas jag få arbeta vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Port Moresby, där man översätter biblisk litteratur till lokala språk. Men även om jag inte skulle nå det målet vet jag att jag alltid kommer att vara lyckligast om jag tjänar Jehova och sätter andliga saker främst. Och jag är tacksam för det tillskott jag har fått genom pengar på fyra ben.

[Ruta/Bild på sidan 12]

GRISFAKTA

● På ön Nya Guinea finns det minst två miljoner tamgrisar, ungefär en på var tredje invånare.

● Ute på landet äger mer än hälften av invånarna grisar.

[Kartor på sidan 10]

(För formaterad text, se publikationen)

INDONESIEN

PAPUA NYA GUINEA

AUSTRALIEN

INDONESIEN

PAPUA NYA GUINEA

PORT MORESBY

WESTERN HIGHLANDS

AUSTRALIEN

[Bild på sidan 10, 11]

På väg till trädgårdslandet.

[Bild på sidan 11]

Dags för ett bad.

[Bild på sidan 11]

Lekstund.