NÄR mörkret har lagt sig över det brända ökenlandskapet kryper en sandkatt fram ur sin håla. Den ser sig omkring och spetsar öronen. Sedan smyger den i väg tätt längs marken och påbörjar sin vandring genom den sandiga terrängen.

Plötsligt hoppar den upp och slår ner på sitt intet ont anande byte – en ökenråtta. Jakten fortsätter sedan under natten, och katten gör det ena hoppet efter det andra för att fånga fler djur. Om den fångar mer än den kan äta brukar den gömma överskottet under sanden. Tidigt på morgonen återvänder den till sin håla och visar sig sällan under dagen. Det finns mer intressanta fakta om det här skygga djuret:

• Sandkattens skarpa hörsel hjälper den att lokalisera sitt byte, till och med om det finns under marken.

• För att hitta en partner skäller hanen gällt. Honans känsliga hörsel gör att hon kan höra det på långt håll.

• De håriga trampdynorna gör att katten inte sjunker ner i sanden och skyddar tassarna mot extrema sandtemperaturer.

• Insidan av öronen är täckt med tjock, vit päls som hindrar sand från att blåsa in.

• Sandkatten är svår att hitta eftersom de pälsklädda trampdynorna knappt lämnar några spår efter sig.

• Sandkatten kan klara sig på det vatten den får från sitt byte.

• Sanden i Karakumöknen kan bli 80 grader. Men ibland kan lufttemperaturen sjunka ända till -25 grader.