AV ALLA forntida ingenjörsbedrifter är de romerska akvedukterna bland de mest anmärkningsvärda. Sextus Julius Frontinus (35–ca 103 v.t.), ståthållare och chef för Roms vattenförvaltning, skrev: ”Jämför, om ni vill, detta uppbåd av oumbärliga konstruktioner som forslar enorma mängder vatten med de oanvändbara pyramiderna eller grekernas meningslösa, om än berömda, verk!” *

Förr i tiden brukade man bygga städer där det fanns gott om vatten, och Rom var inget undantag. Till att börja med gav floden Tibern och de närliggande källflödena tillräckligt med vatten. Men från och med 300-talet f.v.t. växte Rom snabbt, och så även vattenbehovet.

Eftersom de flesta inte hade rinnande vatten hemma byggde romarna hundratals privata och offentliga bad. Stadens första offentliga badhus fick sitt vatten från akvedukten Aqua Virgo, som färdigställdes år 19 f.v.t. Aqua Virgo byggdes av Marcus Agrippa, en nära vän till kejsar Augustus. Agrippa lade en stor del av sin förmögenhet på att restaurera och bygga ut Roms vattensystem.

Badhusen blev sociala mötesplatser, och de större anläggningarna hade till och med trädgårdar och bibliotek. När akveduktvattnet, som inte gick att stänga av, lämnade badhusen rann det ut i kloakerna och spolade bort avfall, bland annat från latrinerna som låg i anslutning till baden.

När du hör om romerska akvedukter, tänker du då på höga valv i en fjärran horisont? Faktum är att mindre än 20 procent av de här vattenledningarna löpte på valvbågar. Större delen av vattensystemet låg under marken. Det var en mer ekonomisk konstruktion som inte bara skyddade akvedukterna från erosion utan också  minskade deras inverkan på åkermark och övrig omgivning. Ett exempel på detta är Aqua Marcia, som färdigställdes år 140 f.v.t. Den var omkring 92 kilometer lång, men valvsträckan mätte bara 11 kilometer.

Innan man började bygga en akvedukt undersökte man vattenkällans kvalitet, kvantitet och smak. Man tog också hänsyn till hur lokalbefolkningen som drack vattnet mådde. När en källa blivit godkänd beräknade lantmätare vilken bana, lutning, bredd och längd vattenledningen skulle ha. Arbetskraften bestod tydligen av slavar. Akvedukterna kunde ta flera år att färdigställa, vilket gjorde dem kostsamma, speciellt om man var tvungen att bygga valvbågar.

Dessutom behövde akvedukterna underhållas och skyddas. Vid en tidpunkt var omkring 700 personer i Rom anställda för det ändamålet. Akvedukterna konstruerades på ett sätt som skulle underlätta underhållsarbetet. Man gjorde till exempel inspektionsbrunnar och schakt för att kunna komma åt sektioner som låg under marken. Vid större reparationsarbeten kunde ingenjörer tillfälligt avleda vattnet från en skadad sektion.

Under 200-talet v.t. fanns 11 stora akvedukter i staden Rom. Den första, Aqua Appia, byggdes år 312 f.v.t. och var 16 kilometer lång. Den löpte nästan helt och hållet under marken. En akvedukt som till viss del är bevarad är Aqua Claudia. Den var 69 kilometer lång, varav 10 kilometer löpte på valvbågar. En del av valven var så höga som 27 meter!

Hur mycket vatten kunde de här akvedukterna transportera? Enormt mycket! Aqua Marcia, som nämndes tidigare, förde till exempel dagligen in omkring 190 000 kubikmeter vatten i Rom. När vattnet med gravitationens hjälp nådde stadsområdena, fördes det till reservoarer, där det sedan förgrenades till andra reservoarer och vattenanläggningar. När Roms vattensystem var som mest utvecklat beräknar man att varje invånare i staden kunde haft tillgång till mer än 1 000 liter vatten per dag.

Romarriket fortsatte att breda ut sig, och ”var romarna än fanns, fanns akvedukterna”, sägs det i boken Roman Aqueducts & Water Supply. Besöker man Mindre Asien, Frankrike, Spanien och Nordafrika kan man fortfarande beundra dessa tekniska mästerverk från antiken.