På senare tid har det hänt något med familjer i västvärlden. Förut bestämde föräldrarna över barnen, och barnen gjorde som föräldrarna sa. Men nu verkar rollerna ofta vara ombytta. Tänk till exempel på de typiska situationerna nedan.

• En fyraårig pojke är på affären och får syn på en leksak han vill ha. Mamman försöker få honom på andra tankar. ”Du har redan massa leksaker, eller hur?” För sent kommer hon på att hon inte borde gjort en fråga av påståendet. ”Men jag vill!” piper han. För att inte riskera en scen kapitulerar hon genast, och pojken blir en leksak rikare.

• En femårig tjej avbryter sin pappa när han pratar med en annan vuxen. ”Jag har tråkigt”, säger hon. ”Jag vill gå hem!” Pappan stannar upp mitt i meningen, hukar sig ner och frågar med silkeslen röst: ”Bara några minuter till, är det okej, gumman?”

• Tolvårige Filip har återigen blivit beskylld för att gapa och skrika på sin lärare. Filips pappa är vansinnig – men inte på sonen, utan på läraren. ”Hon hackar alltid på dig”, säger han till Filip. ”Jag ska anmäla henne!”

Situationerna är hypotetiska men inte osannolika. De visar på ett stort problem som finns i många familjer där föräldrar tolererar ett oförskämt beteende, viker sig för barnens krav och ”räddar” dem från konsekvenserna av sitt handlande. ”Det blir allt vanligare att föräldrar lämnar över makten till sina små barn”, säger boken The Narcissism Epidemic. ”För inte alls länge sedan visste barnen vem som bestämde – och det var inte de.”

 Naturligtvis finns det många föräldrar som försöker lära sina barn sunda värderingar, inte bara genom sitt eget exempel, utan också genom fast och kärleksfull tillrättavisning vid behov. Men sådana föräldrar ”simmar mot strömmen i vår kultur”, som The Narcissism Epidemic uttrycker det.

Hur kunde det bli så här? Vad hände med barnuppfostran?

En del menar att föräldrarna började förlora makten i början av 1960-talet, när förståsigpåare proklamerade för fri uppfostran. De sa: ”Var en kompis, inte en auktoritet”, ”Beröm är bättre än bannor” och ”Stärk det som är bra hellre än att rätta till dåliga sidor”. I stället för att skapa en balans mellan ris och ros, menade en del experter att barn skulle ta känslomässig skada av tillrättavisning och göra dem bittra på föräldrarna senare i livet.

Det dröjde inte länge förrän experter också började predika värdet av självkänsla. Det var som om hemligheten bakom en lyckad förälder plötsligt var avslöjad, och det enkla budskapet löd: Få dina barn att älska sig själva. Självklart är det viktigt att ge barnen bra självkänsla. Men det hela tog orimliga proportioner när experter sa till föräldrar: ”Undvik sådana negativa ord som nej och fy. Försäkra dina barn om att de är speciella och att de kan bli vad som helst.” Plötsligt var det viktigare att känna sig bra än att uppföra sig bra.

Sett i backspegeln kan man konstatera att kampanjen för självkänsla inte har lett till mycket mer än att barnen tror att hela världen står i tacksamhetsskuld till dem. Dessutom har det gjort att många barn är ”dåligt förberedda för det verkliga livets ofrånkomliga kritik och misslyckanden”, sägs det i boken Generation Me. En pappa som citeras i boken säger: ”I arbetslivet tar ingen hänsyn till  din självkänsla ... Om du lämnar in en dålig rapport kommer inte din chef att säga: ’Vilket fint papper du valt.’ Om man ger barnen den föreställningen gör man dem en rejäl björntjänst.”

Under årtiondenas gång har föräldrar påverkats av olika trender och tendenser. ”Synen på barnuppfostran förändras hela tiden”, skriver pedagogen Ronald Morrish. ”Den återspeglar strömningar i samhället.” * Det är lätt hänt att föräldrar ”kastas av och an liksom av vågor och förs hit och dit av varje lärdomsvind”, som Bibeln uttrycker det. (Efesierna 4:14)

Helt klart har den senaste vågen på uppfostringsfronten fått negativa effekter. Det har inte bara försvagat föräldrars auktoritet, det har också lämnat barnen utan den vägledning de behöver för att fatta bra beslut och kunna gå ut i livet med en sann självkänsla.

Finns det ett bättre sätt?