NATALJA och hennes nioårige son, Aslan, kröp tätt intill Zarina och hennes tolvåriga dotter, Anzjelika. Runt dem satt mer än 1 000 andra barn och vuxna som vaktades av en grupp tungt beväpnade kvinnor och män.

Tidigare samma dag, onsdagen den 1 september 2004, var föräldrar och barn utomhus och förberedde firandet av den första skoldagen i Beslan, en liten ort i Nordossetien i Ryssland. Helt plötsligt överrumplades de av mer än 30 beväpnade personer och självmordsbombare som skrek och sköt i luften. Terroristerna föste in de skräckslagna människorna i skolans gymnastiksal och satte ut sprängladdningar runt om i salen.

Det här mynnade ut i ett tre dagar långt dödläge mellan terroristerna och ryska säkerhetsstyrkor. ”Jag har aldrig bett så mycket”, säger Natalja, som studerade Bibeln med Jehovas vittnen.

Det var sensommar, och gymnastiksalen blev stekhet. Från och med torsdag morgon fick gisslan varken mat eller vatten. På fredagen, dag tre, började några i desperation dricka sin urin och äta blommorna som barnen hade tagit med till sina lärare. ”En pojke som satt intill oss gav mig ett blomblad”, säger Natalja. ”Jag rev itu det och gav den ena halvan till Anzjelika och den andra till Aslan.”

Senare under fredagen bröt ett inferno ut. ”Jag slogs till marken av en rad explosioner”, berättar Natalja. ”Luften fylldes av tjock rök, och sedan satte en skottlossning i gång.” Medan soldater och terrorister sköt mot varandra kröp Natalja och Aslan i väg, och en ossetisk man som hette Alan fick ut  dem i säkerhet. Tragiskt nog lyckades många andra inte fly.

Hundratals barn och vuxna dog, däribland Anzjelika. I flera veckor kunde man höra högljudd gråt i Beslan. När en ny skola hade byggts klarade Aslan inte av att gå dit. Han gick inte ens ut och lekte, eftersom deras lägenhet hade utsikt över den gamla skolan. ”Vi bönföll Jehova om att hjälpa honom att komma över sina rädslor”, säger Natalja. Med tiden vågade han gå till skolan igen.

Natalja fick problem med att gå på mötena på Rikets sal. ”Varje gång jag var bland mycket folk på en begränsad yta fick jag känslan av att någon skulle storma byggnaden”, säger hon. ”Jag bad att inget skulle hända. Efter ett tag slutade jag att gå på mötena. Dessutom tyckte jag det var jobbigt att tänka på att jag hade överlevt när så många hade dött.”

”Jag är tacksam mot alla i församlingen som fortsatte att hjälpa mig”, säger Natalja. ”Ett vittne som hette Tatiana besökte mig var tredje dag utan uppehåll. Längre fram tog hon med sig ett annat vittne, Uljana, en snäll, mjuk och finkänslig kvinna med stor bibelkunskap. Hon berömde mig för de ansträngningar jag gjort och lyssnade verkligen på mig.”

”Uljana läste 2 Korinthierna 1:9 för mig, som Paulus skrev efter en traumatisk upplevelse i Asia. Där står det: ’Vi kände inom oss att vi hade fått dödsdomen.’ Hon läste också från Jesaja 40:31: ’De som hoppas på Jehova skall få ny kraft. De skall svinga sig upp med vingar som örnar.’ Sådana bibelställen och stöd från Uljana och andra gav mig den styrka jag behövde för att börja gå på mötena igen med mina barn. Men det känns fortfarande jobbigt att vara i stora folksamlingar.”

Zarina är nu ett Jehovas vittne och ser fram emot att få Anzjelika tillbaka till livet när Guds rike styr och jorden är en vacker och fredlig plats. (Matteus 6:9, 10; Apostlagärningarna 24:15) Natalja och hennes barn blev döpta år 2009. De bor fortfarande nära den gamla gymnastiksalen men har lagt tragedin bakom sig. ”Jag kan äntligen prata om den dagen utan att känna mig bitter eller rädd”, säger Natalja. ”Gud hjälper oss att läka våra sår.”