DOREEN blev helt förtvivlad när hon fick veta att hennes man, Wesley, hade en elakartad hjärntumör. * Han var bara 54, och läkarna sa att han inte hade mer än några månader kvar. ”Jag trodde inte det var sant”, berättar hon. ”Jag var i chocktillstånd i flera veckor. Det kändes som att det egentligen inte hände oss, utan någon annan. Allt hände så plötsligt.”

Tyvärr kan vem som helst bli obotligt sjuk, och många reagerar precis som Doreen. Det är inte lätt att ta hand om någon som är döende. Men det är fint att många närstående gör sitt bästa för att hjälpa till. Hur kan man som anhörig ge stöd och se till att den som är sjuk får bra vård? Hur hanterar man sina känslor i en sådan situation? Och vad händer i livets slutskede? Vi ska börja med att se på varför det kan vara så svårt att stötta sina anhöriga.

Den medicinska vetenskapen har förändrat hur vi människor lever och dör. För hundra år sedan var medellivslängden betydligt kortare, även i dagens välutvecklade länder. En infektion eller olycka kunde snabbt ta någons liv. Det fanns inte så många sjukhus. Och de flesta blev omhändertagna av sin familj och somnade in hemma.

I dag har läkarna möjlighet att gå ut hårt mot sjukdomarna och förlänga livet. Man kan leva många år med sjukdomar som förr tog människors liv direkt. Men de extra månaderna eller åren kan vara väldigt svåra. Många blir så fysiskt begränsade att de inte kan ta hand om sig själva. Och det har blivit svårare och mer komplicerat att ta hand om en sjuk person.

Det har lett till att de flesta inte längre dör hemma utan på sjukhus. I dag är det få som vet  vad som händer i livets slutskede, och det är inte många som faktiskt har sett någon dö. Det okända kan kännas skrämmande och vara handlingsförlamande. Så hur kan du vara ett stöd ända till slutet?

Många slängs precis som Doreen in i ett kaos av oro, rädsla och sorg när någon de älskar får ett dåligt besked. Det kan kännas övermäktigt att förbereda sig för processen som väntar. I Psalm 90:12 bad en man till Gud: ”Lär oss räkna våra dagar på ett sådant sätt att vårt hjärta vinner vishet.” Du kan göra som psalmisten och be Jehova Gud om vishet. Då kan du ta vara på den tid som är kvar så att den blir så bra som möjlig.

Men det kräver lite planering. Fråga den sjuke hur han vill ha det den dag han inte längre kan föra sin talan. Vem ska ta beslut åt honom? Vad tycker han om livsuppehållande åtgärder och olika sorters behandlingar? Vill han dö hemma eller på sjukhus? Öppna och ärliga samtal om sådana frågor kan minska risken för missförstånd och skuldkänslor hos de anhöriga, som senare måste ta ställning till dem. Prata som familj igenom sådant här i ett tidigt skede. Då kommer ni att kunna fokusera bättre på att ta hand om den sjuke. ”Planer går om intet där det inte förekommer förtroliga samtal”, säger Bibeln. (Ordspråksboken 15:22)

Din främsta uppgift som anhörig är oftast att stötta. Någon som är döende behöver få höra att han är älskad och att du finns där för honom. Vad mer kan man göra? Du kan läsa något uppmuntrande för honom och sjunga eller spela musik som han tycker om. Många tycker att det känns betryggande när någon håller dem i handen och pratar med dem.

Det kan vara bra att berätta vilka som är på besök. Enligt Metropolitan Hospice of Greater New York ”är hörseln det sista av våra fem sinnen som slutar fungera. Hörseln kan fungera normalt, även om de [som är sjuka] verkar sova. Så säg inte något som du inte skulle säga inför dem i vaket tillstånd.”

Ni kanske kan be tillsammans. Bibeln berättar att aposteln Paulus en gång var i en pressad  situation och inte visste om han skulle överleva. Men han sa till sina vänner: ”Ni kan hjälpa till genom er ödmjuka bön.” (2 Korinthierna 1:8–11) En uppriktig bön kan vara ovärderlig för den som är sjuk eller pressad.

Bara tanken på att någon man älskar ska dö kan nästan kväva en, och det är inte konstigt. Gud tänkte aldrig att vi skulle behöva acceptera döden som en naturlig del av livet. Vi skapades inte för att dö. (Romarna 5:12) Bibeln säger därför att döden är en fiende. (1 Korinthierna 15:26) Det är förståeligt om du känner att du helst inte vill tänka på det som väntar.

Men det är förståndigt att ställa in sig på vad som kan hända; det gör det lättare att hantera oron och lägga energin på att lindra den sjukes lidande. I rutan ” De sista veckorna” ser du vilka symtom som uppstår vid livets slut. Det kan så klart variera från person till person, och det är inte säkert att allt i rutan inträffar i just den ordningen. Men det är bra att vara beredd.

Vart ska du vända dig när det hela är slut, när den du älskar har somnat in? Ta kontakt med en vän som du vet är beredd att ställa upp för dig. Tänk på att den som varit sjuk inte lider längre; han behöver inte kämpa mer. Gud försäkrar oss: ”De döda vet ingenting alls”. (Predikaren 9:5)

Gud är den som bäst kan hjälpa dig. Han kan bära dig genom både sjukdomstiden och tiden efter att den sjuke gått bort. Hans omtanke om dig kan ta sig uttryck genom tröstande ord och praktisk hjälp från andra. Doreen berättar: ”Jag lärde mig att aldrig tacka nej till andras hjälp. Det stöd vi fick från andra var helt överväldigande. Jag kommer aldrig att glömma det. Jag och min man förstod att det var Jehovas sätt att säga: ’Jag är här för er, och jag tänker hjälpa er igenom det här.’”

Jehova Gud är verkligen det bästa stödet. Han är vår skapare, och han förstår vår smärta och sorg. Han både vill och kan ge oss den hjälp och uppmuntran vi behöver för att härda ut. Dessutom har han lovat att han i en nära framtid kommer att ta bort döden en gång för alla. Han kommer att uppväcka miljarder människor som just nu vilar i hans minne. (Johannes 5:28, 29; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Vi kommer alla att kunna säga som aposteln Paulus sa: ”Död, var är din seger? Död, var är din udd?” (1 Korinthierna 15:55)