Vid ett tillfälle när Jesus befann sig i den romerska provinsen Syrien, utanför Israels gränser, kom en grekisk kvinna och bad honom om hjälp. När han svarade henne jämförde han icke-judar med små hundar, eller hundvalpar. I den mosaiska lagen räknades hundar som orena djur. (3 Moseboken 11:27) Så var det här en förolämpning mot den grekiska kvinnan och andra icke-judar?

Nej, det var det inte. Jesus förklarade för sina lärjungar att han först och främst hade kommit för att hjälpa judarna. Det var därför han gjorde den här jämförelsen: ”Det är inte rätt att ta barnens bröd och kasta det åt de små hundarna.” (Matteus 15:21–26; Markus 7:26) Hundar var omtyckta husdjur bland greker och romare. De bodde i sin ägares hus, och de lekte med barnen. Så uttrycket ”de små hundarna” gav förmodligen en varm och mysig bild. Den grekiska kvinnan spann vidare på det Jesus sa och svarade: ”Det är sant, Herre; men de små hundarna äter faktiskt av de smulor som faller från deras herrars bord.” Jesus berömde henne för att hon hade så stark tro och botade hennes dotter. (Matteus 15:27, 28)

Skeppet som skulle ta aposteln Paulus till Italien kämpade med stark motvind. Under ett stopp på resan sa han att de borde skjuta upp resten av färden. (Apostlagärningarna 27:9–12) Var det ett klokt råd?

Sjömännen på den tiden visste mycket väl att det var riskabelt att navigera på Medelhavet under vintermånaderna. Från mitten av november till mitten av mars var det inte tillrådligt att segla. Men resan som Paulus pratade om skulle ske i september eller oktober. Den romerske författaren Vegetius (300-talet v.t.) skrev om hur det var att navigera på Medelhavet: ”Några månader passar mycket bra för sjöfart, andra är mer besvärliga och resten är omöjliga.” (Epitoma rei militaris) Han sa att det var säkert att segla från 27 maj till 14 september. Men de besvärliga eller farliga perioderna sträckte sig från 15 september till 11 november och från 11 mars till 26 maj. Paulus, som var resvan, var säkert väl insatt i sådana här detaljer. Det var förmodligen kaptenen och skeppets ägare också, men de brydde sig inte om Paulus råd. Sjöresan slutade med skeppsbrott. (Apostlagärningarna 27:13–44)