FÖRSTA gången jag insåg att jag hade något värdefullt att ge var jag tolv år. Under en kretssammankomst var det en broder som frågade om jag ville följa med ut i tjänsten. Jag hade aldrig gått i tjänsten förut, men jag sa ja. När vi kom till distriktet gav han mig några broschyrer som handlade om Guds rike. Sedan sa han: ”Du kan ta den sidan av gatan, så tar jag den här sidan.” Trots att jag var nervös började jag gå från hus till hus, och till min förvåning hade jag snart lämnat alla broschyrerna. Det jag hade att ge var tydligen något som många ville ha.

Jag föddes 1923 i Chatham i grevskapet Kent i England. Under åren efter första världskriget trodde många att allt skulle bli bättre i världen. Men när det inte blev så var det många som blev desillusionerade, däribland mina föräldrar. De var också besvikna på baptistpastorerna som bara verkade vara intresserade av att få mer inflytande i kyrkan. När jag var i nioårsåldern började mamma besöka Internationella Bibelstudiesällskapets lokal. Där hade Jehovas vittnen sina ”lektioner”, eller möten. En av systrarna hade lektioner med oss barn och använde Bibeln och boken Guds Harpa. Jag tyckte om det jag fick lära mig.

När jag var i tonåren tyckte jag om att få berätta för andra om Bibelns hopp. Jag gick ofta ut i tjänsten ensam, men jag lärde mig mycket av att samarbeta med andra. En dag när jag och en äldre broder var på väg till distriktet cyklade vi förbi en präst. Då sa jag: ”Där går en get.” Brodern bromsade in, klev av cykeln och bad mig sätta mig bredvid honom på en stock. Han sa: ”Vem har gett dig rätten att avgöra vem som är en get? Vi kan väl nöja oss med att berätta för andra om de goda nyheterna och låta Jehova sköta dömandet.” Under den här tiden lärde jag mig mycket om givandets glädje. (Matt. 25:31–33; Apg. 20:35)

En annan äldre broder lärde mig att man ibland måste ha tålamod för att få uppleva glädjen av att ge. Hans hustru tyckte inte om Jehovas vittnen. Vid ett tillfälle bjöd han hem mig på lite fika. Hon var så ilsken för att han hade varit ute i tjänsten att hon började kasta tepaket på oss. Men han  blev inte arg på henne, utan ställde bara glatt tillbaka paketen på sin plats. Flera år senare belönades han för sitt tålamod när hon blev döpt som ett Jehovas vittne.

I september 1939, när jag var 16, förklarade Storbritannien krig mot Tyskland. I mars 1940 blev jag och mamma döpta i Dover, och i juni samma år stod jag framför dörren till vårt hus och såg tusentals soldater åka förbi på lastbilar. De hade överlevt slaget vid Dunkerque. Jag såg hopplösheten i deras ögon och ville så gärna berätta för dem om Guds rike. Senare samma år började Tyskland bomba Storbritannien. Varje natt såg jag tyska bombplan flyga in över vårt område. Vi hörde det vinande ljudet av bomber som föll, och det gjorde oss alldeles skräckslagna. När vi gick ut på morgonen såg vi stora områden med förstörda hus. Jag insåg mer och mer att Guds rike var mitt enda hopp för framtiden.

År 1941 började jag i heltidstjänsten, en levnadsbana som har gjort mig mycket lycklig. Jag hade varit skeppsbyggarlärling på Kungliga örlogsvarvet i Chatham, en eftertraktad lärlingsplats med fina förmåner. Men Jehovas folk visste sedan länge att de kristna inte skulle gå ut i krig för sitt land. Och omkring 1941 förstod vi också att vi inte skulle arbeta inom vapenindustrin. (Joh. 18:36) Eftersom varvet tillverkade ubåtar kände jag att det var dags för mig att säga upp mig och börja i heltidstjänsten. Mitt första pionjärdistrikt blev Cirencester, en pittoresk liten stad i Cotswold-området.

När jag var 18 fick jag sitta i fängelse i nio månader för att jag vägrade göra militärtjänst. Första gången celldörren slog igen och jag var helt ensam kändes det fruktansvärt. Men det dröjde inte länge förrän vakterna och de andra fångarna började fråga varför jag var där, och då fick jag berätta om min tro.

När jag hade blivit frigiven fick jag samarbeta med Leonard Smith * och predika i flera städer i Kent, som vi kom ifrån. För att kunna bomba London var nazisternas plan tvungna att flyga över Kent. Med början 1944 släpptes mer än tusen V-1-raketer, så kallade ”doodlebugs”, över det området. Det här var egentligen obemannade jetplan fullastade med sprängämnen. När vi hörde motorn tystna visste vi att det  bara skulle dröja några sekunder tills planet föll mot marken och exploderade. Alla var livrädda. Under den här tiden studerade vi med en trebarnsfamilj. Ibland satt vi under ett järnbord som skulle skydda oss om huset förstördes. Alla i den familjen blev så småningom döpta.

Efter kriget var jag pionjär på Irland i två år. Vi visste inte att Irland och England skilde sig så mycket åt. Vi gick från dörr till dörr och letade efter någonstans att bo och presenterade oss som missionärer. Och vi erbjöd våra tidskrifter på gatan. Det kanske inte var det allra smartaste i ett så katolskt land! När en man hotade att klå upp oss beklagade jag mig för en polis, men han sa bara: ”Vad hade du väntat dig?” Vi insåg inte hur stor makt prästerna hade. De såg till att människor som tog emot våra böcker blev av med jobbet, och de fick oss vräkta från vårt logi.

När vi kom till ett nytt distrikt lärde vi oss snart att det bästa var att börja predika för dem som bodde långt från vårt logi och där prästen inte kände till oss. De sista vi besökte var de som bodde närmast. I Kilkenny studerade vi med en ung man tre gånger i veckan trots att vi blev hotade av våldsamma pöbelhopar. Jag älskade att undervisa andra i Bibeln och ville gärna bli missionär. Därför ansökte jag om att få gå igenom Vakttornets bibelskola Gilead.

Efter den fem månader långa kursen i staten New York blev fyra av oss skickade till de mindre öarna i Karibiska havet. I november 1948 gick vi ombord på den 18 meter långa skonaren Sibia och avseglade från New York. Jag hade aldrig seglat tidigare, så för mig var det ett riktigt äventyr. En av oss, Gust Maki, var en erfaren sjökapten. Han lärde oss andra en del grundläggande sjömanskap, bland annat hur man hissar och tar ner de olika seglen, hur man håller kompassriktningen och hur man kryssar mot vinden. Gust navigerade skickligt båten under 30 dagar och tog oss genom flera dramatiska stormar, och till slut nådde vi Bahamas.

Efter att vi hade predikat på de mindre öarna i Bahamas i några månader satte vi kurs mot Leeward- och Windwardöarna, som sträcker sig cirka 80 mil från Jungfruöarna nära Puerto Rico nästan hela vägen ner till Trinidad. Under fem år predikade vi huvudsakligen på isolerade öar där det inte fanns några vittnen. Ibland var vi borta i flera veckor utan att kunna skicka eller ta emot någon post. Men vi var så glada över att få förkunna Jehovas ord på öarna! (Jer. 31:10)

Det skapade vanligtvis en hel del uppståndelse bland öborna när vi kastade ankar i en bukt, och folk brukade samlas där för att se vilka vi var. En del hade varken sett en sådan båt eller vita människor tidigare. Öborna var vänliga, och de kände till en hel del om Bibeln. De gav oss ofta färsk fisk, avokador och jordnötter. Det var ganska trångt ombord på båten, men vi kunde ändå laga mat, sova och tvätta våra kläder där.

Vi brukade ro i land och besöka invånarna på dagarna. Ofta inbjöd vi dem till ett bibliskt tal som skulle hållas senare. Framåt kvällen ringde vi i skeppsklockan. Det var fantastiskt att se  människorna komma. Deras oljelampor glimmade som stjärnor när de kom nerför sluttningarna. Ibland kom ett hundratal personer, och de stannade till sent på kvällen och ställde frågor. De tyckte om att sjunga, så vi skrev av och delade ut texterna till en del rikets sånger. Vi fyra gjorde vårt bästa för att sjunga melodierna, och när de andra stämde in lät det otroligt vackert. Det var en härlig tid!

När vi ledde bibelstudier hände det att de vi studerade med följde med till nästa familj för att vara med på deras studium också. När vi hade varit några veckor på ett ställe och var tvungna att segla vidare, bad vi ofta dem som var mest intresserade att fortsätta studera med de andra tills vi kom tillbaka. Det var rörande att se hur samvetsgrant en del av dem skötte sin uppgift.

I dag vimlar det av turister på många av de här öarna, men på den tiden var de orörda, fridfulla platser med turkosa laguner, sandstränder och palmer. Vi seglade ofta mellan öarna nattetid. Utmed båten simmade delfiner, och det enda som hördes var vågskvalpet när fören skar genom vattnet. På den stilla vattenytan sträckte sig en silvrig mångata ända bort till horisonten.

När vi hade predikat i fem år på öarna seglade vi till Puerto Rico för att byta ut segelbåten mot en motordriven båt. När vi kom dit träffade jag Maxine Boyd, en vacker missionärssyster som jag genast blev förälskad i. Hon hade varit en nitisk förkunnare ända sedan hon var liten. Senare blev hon missionär i Dominikanska republiken, och där stannade hon kvar tills hon blev utvisad av den katolska regeringen 1950. Eftersom jag var besättningsman på en båt hade jag bara tillstånd att stanna i Puerto Rico en månad. Vi skulle snart segla ut till öarna igen och vara borta några år till. Så jag sa till mig själv: ”Ronald, om du vill ha den här flickan får du se till att göra något snabbt.” Efter tre veckor friade jag, och efter sex veckor gifte vi oss. Maxine och jag fick stanna i Puerto Rico som missionärer, så jag följde aldrig med på den nya båten.

År 1956 började vi i kretstjänsten. Många av vännerna i församlingarna var fattiga, men vi älskade att besöka dem. I byn Potala Pastillo, till exempel, bodde två familjer som hade många barn, och jag brukade spela flöjt för dem. Jag frågade en av småflickorna, Hilda, om hon ville följa med oss ut i tjänsten. Hon sa: ”Jag vill, men jag kan inte. Jag har inga skor.” Så vi köpte ett par skor åt henne, och sedan följde hon med oss ut i tjänsten. Flera år senare, 1972, var Maxine och jag på besök på Betel i Brooklyn. Då kom en syster fram till oss. Hon hade just gått igenom Gileadskolan och skulle åka till sitt missionärsdistrikt i Ecuador, och hon sa: ”Ni känner inte igen mig, va? Jag är den lilla flickan från Pastillo som inte hade några skor.” Det var Hilda! Vi blev så glada att vi grät.

År 1960 började vi tjäna på avdelningskontoret i Puerto Rico. Det låg i ett litet tvåvåningshus i Santurce i San Juan. Till en början skötte Lennart Johnson och jag de flesta uppgifterna. Han och hans hustru var de första vittnena i Dominikanska republiken, och de hade kommit till Puerto Rico 1957. Senare fick Maxine ta hand om prenumerationerna. Hon skickade ut mer än tusen tidskrifter i veckan. Maxine tyckte om sin uppgift eftersom hon tänkte på alla som tog emot den här andliga maten.

Jag tycker om betellivet, eftersom jag får använda mina krafter i tjänsten för Jehova. Men det har sina utmaningar. När Puerto Rico skulle ha sin första internationella sammankomst 1967 kände jag mig osäker och orolig med tanke på allt ansvar jag hade fått. Nathan Knorr, som hade ledningen bland Jehovas folk på den tiden, kom till Puerto Rico. Han trodde att jag inte hade ordnat med transport för de missionärer som skulle komma dit, trots att jag hade gjort det. Senare gav han mig stränga råd om hur viktigt det är att vara organiserad och sa att han var besviken på mig. Jag ville inte göra någon affär av det, men jag kände mig orättvist behandlad och det tog ett tag innan jag kunde släppa det. Men nästa gång  Maxine och jag träffade broder Knorr bjöd han in oss på sitt rum och lagade en måltid åt oss.

Vi åkte hem till England och hälsade på min familj flera gånger medan vi bodde i Puerto Rico. Pappa tog inte emot sanningen samtidigt som mamma och jag. Men ofta när det kom besökande talare från Betel lät mamma dem sova över hemma hos oss. Pappa såg hur ödmjuka dessa ansvariga bröder var i jämförelse med de pastorer han hade fått en så negativ bild av många år tidigare. Slutligen blev han döpt som ett Jehovas vittne 1962.

Min kära Maxine dog 2011. Jag längtar verkligen efter att få träffa henne igen i uppståndelsen. Den tanken gör mig så glad! Under våra 58 år tillsammans fick vi se Jehovas folk i Puerto Rico växa från omkring 650 vittnen till 26 000. År 2013 slogs avdelningskontoret i Puerto Rico samman med avdelningskontoret i USA, och då fick jag ett nytt förordnande, att tjäna på Betel i Wallkill i staten New York. Efter 60 år i Puerto Rico kände jag mig lika infödd som en coquí, den populära lilla puertoricanska lövgrodan som sjunger ko-kii, ko-kii i skymningen. Men det var dags att börja på ett nytt kapitel i livet.

Jag tycker fortfarande om att tjäna Jehova på Betel. Jag är nu över 90 år, och min uppgift är att hjälpa och uppmuntra andra i betelfamiljen. Jag har fått höra att jag har besökt mer än 600 bröder och systrar sedan jag kom hit till Wallkill. En del som kommer till mig har personliga bekymmer eller familjeproblem som de vill prata om. Andra vill ha tips om hur de ska klara av sin beteltjänst. Och några som är nygifta vill ha råd om äktenskapet. Ytterligare andra har fått nya uppdrag utanför Betel. Jag lyssnar på dem alla, och när det passar brukar jag säga: ”’Gud älskar en glad givare.’ Så var glad över det du gör. Du gör det ju för Jehova.” (2 Kor. 9:7)

Hemligheten med att vara lycklig på Betel är densamma som i alla andra sammanhang: Man måste komma ihåg varför det man gör är viktigt. Allt som görs på Betel är helig tjänst. Det bidrar till att ”den trogne och omdömesgille slaven” kan ge andlig mat åt alla bröder och systrar över hela jorden. (Matt. 24:45) Var vi än tjänar Jehova har vi möjlighet att lovprisa honom. Så vi vill med glädje göra allt han ber oss om, för ”Gud älskar en glad givare”.