MÅNGA av de yngre på Betel kallar mig ”pappa” eller ”farbror”. Jag är 89 år, och jag tycker verkligen om att de säger så. Och jag ser det som en gåva från Jehova för att jag har tjänat honom i heltidstjänsten i 72 år. Med tanke på allt jag har varit med om under de här åren kan jag försäkra unga bröder och systrar att deras ansträngningar kommer att löna sig, om de inte låter sina händer sjunka. (2 Krön. 15:7, noten)

Mina föräldrar emigrerade från Ukraina till Kanada, och de slog sig ner i Rossburn i provinsen Manitoba. Min älskade mamma gick igenom 16 graviditeter och fick 8 pojkar och 8 flickor, och jag var nummer 14 i barnaskaran. Pappa älskade Bibeln, och han brukade läsa den för oss på söndagarna. Men han hade inte mycket till övers för religion. Han tyckte att de religiösa ledarna bara var ute efter pengar, och han sa ofta lite skämtsamt: ”Undrar vem som betalade Jesus för att han skulle predika?”

Så småningom fick åtta av mina syskon sanningen, fyra bröder och fyra systrar. Min syster Rose var pionjär fram till sin död. De sista dagarna innan hon dog uppmuntrade hon alla att läsa Bibeln och sa: ”Jag vill träffa dig i den nya världen.” Min bror Ted var en helvetespredikant innan han blev ett vittne. Varje söndag förmiddag höll han svavelosande radiopredikningar som gick ut på att syndare skulle brinna för evigt i helvetet. Senare blev han en trogen tjänare åt Jehova som älskade sanningen.

En dag i juni 1944 när jag kom hem från skolan hittade jag en broschyr på matbordet, The Coming World Regeneration. * Jag började läsa, och sedan kunde jag inte sluta. När jag hade läst ut den hade jag bestämt mig. Jag skulle tjäna Jehova på samma sätt som Jesus gjorde!

Hur hamnade broschyren på vårt matbord? Min bror Steve berättade att två män hade varit hos oss för att ”sälja” böcker och broschyrer. ”Jag köpte den där, för den kostade bara fem cent”, sa han. Nästa söndag kom männen tillbaka. De berättade att de var Jehovas  vittnen och att de använde Bibeln för att svara på vanliga frågor. Vi tyckte om det eftersom våra föräldrar hade lärt oss att respektera Guds ord. De berättade också att det snart skulle hållas en sammankomst i Winnipeg, där min syster Elsie bodde. Jag bestämde mig för att åka dit.

Jag hoppade upp på cykeln och trampade de 32 milen till Winnipeg. Men på vägen stannade jag till i Kelwood, där de två vittnena som hade besökt oss bodde. Jag följde med på ett möte och fick reda på vad en församling är. Jag förstod också att alla – både män och kvinnor, gamla och unga – måste gå från hus till hus och predika, precis som Jesus gjorde.

I Winnipeg träffade jag min storebror Jack, som hade rest från norra Ontario. På sammankomstens första dag pålyste man att det skulle hållas ett dop. Både Jack och jag bestämde oss för att bli döpta där och då. Vi ville bli pionjärer så fort som möjligt efter dopet. Jack satte i gång direkt efter sammankomsten, men jag var bara 16 och var tvungen att gå klart skolan. Året därpå kunde jag också börja som pionjär.

Jag och Stan Nicolson började som pionjärer i Souris, ett samhälle i Manitoba. Jag insåg ganska snart att pionjärlivet inte alltid är en dans på rosor. Våra besparingar sinade, men vi harvade på. En dag när vi var på väg hem efter tjänsten var vi vrålhungriga, men vi hade inte ett öre kvar. Utanför vår dörr väntade en överraskning: en stor påse med mat! Vi vet fortfarande inte vem som ställde den där. Den kvällen åt vi som kungar. Vilken belöning för att vi inte hade låtit händerna sjunka! Jag vägde faktiskt mer i slutet av den månaden än någonsin förr.

Några månader senare fick vi ett nytt förordnande och flyttade till Gilbert Plains, som ligger ungefär 24 mil norr om Souris. På den här tiden hade alla församlingar en stor tavla på podiet där man förde statistik över församlingens tjänst. En månad hade tjänsteverksamheten gått ner. Då höll jag ett tal till församlingen och sa att vännerna behövde göra bättre ifrån sig. Efter mötet kom en äldre pionjärsyster vars man inte var med i sanningen fram till mig. Med gråten i halsen sa hon: ”Jag gjorde mitt bästa, jag kunde verkligen inte göra mer.” Då var det jag som grät, och jag bad om förlåtelse.

Det är lätt hänt att unga, entusiastiska bröder råkar trampa andra på tårna, som jag gjorde. Man kan bli väldigt besviken på sig själv när det händer. Men jag har lärt mig att aldrig låta händerna sjunka. Det bästa är att lära sig av misstaget och gå vidare. Det lönar sig alltid att hålla ut och vara trogen.

När jag var 21 fick jag gå den fjortonde gileadklassen, och avslutningen var i februari 1950. Det var verkligen en förmån! Ungefär en fjärdedel av klassen skickades till den fransktalande provinsen Quebec i Kanada. Det var stort motstånd mot vittnena där. Jag blev skickad till Val-d’Or, ett av många guldgrävarsamhällen. En dag åkte vi till en by, Val-Senneville, för att predika. Prästen där hotade oss och sa att vi skulle åka på stryk om vi inte genast gav oss av. Det här hotet ledde till ett rättsfall där jag var målsägande. Det slutade med att prästen fick böter. *

Den här händelsen och flera liknande kallades ”slaget om Quebec”. Romersk-katolska kyrkan hade haft Quebec i sitt grepp i mer än 300 år. Prästerna och deras allierade inom politiken förföljde Jehovas vittnen. Det var en svår period, och vi var dessutom få. Men vi lät aldrig händerna sjunka. Och uppriktiga människor reagerade positivt. Jag hade förmånen att  studera med flera personer som kom med i sanningen. Bland annat studerade jag med en stor familj, och alla tio blev vittnen. Deras mod gjorde att fler vågade lämna katolska kyrkan. Vi fortsatte predika, och till slut var slaget vunnet!

År 1956 blev jag förflyttad till Haiti. De flesta nya missionärer fick kämpa med franskan, men människor lyssnade. Missionären Stanley Boggus sa: ”Folk gjorde allt de kunde för att hjälpa oss att uttrycka oss. Det var helt otroligt!” Jag hade en liten fördel eftersom jag hade lärt mig franska i Quebec. Men vi insåg snart att de flesta bara talade haitisk kreol. Så om vi skulle kunna nå människor var vi tvungna att lära oss deras språk. Det gjorde vi, och vi fick lön för mödan.

Vi fick godkännande av den styrande kretsen att översätta Vakttornet och andra publikationer till haitisk kreol. Det hjälpte verkligen vännerna. Mötesnärvaron ökade drastiskt i hela landet. Det fanns 99 förkunnare i Haiti 1950, men 1960 fanns det över 800! Vid den här tiden fick jag ett nytt uppdrag: jag kom in på Betel. År 1961 fick jag vara lärare i Skolan i rikets tjänst. Det gillade jag! Vi övade 40 tillsyningsmän och specialpionjärer. På sammankomsten i januari 1962 uppmuntrades lokala bröder att utöka sin tjänst. Några blev förordnade som specialpionjärer. Det visade sig vara bra, för mörka moln tornade upp sig vid horisonten.

Den 23 januari 1962, precis efter sammankomsten, blev missionären Andrew D’Amico och jag gripna på avdelningskontoret. Dessutom konfiskerades lagret av Vakna! för 8 januari 1962 (på franska). Vakna! hade citerat en fransk tidning som sa att man utövade voodoo i Haiti. Det var inte alla som gillade det uttalandet, och man påstod att artikeln hade skrivits på avdelningskontoret. Några veckor senare  utvisades alla missionärer. * Men de lokala bröderna höll i gång verksamheten, och de gjorde det fantastiskt bra. Jag blir verkligen glad när jag tänker på deras uthållighet och andliga framsteg. Nu har de till och med Nya världens översättning på haitisk kreol. Det hade vi aldrig kunnat drömma om på den tiden.

Efter Haiti blev jag skickad som missionär till Centralafrikanska republiken. Senare hade jag förmånen att få vara i resetjänsten där, och sedan blev jag tillsyningsman för avdelningskontoret.

På den här tiden var många Rikets salar extremt enkla. Jag fick lära mig att samla gräs i bushen och lägga tak av det. Det väckte en hel del uppseende när jag höll på med det. Men det uppmuntrade också bröderna att hjälpa till på byggen och att bli bättre på att ta hand om sina Rikets salar. Religiösa ledare hånade oss för att vi inte hade plåttak, som de hade på sina kyrkor. Men vi brydde oss inte, utan fortsatte med våra enkla Rikets salar. Ett oväder som drabbade huvudstaden Bangui fick deras skratt att tystna. Plåttaket på kyrkan lyfte i vinden och rasade ner på huvudgatan. Men de enkla grästaken på våra Rikets salar låg kvar. Vi byggde ett nytt avdelningskontor och missionärshem för att kunna ta bättre hand om verksamheten i landet. Allt stod klart efter prick fem månader. *

1976 blev Jehovas vittnens verksamhet förbjuden i Centralafrikanska republiken, och jag blev skickad till N’Djamena, huvudstaden i grannlandet Tchad. Det positiva med det var att jag träffade Happy, en fin pionjärsyster som ursprungligen kommer från Kamerun. Vi gifte oss den 1 april 1978. Samma månad bröt det ut ett inbördeskrig, och vi var många som blev tvungna att fly till södra delen av landet. När vi återvände efter kriget hade en väpnad grupp ockuperat vårt hus och använde det som högkvarter. All litteratur var borta, men också Happys brudklänning och våra bröllopspresenter. Men vi lät inte händerna sjunka. Vi hade ju varandra, och vi försökte se framåt.

Förbudet i Centralafrikanska republiken upphävdes ungefär två år senare, och vi återvände och började i resetjänsten. Vår bil var vårt hem. I den hade vi en tältsäng, en behållare för 200 liter vatten, gasolkylskåp och ett gaskök. Det var en utmaning att resa runt i landet. Under en resa blev vi stoppade av polisen 117 gånger!

Det var ofta uppemot 50 grader varmt. Ibland var det svårt att hitta vatten till dopet på sammankomsterna. Så bröderna grävde i torra flodbäddar och samlade vatten. Till slut fick man ihop tillräckligt med vatten för att genomföra dopet, ofta i en tunna.

1980 flyttades vi till Nigeria. I två och ett halvt år hjälpte vi till med förberedelserna för att bygga ett nytt avdelningskontor. Man hade köpt en lagerlokal på två våningar som skulle monteras ner och sedan monteras upp på vår tomt. En dag hade jag klättrat ganska högt upp för att hjälpa till med nedmonteringen. Vid lunchtid började jag klättra ner samma väg som jag kommit upp. Men det såg inte ut som det hade gjort på morgonen, och plötsligt klev jag rakt ut i luften och föll handlöst. Det såg ganska illa ut, men när jag hade undersökts och röntgats sa läkaren till Happy: ”Du behöver inte vara orolig. Han kommer att vara på benen igen om en vecka eller så.”

 1986 skickades vi till Elfenbenskusten, och där hamnade vi i resetjänsten. Vi reste ända upp till Burkina Faso. Då kunde jag inte föreställa mig att det skulle bli vårt hemland så småningom.

Jag flyttade från Kanada 1956. Men 2003, 47 år senare, återvände jag tillsammans med Happy och kom till Betel. På papperet var vi kanadensare, men vi kände oss mer som afrikaner.

År 2007 var det dags för Afrika igen! Jag var då 79 år. Vi skickades till Burkina Faso, och jag blev medlem av landskommittén. Senare blev landskontoret omgjort till ett översättningskontor, och Betel i Benin fick tillsyn över landet. I augusti 2013 blev vi förordnade till Betel i Benin.

Jag tycker fortfarande mycket om tjänsten, trots att min hälsa har gjort mig begränsad. Min fru och äldstebröderna hjälper och stöttar mig. Tack vare dem har jag under de tre senaste åren haft glädjen att få studera med två män, Gédéon och Frégis, som har blivit döpta. Nu är de entusiastiska förkunnare.

Under den här perioden blev min fru och jag förflyttade till Betel i Sydafrika, och där blir jag väl omhändertagen. Det är det sjunde afrikanska landet som jag bott i. I oktober 2017 fick vi en fantastisk välsignelse. Vi fick chansen att vara med vid överlämnandet av huvudkontoret i Warwick i New York. Det var en oförglömlig upplevelse!

I ”Årsboken” för 1994 stod det på sidan 255: ”Till alla som har hållit ut i verket i många år säger vi uppmuntrande: ’Var modiga och låt inte era händer sjunka ner, ty det finns en lön för ert verk.’” (2 Krön. 15:7) Happy och jag har bestämt oss för att alltid följa den uppmaningen och att uppmuntra andra att också göra det.