Danièle, kvick som alltid, viskade i mitt öra: ”Du behöver inte ringa polisen, de är redan här!” Alldeles bakom oss körde en bil upp framför hotellet, och några minuter senare blev vi båda gripna av soldater. Men tack vare Danièles varning hann jag lämna ifrån mig några dokument till en broder.

På väg till polisstationen tänkte jag på hur lyckligt lottad jag var som hade en så modig och andlig hustru. Det här var bara en av alla gånger som Danièle och jag samarbetade som ett team. Låt mig berätta vad som ledde fram till att vi besökte länder där vår verksamhet var begränsad.

Jag föddes i en katolsk familj 1930 i Croix, en liten stad i norra Frankrike. Min familj var starkt troende och gick i mässan varje vecka, och pappa var väldigt engagerad i kyrkan. Men när jag var i 14-årsåldern hände något som gjorde att jag fick upp ögonen för hyckleriet inom kyrkan.

Under andra världskriget ockuperades Frankrike av tyska armén. Under gudstjänsterna brukade vår präst uppmana oss att understödja den nazistvänliga Vichyregimen. Hans predikningar gjorde oss helt förskräckta. Som så många andra i Frankrike lyssnade vi i smyg på BBC:s radiosändningar, med nyheter från de allierade styrkorna. Men sedan gjorde prästen en helomvändning och anordnade en tacksägelsegudstjänst för att fira de allierades framgångar i september 1944. Jag blev helt chockad och tappade förtroendet för katolska kyrkan.

En kort tid efter kriget dog pappa. Min storasyster var redan gift och bodde i Belgien, så jag kände att det var mitt ansvar att ta hand om mamma. Jag fick ett jobb inom textilindustrin. Min chef och hans söner var hängivna katoliker. Min framtid i företaget såg ljus ut, men snart skulle jag ställas inför en prövning.

Min syster Simone, som hade blivit ett vittne, kom och hälsade på oss 1953. Med hjälp av sin bibel avslöjade hon skickligt katolska kyrkans falska läror om helvetet, treenigheten och själens odödlighet. I början protesterade jag eftersom hon inte använde den katolska bibeln, men snart  insåg jag att det hon sa var sant. Senare tog hon med sig äldre nummer av Vakttornet som jag plöjde igenom i mitt sovrum på kvällarna. Jag förstod snabbt att det här var sanningen, men jag var rädd att jag skulle förlora jobbet om jag stod upp för Jehova.

Under några månader studerade jag Bibeln och artiklarna i Vakttornet på egen hand, men till slut bestämde jag mig för att gå till en Rikets sal. Den kärleksfulla atmosfären i församlingen gjorde verkligen intryck på mig. Efter att ha studerat med en erfaren broder i ett halvår blev jag döpt i september 1954. Kort därefter hade jag glädjen att få se min mamma och lillasyster bli vittnen.

Sorgligt nog dog mamma bara några veckor före den internationella sammankomsten i New York 1958, som jag hade förmånen att få närvara vid. När jag kom hem därifrån hade jag inte längre några familjeförpliktelser, så jag sa upp mig från mitt jobb och började som pionjär. Jag förlovade mig också med en nitisk pionjärsyster, Danièle Delie, som blev min älskade hustru i maj 1959.

Danièle hade börjat i heltidstjänsten på landsbygden i Bretagne, långt hemifrån. Hon behövde vara modig när hon predikade i det här katolska området och cyklade ut på lantdistrikten. Hon kände precis som jag att arbetet brådskade; slutet kunde ju komma när som helst. (Matt. 25:13) Danièles självuppoffrande inställning hjälpte oss att hålla ut i heltidstjänsten.

Några dagar efter att vi hade gift oss började vi i kretstjänsten. Vi fick anpassa oss till ganska enkla levnadsförhållanden. Den första församlingen vi besökte hade 14 förkunnare, och de hade ingen möjlighet att ge oss logi. Så vi sov på madrasser på podiet i Rikets sal. Det var väl varken bekvämt eller idealiskt – men bra för ryggraden!

Vi hade ett fulltecknat schema, men Danièle anpassade sig snabbt till resetjänsten. Ofta fick hon sitta och vänta i vår lilla bil medan jag var på äldstemöten, men hon klagade aldrig. Vi var i kretstjänsten i två år, och då lärde vi oss hur viktigt det är att man är öppen och ärlig mot sin partner och att man samarbetar som ett team. (Pred. 4:9)

År 1962 blev vi inbjudna till den 37:e klassen av den 10 månader långa Gileadskolan i Brooklyn i New York. Av 100 elever var det 13 gifta par, så vi kände oss privilegierade som fick gå skolan tillsammans. Jag tänker med glädje tillbaka på när vi fick umgås med sådana pelare i sanningen som Frederick Franz, Ulysses Glass och Alexander H. Macmillan.

Under skolans gång uppmanades vi att utveckla vår observationsförmåga. Ibland på lördagarna, efter lektionerna, var vi på sightseeing i New York. Det ingick i kursen, och vi visste att  vi på måndagen skulle få ett skriftligt prov på det vi hade sett. Ofta var vi helt slut när vi kom hem på lördag kväll, men vår guide, som var betelit, ställde frågor för att hjälpa oss att komma ihåg viktiga punkter inför provet. En lördag gick vi runt hela eftermiddagen i stan. Vi besökte ett observatorium och lärde oss en del om meteorer och meteoriter. Och på American Museum of Natural History fick vi veta vad det är för skillnad på alligatorer och krokodiler. Väl tillbaka på Betel igen frågade guiden oss: ”Så vad är det för skillnad på en meteor och en meteorit?” Danièle var trött och svarade: ”Meteoriter har längre tänder!”

Till vår stora förvåning skickades vi till Betel i Frankrike, där vi tjänade tillsammans i över 53 år. År 1976 blev jag samordnare för avdelningskontorets kommitté och fick också i uppdrag att besöka länder i Afrika och Mellanöstern där vår verksamhet var begränsad eller helt förbjuden. Det var alltså därför vi hamnade i Gabon och var med om det jag berättade om i inledningen. Ärligt talat kände jag mig inte alltid kvalificerad att ta hand om de här oväntade ansvarsuppgifterna. Men med Danièles ovärderliga hjälp kunde jag tackla nästan vilken uppgift som helst.

Vi älskade verkligen betellivet från första stund. Danièle, som hade lärt sig engelska på fem månader innan vi gick Gileadskolan, blev en skicklig översättare av vår litteratur. Vi tyckte verkligen om våra uppgifter på Betel, men vårt engagemang i församlingen gjorde att glädjen fördubblades. Jag minns så väl hur Danièle och jag satt på Paris-metron på väg hem sent på kvällen, trötta men så oerhört glada över att ha fått leda bibelstudier med personer som gjorde fina framsteg. Men tyvärr fick Danièle plötsligt hälsoproblem som gjorde att hon inte kunde vara i gång så mycket som hon ville.

År 1993 fick hon diagnosen bröstcancer. Behandlingen blev väldigt tuff, med både operationer och intensiva cellgiftsbehandlingar. Femton år senare kom cancern tillbaka, den här gången i en aggressivare form. Men Danièle älskade verkligen sin uppgift som översättare och kunde återuppta den när hennes tillstånd stabiliserades.

Trots Danièles svåra sjukdom funderade vi aldrig på att lämna Betel. Men att vara sjuk på Betel kan ha sina sidor, särskilt om andra inte är medvetna om hur illa det är. (Ords. 14:13) Inte ens när Danièle närmade sig 80-årsåldern avslöjade hennes söta ansikte och eleganta utstrålning hur hon egentligen mådde. Hon tyckte inte synd om sig själv, utan inriktade sig på att hjälpa andra. Hon visste vad ett lyssnande öra kan betyda för någon som har det svårt. (Ords. 17:17) Utifrån sin egen erfarenhet kunde hon hjälpa många systrar att komma över rädslan för cancer.

Det var en utmaning för oss att känna oss så begränsade. Men när Danièle inte längre kunde arbeta heltid gick hon i stället in för att hjälpa  mig ännu mer. Hon gjorde mycket för att underlätta livet för mig, och tack vare det kunde jag fortsätta som samordnare för avdelningskontorets kommitté i 37 år. Hon brukade till exempel förbereda allt så att vi kunde äta lunch på rummet och koppla av en stund tillsammans varje dag. (Ords. 18:22)

Danièle var alltid otroligt positiv och hade en enorm livsglädje. Men så fick hon cancer för tredje gången. Vi kände oss helt maktlösa. Cellgiftsbehandlingarna och strålbehandlingarna tog så hårt på henne att hon knappt kunde gå ibland. Det sved i hjärtat när jag såg min kära hustru, en så duktig översättare, kämpa för att hitta orden.

Vi kände oss så vilsna. Men vi höll ut i bön, övertygade om att Jehova aldrig skulle låta oss bli prövade utöver vår förmåga. (1 Kor. 10:13) Vi tackade ofta Jehova för den hjälp han gav oss genom sitt ord, vårdteamet på Betel och vår kärleksfulla andliga familj.

Vi bad ofta om Jehovas vägledning när det gällde vilken behandling vi skulle välja. Under en period fick Danièle ingen behandling alls. Läkaren som hade hjälpt henne i 23 år kunde inte förklara varför hon förlorade medvetandet efter varje cellgiftsbehandling, och han kunde inte föreslå något alternativ. Vi kände oss helt hjälplösa och undrade hur det skulle gå. Men sedan var det en annan cancerläkare som gick med på att ta hand om Danièle. Det var som om Jehova gav oss en utväg och lindrade vår oro.

Vi lärde oss att hantera oron genom att ta en dag i taget. Som Jesus sa: ”Varje dag har tillräckligt med sina egna problem.” (Matt. 6:34) Något som också var till hjälp var en positiv inställning och lite humor. När Danièle inte hade fått cellgifter på två månader gav hon mig ett underfundigt leende och sa: ”Vet du, bättre än så här har jag aldrig mått!” (Ords. 17:22) Hon hade väldigt ont, men hon älskade att öva in våra nya sånger, som hon sjöng med säker stämma.

Hennes optimism hjälpte mig att hantera mina egna begränsningar. Om sanningen ska fram gjorde hon allt för mig under de 57 år vi var gifta. Hon ville inte ens visa mig hur man steker ägg! Så när hon blev begränsad av sin sjukdom fick jag lära mig att diska och tvätta och även att laga lite enklare måltider. Jag krossade en del glas under resans gång, men det kändes så bra att få göra saker för henne. *

När jag tänker tillbaka förstår jag att jag har lärt mig mycket av de begränsningar som våra hälsoproblem och vår stigande ålder medfört. För det första får man aldrig vara så upptagen att man inte visar uppskattning för sin älskade livskamrat. Vi måste ta vara på de år då vi har tillräckligt med krafter för att kunna ta hand om våra nära och kära. (Pred. 9:9) För det andra får man inte oroa sig för mycket över småsaker, för då kanske man missar alla välsignelser man får varje dag. (Ords. 15:15)

När jag ser tillbaka på vårt liv i heltidstjänsten känner jag starkt att Jehova har välsignat oss långt mer än vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Jag känner det som psalmisten som sa: ”Jehova har varit god mot mig.” (Ps. 116:7)