Det som står i 5 Moseboken 22:25–27 handlar inte i första hand om att bevisa mannens skuld, för det var redan fastställt att han var skyldig. Den här lagen gick ut på att fastställa att kvinnan var oskyldig. Tänk på sammanhanget.

Verserna innan handlar om en man som hade sex med en förlovad kvinna ”i staden”. Han var skyldig till äktenskapsbrott eftersom den förlovade kvinnan betraktades som gift. Men hur var det med kvinnan? Hon skrek inte ”på hjälp i staden”. Om hon hade gjort det skulle andra förmodligen ha hört henne och ingripit. Men hon skrek inte på hjälp, och det gjorde att båda var skyldiga till äktenskapsbrott. (5 Mos. 22:23, 24)

Därefter tar lagen upp en helt annan situation: ”Om det var utanför staden som mannen träffade den förlovade kvinnan och han övermannade henne och låg med henne, då är det bara mannen som låg med henne som ska dö. Du ska inte straffa kvinnan. Hon har inte begått någon synd som förtjänar döden, för detta är som när en man överfaller en annan man och mördar honom. Det var ju utanför staden som han träffade den förlovade kvinnan, och hon skrek, men det var ingen som kunde hjälpa henne.” (5 Mos. 22:25–27)

I det här fallet betraktades kvinnan som trovärdig. Domarna trodde på kvinnan när hon sa att hon skrek på hjälp men att det inte fanns någon som kunde hjälpa henne. Så hon begick inte äktenskapsbrott. Mannen var dock skyldig till våldtäkt och äktenskapsbrott eftersom han hade övermannat en förlovad kvinna och legat med henne.

Den här lagen handlar i första hand om att kvinnan var oskyldig, så den konstaterar helt enkelt att mannen var skyldig till både våldtäkt och äktenskapsbrott. Vi kan vara säkra på att domarna gjorde en grundlig undersökning i sådana här fall och fattade ett beslut som stämde överens med de tydliga normer som Jehova hade upprepat många gånger. (5 Mos. 13:14; 17:4; 2 Mos. 20:14)