Jag föddes 1937 på en kolchos, dvs. ett kollektivjordbruk, i närheten av Tokmok i Kirgizistan. Alla i vår familj är kirgizer och talar kirgiziska. Mina föräldrar var jordbrukare, och de arbetade på kolchosen från morgon till kväll. Jordbrukarna fick regelbundet matransoner, men lön i kontanter fick de bara en gång om året. Mamma slet hårt för att ta hand om mig och min lillasyster. Efter bara fem år i skolan började jag också jobba heltid på kolchosen.

Området vi bodde i var mycket fattigt, och vi fick jobba hårt för att få allt att gå ihop. Som ung tänkte jag inte så mycket på meningen med livet eller framtiden. Föga anade jag att de underbara sanningarna om Jehova och hans avsikter skulle förändra mitt liv. Berättelsen om hur de goda nyheterna nådde Kirgizistan och spreds här är verkligen spännande. Allt började i min hemtrakt i norra Kirgizistan.

Sanningen om Jehova slog rot i Kirgizistan på 50-talet. Och den behövde övervinna en stark ideologi för att göra det. Det som i dag heter Kirgizistan låg inom Sovjetunionens gränser på den tiden. Alla Jehovas vittnen i Sovjetunionen var neutrala i politiska frågor. (Joh. 18:36) Därför betraktades de som fiender till den kommunistiska staten och blev förföljda. Men ingen ideologi i världen kan stoppa Guds ord från att nå ärliga människors hjärtan. Nej, något av det viktigaste  jag har lärt mig under årens lopp är faktiskt att ingenting är omöjligt för Jehova. (Mark. 10:27)

Att Jehovas vittnen blev förföljda var en bidragande orsak till att de ökade i antal i Kirgizistan. Hur kom det sig? Även Sibirien tillhörde Sovjetunionen då, och dit deporterades statens fiender. När de frigavs kom många till Kirgizistan, och en del hade sanningen med sig. En av dem var Emil Jantsen, som föddes i Kirgizistan 1919. Han hade skickats till ett arbetsläger, och där hade han träffat vittnena. Han tog emot sanningen och återvände hem igen 1956. Han bosatte sig i närheten av Sokuluk, i samma område som jag kommer ifrån. Och det var där, i Sokuluk, som den första församlingen i Kirgizistan bildades 1958.

Ungefär ett år senare flyttade Viktor Vinter till Sokuluk. Den här brodern drabbades av prövning efter prövning. Två gånger fick han tre års fängelse på grund av sin neutralitet, sedan blev det tio år till i fängelse plus fem års deportation. Men förföljelsen kunde inte förhindra att den sanna tillbedjan bredde ut sig.

År 1963 fanns det ungefär 160 vittnen i Kirgizistan. Många av dem kom ursprungligen från Tyskland, Ukraina och Ryssland. En av dem var Eduard Varter, som blev döpt i Tyskland 1924. På 40-talet hade nazisterna skickat honom till ett koncentrationsläger, och några år senare hade han blivit deporterad av kommunisterna i Sovjetunionen. År 1961 flyttade den här fine brodern till staden Kant, som ligger i närheten av min hemstad.

En lojal syster som hette Elizaveta Fot bodde också i Kant. Hon försörjde sig som sömmerska. Hon var väldigt duktig, och många läkare och lärare beställde kläder av henne. En av hennes kunder var Aksamaj Sultanalieva, vars man jobbade vid åklagarämbetet. Aksamaj kom till Elizaveta för att få hjälp med sina kläder, men hon ställde även många frågor om meningen med livet och de dödas tillstånd. Elizaveta svarade på frågorna direkt från Bibeln. Aksamaj blev en hängiven förkunnare av de goda nyheterna.

Ungefär vid den här tiden blev Nikolaj Tjimpoesj från Moldavien förordnad som kretstillsyningsman, och han var i resetjänsten i nästan 30 år. Han besökte församlingarna, och dessutom organiserade han arbetet med att duplicera och distribuera vår litteratur. Det här gick inte myndigheterna obemärkt förbi. Eduard Varter gav honom därför ett uppmuntrande råd: ”När du blir förhörd av myndigheterna, så bara säg rent ut att vi får vår litteratur från huvudkontoret i Brooklyn. Se KGB-agenten rakt i ögonen. Du har ingenting att vara rädd för.” (Matt. 10:19)

Strax efter det samtalet blev Nikolaj kallad till förhör på KGB:s kontor i Kant. Han berättade själv vad som hände: ”Agenten frågade varifrån vi fick vår litteratur. Jag sa som det var, att det var från Brooklyn. Då visste han inte vad han skulle säga. Han lät mig bara gå, och jag blev aldrig ditkallad igen.” Sådana modiga men samtidigt försiktiga vittnen fortsatte att sprida de goda nyheterna i min hemtrakt i norra Kirgizistan. När de dyrbara sanningarna om Jehova äntligen  nådde min familj i början på 80-talet var det min fru, Majrambubu, som hörde dem först.

Majrambubu kommer från Narynprovinsen i Kirgizistan. En dag i augusti 1974 hälsade hon på hemma hos min syster, och det var där vi träffades första gången. Jag tyckte om Majrambubu på en gång, och vi gifte oss samma dag.

I januari 1981 satt Majrambubu på bussen på väg till en marknad och hörde samtalet som nämndes i inledningen. Hon ville veta mer, så hon frågade efter kvinnans namn och adress. Hon fick veta att kvinnan hette Apun, men hon fick ingen adress. På 80-talet var Jehovas vittnens verksamhet fortfarande förbjuden. Apun var försiktig och tog i stället vår adress. När min fru kom hem var hon eld och lågor.

”Jag har hört något helt fantastiskt”, sa hon. ”En kvinna berättade för mig att människor snart inte kommer att behöva dö längre. Och de vilda djuren kommer att bli tama!” Det lät som rena sagorna för mig. ”Vi får väl vänta och se tills hon kommer och förklarar det lite mer i detalj”, svarade jag.

Tre månader senare kom Apun hem till oss. Det blev fler besök av vittnena, och då fick vi träffa några av de allra första kirgizer som kommit med i sanningen. De här systrarna gjorde oss bekanta med de underbara sanningarna om Jehova och vad han har i beredskap för människorna. De läste för oss ur boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. * Det fanns bara ett enda exemplar av den boken i Tokmok, så vi skrev av den för hand åt oss själva.

Bland det första vi lärde oss var profetian i 1 Moseboken 3:15. Den profetian kommer att gå i uppfyllelse med hjälp av Jesus, Guds messianske kung. Det här viktiga budskapet måste alla få höra! Vi har verkligen starka skäl att ta del i förkunnandet. (Matt. 24:14) Det dröjde inte länge förrän Bibelns sanning började förändra vårt liv.

En broder i Tokmok bjöd in oss till ett bröllop, och vi märkte direkt att vittnena var annorlunda. Det fanns ingen alkohol, och festen spårade inte  ur. Vilken skillnad mot de bröllop vi hade varit med på tidigare, då gästerna ofta blev fulla, bar sig illa åt och använde grovt språk.

Vi fick också vara med på några möten tillsammans med församlingen i Tokmok. Vännerna samlades ute i skogen, om vädret tillät. De visste att polisen hade ögonen på dem, så en broder fick hålla utkik. På vintern hölls mötena inomhus. Det hände flera gånger att polisen kom och frågade vad vi höll på med. Majrambubu och jag blev döpta i juli 1982 i floden Tjüj. Allt skedde med stor försiktighet. (Matt. 10:16) Vi samlades i skogen, och bröderna kom några i sänder. Vi sjöng en av våra sånger och lyssnade sedan på doptalet.

År 1987 frågade en broder om jag ville besöka en intresserad person i staden Balyktjy. Resan dit tog fyra timmar med tåg. Men vi gjorde flera turer dit och upptäckte att det fanns ett stort intresse. Det här var helt klart en möjlighet för oss att utöka vår tjänst.

Majrambubu och jag reste ofta till Balyktjy, nästan varje helg. Vi gick i tjänsten och anordnade möten. Efterfrågan på vår litteratur ökade dramatiskt. Så när vi reste från Tokmok lade vi litteraturen i en misjok, en potatissäck. Vi tog med oss två säckar i månaden, och det var nätt och jämnt att det räckte. Även på tågresan till och från Balyktjy fick vi tillfälle att vittna för en del passagerare.

År 1995 bildades en församling i Balyktjy – åtta år efter vårt första besök i staden. Under de där åren gick det åt en hel del pengar till resorna mellan Tokmok och Balyktjy. Vi hade det ju inte precis gott ställt, så hur klarade vi oss? En broder gav oss regelbundet pengar så att det gick jämnt upp. Jehova såg att vi ville göra mer för honom, och han öppnade ”himlens dammluckor” för oss. (Mal. 3:10) Det finns verkligen ingenting som är omöjligt för Jehova!

År 1992 blev jag som första kirgizer i landet förordnad som äldste. I vår hemförsamling i Tokmok öppnades nya möjligheter att vittna. Flera av dem vi studerade Bibeln med var kirgiziska studenter. En av dessa ungdomar som vi studerade med ingår nu i avdelningskontorets kommitté, och två andra är specialpionjärer. Vi kunde också hjälpa till vid våra möten. I början av 90-talet fanns vår litteratur bara på ryska, och även våra möten hölls på ryska. Men allt fler i församlingen hade kirgiziska som modersmål. Så jag tolkade för att hjälpa dem att lättare förstå sanningen.

Majrambubu och jag hade också fullt upp med att ta hand om vår växande familj. Vi tog med oss barnen ut i tjänsten och på mötena. Vår dotter Gulsajra brukade redan som 12-åring berätta om Bibeln för dem som gick förbi på gatan. Och barnen tyckte om att lära sig bibelställen utantill.  Så våra barn, och så småningom våra barnbarn, har varit mycket engagerade i församlingens verksamhet. Av de 9 barn och 11 barnbarn som fortfarande är i livet så är det 16 som är med i sanningen eller som följer med sina föräldrar på mötena.

Våra kära bröder och systrar som satte i gång verksamheten i vårt område på 50-talet skulle inte tro sina ögon om de fick se de förändringar som vi har upplevt. Sedan 90-talet har vi till exempel haft större frihet att predika de goda nyheterna och att samlas i stora skaror.

År 1991 var min fru och jag med vid vår första stora sammankomst i Alma-Ata, som nu heter Almaty, i Kazakstan. Och 1993 kunde bröderna i Kirgizistan för första gången anordna en sammankomst på Spartakstadion i Bisjkek. Vännerna jobbade i en hel vecka med att städa stadionanläggningen. Chefen blev så imponerad att han lät oss använda den utan att vi behövde betala något.

År 1994 nådde vi en annan milstolpe. Vi fick då vår första tryckta publikation på kirgiziska. Nu översätts litteraturen till kirgiziska av ett översättningsteam vid avdelningskontoret i Bisjkek. Och 1998 fick Jehovas vittnen i Kirgizistan lagligt erkännande. Organisationen har vuxit, och i dag är vi en bra bit över 5 000 förkunnare. Det finns sammanlagt 83 församlingar och 25 grupper på engelska, kinesiska, kirgiziska, ryska, ryskt teckenspråk, turkiska, uiguriska och uzbekiska. Alla dessa kära bröder och systrar med olika bakgrund är förenade i att tjäna Jehova. Det är han som gör alla de här fantastiska förändringarna möjliga.

Jehova förändrade mitt liv. Jag växte upp i en liten jordbrukarfamilj och gick bara fem år i skolan. Men Jehova har använt mig som äldstebroder, och jag har fått undervisa högutbildade människor om Bibelns sanningar. Jehova kan verkligen få de mest oväntade saker att inträffa. Det jag själv har upplevt får mig att troget vilja fortsätta vittna om Jehova, han som gör ”allting möjligt”. (Matt. 19:26)