Min pappa, John Mills, blev döpt i New York 1913, när han var 25 år. Det var broder Russell som höll doptalet. Kort därefter reste pappa till Trinidad, och där gifte han sig med Constance Farmer, en nitisk bibelforskare. Pappa hjälpte sin vän William Brown att visa ”Skapelsedramat i bilder”, och det gjorde de fram tills broder Brown och hans hustru blev skickade till Västafrika 1923. Mina föräldrar, som båda hade det himmelska hoppet, arbetade vidare på Trinidad.

Mina föräldrar fick nio barn. Min äldste bror fick namnet Rutherford, efter den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet. Jag föddes den 30 december 1922, och jag fick mitt namn efter Clayton Woodworth, som var redaktör för The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern, numera Vakna!). Våra föräldrar såg till att vi fick en grundläggande utbildning, men framför allt uppmuntrade de oss att sätta upp andliga mål. Mamma var otroligt duktig på att argumentera med hjälp av Bibeln. Och pappa älskade att berätta bibliska berättelser för oss, och han gestikulerade med hela kroppen för att ge liv åt skildringarna.

Deras ansträngningar gav fina resultat. Tre av oss fem pojkar fick gå Gileadskolan, och tre av våra systrar var pionjärer i Trinidad och Tobago i många år. Genom sin undervisning och sitt exempel ”planterade” våra föräldrar oss barn ”i Jehovas hus”. Deras uppmuntran hjälpte oss att stanna kvar och blomstra ”på vår Guds förgårdar”. (Ps. 92:13)

Vårt hem blev en riktig tjänstecentral. Pionjärerna brukade träffas där, och de pratade ofta om broder George Young, en missionär från Kanada som hade besökt Trinidad.  Och mina föräldrar berättade entusiastiskt om sitt samarbete med paret Brown före deras flytt till Västafrika. Allt det här motiverade mig att börja gå i tjänsten när jag var tio år.

På den tiden var våra tidskrifter oerhört raka och avslöjade utan omsvep falsk religion, girig kommersialism och korrupt politik. Det här reagerade prästerna på, och 1936 fick de Trinidads guvernör att förbjuda alla våra publikationer. Vi gömde litteraturen men fortsatte använda den tills lagren var tömda. Vi hade informationståg och cykelparader och använde löpsedlar och plakat. Några vänner i Tunapuna hade en högtalarbil, och vi samarbetade med dem i de mest avlägsna delarna av Trinidad. Det var så spännande! Allt det här hjälpte mig att gå framåt andligen, och när jag var 16 år blev jag döpt.

Min familjs bakgrund och det jag var med om i unga år väckte en önskan hos mig att bli missionär. Den önskan fanns fortfarande kvar när jag reste till Aruba 1944 och samarbetade med broder Edmund Cummings. Vi blev överlyckliga när vi fick med oss tio personer till minneshögtiden 1945. Året därpå bildades den första församlingen på ön.

Kort därefter vittnade jag informellt för min arbetskamrat Oris Williams. Hon kom med starka motargument för att försvara det hon hade lärt sig tidigare. Men med hjälp av ett bibelstudium fick hon klart för sig vad Bibeln verkligen säger, och den 5 januari 1947 blev hon döpt. Med tiden blev vi förälskade och gifte oss. Oris blev pionjär i november 1950, och med henne vid min sida fortsatte livet att blomstra.

År 1955 blev vi inbjudna till Gileadskolan. Så jag och Oris sa upp oss från våra jobb, sålde vårt hem och andra ägodelar och lämnade Aruba. Vi gick i Gileadskolans 27:e klass, och efter avslutningen den 29 juli 1956 skickades vi till Nigeria.

När Oris tänkte tillbaka på de åren sa hon: ”Med Jehovas andes hjälp kan man anpassa sig till missionärslivets alla upp- och nedgångar. Till skillnad från min man hade jag aldrig haft någon önskan att bli missionär. Jag drömde snarare om att skaffa hus och barn. Men när jag insåg hur brådskande predikoarbetet är tänkte jag om. Så efter Gilead var jag helt inställd på missionärstjänsten. En broder som arbetade med broder Knorr följde oss till kajen när vi skulle gå ombord på atlantångaren Queen Mary. När han hade önskat oss trevlig resa berättade han att vi skulle få tjäna på Betel. ’Åh nej’, suckade jag. Men det dröjde inte länge förrän jag älskade Betel. Under åren hade jag flera olika uppgifter, men det jag tyckte mest om var att sitta i receptionen. Jag älskar människor, och i den uppgiften fick jag träffa många av de nigerianska vännerna. Många kom dit dammiga, trötta, hungriga och törstiga. Det kändes så fint att få ta hand om dem och ge dem det de behövde. Allt det här var helig tjänst för Jehova, och det gav mig tillfredsställelse och glädje.” Ja, i alla våra uppgifter kunde vi blomstra.

Vid en familjeträff på Trinidad 1961 berättade broder Brown lite om sina spännande upplevelser i Afrika. Sedan berättade jag om vår tillväxt i Nigeria. Broder Brown lade kärleksfullt armen om mig och sa till pappa: ”Johnny, du kom aldrig till Afrika, men det gjorde Woodworth!” Pappa svarade: ”Fortsätt så, Worth, fortsätt så!” All uppmuntran från dessa andliga veteraner gjorde mig ännu mer motiverad att göra mitt bästa i tjänsten.

År 1962 fick jag ytterligare tio månaders utbildning i Gileadskolans 37:e klass. Broder Wilfred Gooch, som var tillsyningsman för avdelningskontoret i Nigeria, gick sedan den 38:e klassen och blev skickad till England, och då fick jag ta över hans uppgift. Jag följde broder Browns exempel och reste runt mycket och lärde känna våra fina nigerianska vänner. Jämfört med människor i mer  utvecklade länder saknade de en hel del materiellt sett, men deras glädje och förnöjsamhet visade tydligt att man inte behöver ha mycket pengar eller saker för att ha ett meningsfullt liv. Med tanke på deras omständigheter var det underbart att se hur rena och prydliga de var och hur värdiga de såg ut när de kom till mötena. När det var dags för sammankomst tog många sig dit med lastbilar eller bolekajas (lokalt tillverkade bussar med öppna sidor). * Ofta stod det tänkvärda talesätt på de här bussarna. Ett av dem var: ”Många små vattendroppar blir en mäktig ocean.”

De orden är verkligen sanna! Varje persons ansträngningar räknas, och vi gjorde vår lilla del. År 1974 blev Nigeria det första landet efter USA som kom upp i 100 000 förkunnare. Verket blomstrade!

Mitt i den här tillväxten rasade inbördeskriget i Nigeria från 1967 till 1970. Våra bröder på Biafrasidan av floden Niger var avskurna från avdelningskontoret i flera månader. Vi var bara tvungna att se till att de fick andlig mat. Som jag nämnde i inledningen kunde vi, med hjälp av bön och förtröstan på Jehova, korsa floden vid flera tillfällen.

Jag har starka minnesbilder av de där farliga turerna. Man riskerade att bli skjuten av soldater, drabbas av sjukdomar eller råka ut för andra problem. Det var svårt nog att ta sig förbi regeringens misstänksamma soldater, men det var ännu värre på rebellernas sida. En natt korsade jag floden i en liten kanot, från Asaba till Onitsha, och fortsatte sedan till Enugu för att uppmuntra de ansvariga bröderna där. Under en annan resa kunde jag stärka äldstebröderna i staden Aba, där myndigheterna hade beordrat mörkläggning. Och i Port Harcourt fick vi snabbt avsluta vårt möte med en bön när regeringsstyrkorna bröt sig igenom Biafras försvar utanför staden.

De här besöken var oerhört viktiga. De gav oss möjlighet att försäkra vännerna om Jehovas innerliga omtanke och ge dem välbehövliga råd som gällde vår kristna neutralitet och enhet. Våra bröder och systrar i Nigeria tog sig igenom den här fruktansvärda konflikten. De visade en kärlek som övervinner hat mellan folkgrupper, och de bevarade enheten. Det var verkligen en förmån att få finnas vid deras sida under den här prövande tiden.

År 1969 var broder Milton Henschel ordförande vid den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” på Yankee Stadium i New York. Jag fick vara hans biträde, och jag lärde mig mycket av honom. Den övningen kom verkligen i rätt tid, för 1970 anordnade vi den internationella sammankomsten ”Människor av en god vilja” i Lagos i Nigeria. Med tanke på att inbördeskriget så nyligen hade tagit slut var det enbart med Jehovas välsignelse som det gick vägen. Den här historiska sammankomsten hölls på 17 språk, och 121 128 var närvarande. Broder Knorr, broder Henschel och besökarna som kom med chartrade plan från USA och England fick bevittna ett av de största kristna dopen sedan pingsten år 33 – vi fick 3 775 nya bröder och systrar! Att hjälpa till att organisera den sammankomsten är nog det stressigaste jag har gjort. Tillväxten av förkunnare i landet var inte bara en expansion, det var en explosion!

Under mina mer än 30 år i Nigeria fick jag emellanåt tjäna som resande tillsyningsman och zontillsyningsman i Västafrika. Missionärerna var så tacksamma över att få personlig uppmärksamhet och uppmuntran. Det kändes härligt att få försäkra dem om att de inte var bortglömda. Det här arbetet lärde mig att uppriktigt intresse för vännerna är en förutsättning för att man ska kunna hjälpa dem att blomstra och bevara stadgan och enheten inom Jehovas organisation.

Det var bara med Jehovas hjälp som vi kunde hantera de problem som krig och  sjukdomar förde med sig. Vi kände hela tiden att Jehova var med oss. Oris berättade:

”Vi hade båda malaria flera gånger. Vid ett tillfälle blev Worth medvetslös och hamnade på sjukhus i Lagos. Läkarna sa att han kanske inte skulle klara sig, men tack och lov gjorde han det! När han fick tillbaka medvetandet berättade han om Guds rike för sjuksköterskan som tog hand om honom, mr Nwambiwe. Senare följde jag med Worth när han besökte honom för att fortsätta resonemanget. Han tog emot sanningen och blev så småningom äldste i Aba. Även jag hade förmånen att få hjälpa många, till och med starkt troende muslimer, att bli Jehovas tjänare. Det var underbart att få lära känna människorna i Nigeria. Vi älskade dem, och vi älskade deras kultur, deras seder och deras språk.”

Det här var en annan viktig lärdom för oss: För att kunna trivas och göra nytta på vårt utländska distrikt behövde vi lära oss att älska våra bröder och systrar, oavsett hur mycket deras kultur skilde sig från vår.

Efter vår tid på Betel i Nigeria blev vi 1987 skickade som missionärer till den vackra karibiska ön Saint Lucia. Det var ett härligt uppdrag, men det innebar också nya utmaningar. I Afrika var det vanligt att en man hade flera fruar, men på Saint Lucia var problemet snarare att par levde ihop utan att vara lagligt gifta. Men Guds ord motiverade många av dem som vi studerade med att göra de förändringar som krävdes.

När åldern började ta ut sin rätt visade den styrande kretsen stor omtanke om oss genom att förflytta oss till huvudkontoret i Brooklyn i New York 2005. Än i dag tackar jag Jehova varje dag för att han gav mig Oris. Hon besegrades av fienden döden 2015, och saknaden går inte att beskriva i ord. Hon var en fantastisk partner och en underbar, kärleksfull hustru. Jag älskade henne innerligt under våra 68 år tillsammans. Vi insåg att nyckeln till lycka, både i äktenskapet och i församlingen, är att respektera ledarskap, förlåta villigt, vara ödmjuk och visa andens frukt.

När besvikelser och modfälldhet tornade upp sig vände vi oss till Jehova och bad om hjälp att lojalt kunna fortsätta i vår tjänst. Och allteftersom vi anpassade oss efter olika omständigheter såg vi att det alltid blev bättre och bättre – och det bästa ligger fortfarande framför oss! (Jes. 60:17; 2 Kor. 13:11)

Jehova välsignade det arbete som mina föräldrar och andra utförde i Trinidad och Tobago, och enligt den senaste rapporten finns det nu 9 892 sanna tillbedjare där. På Aruba samarbetade många för att stärka den första församlingen på ön, den jag tillhörde, och i dag finns det 14 fina församlingar där. I Nigeria har antalet förkunnare ökat till 381 398! Och på ön Saint Lucia är det nu 783 bröder och systrar som understöder Jehovas rike.

Jag är nu en bra bit över 90 år. I Psalm 92:14 sägs det att de som är planterade i Jehovas hus ”frodas även när deras hår har grånat, de är livskraftiga och friska”. Jag är så tacksam för allt jag har fått uppleva under ett långt liv i tjänsten för Jehova. Mitt rika andliga arv har motiverat mig att göra mitt bästa för honom. I sin lojala kärlek har han låtit mig blomstra ”på ... [min] Guds förgårdar”. (Ps. 92:13)