Mamma och pappa var starkt troende katoliker. Men när de fick reda på att Bibeln säger att Guds namn är Jehova, så blev de Jehovas vittnen. Pappa slutade göra träskulpturer av Jesus. Och istället använde han sina snickarkunskaper för att göra om bottenvåningen i vårt hus till en Rikets sal, den allra första i San Juan del Monte, som är en förort till Filippinernas huvudstad, Manila.

Jag föddes 1952, och mina föräldrar gav mig samma andliga undervisning som de hade gett mina fyra äldre bröder och tre äldre systrar. Som liten brukade pappa alltid uppmuntra mig att läsa ett kapitel i Bibeln varje dag. Och han studerade flera av våra publikationer med mig. Ibland brukade mina föräldrar låta kretstillsyningsmän och representanter från avdelningskontoret få bo hemma hos oss. Vi tyckte om att höra dem berätta om vad de hade varit med om i sanningen. Det fick oss alla att vilja sätta tjänsten för Jehova främst i livet.

Mina föräldrar gav mig verkligen ett andligt arv. Efter att min mamma blev sjuk och dog så började pappa och jag som pionjärer tillsammans 1971. Men 1973, när jag var 20, så dog pappa också. Efter att ha förlorat båda mina föräldrar kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men hoppet i Bibeln, som är säkert och fast, hjälpte mig att hålla mig nära Jehova och inte bli helt knäckt. (Hebr. 6:19) Strax efter att pappa dog så tackade jag ja till att bli specialpionjär på en liten ö som heter Coron, i provinsen Palawan.

Jag var 21 när jag kom till Coron. Eftersom jag var van vid att bo i en stad så var det lite av en chock att komma till en ö där det knappt fanns elektricitet, rinnande vatten eller bilar och motorcyklar. Trots att det fanns en del vänner där så hade jag ingen pionjärkompis, och ibland fick jag gå i tjänsten helt själv. Den första månaden  saknade jag min familj och mina vänner något enormt. Jag kände bara för att ge upp och åka hem.

I de här stunderna brukade jag berätta för Jehova precis hur jag tänkte och kände. Och jag brukade tänka på fina saker jag hade läst i Bibeln och i våra publikationer. Jag tänkte ofta på det som står i Psalm 19:14. Och jag insåg att Jehova skulle vara ”min klippa” och ”min friköpare” om jag tog mig tid att tänka på sådant som vem han är och vad han har gjort. Och jag fick stor hjälp av vakttornsartikeln ”Du är aldrig ensam”. a Jag läste den flera gånger. Sådana här stunder, när jag var ensam, kände jag mig extra nära Jehova. Det gav mig möjlighet att be, studera och begrunda andliga saker.

Jag blev förordnad som äldste ganska snabbt efter att jag kom till Coron. Och eftersom det inte fanns någon annan äldste där så ledde jag teokratiska skolan, tjänstemötet, bokstudiet och vakttornsstudiet varje vecka. Och jag höll även det offentliga föredraget varje helg. En sak var säker, det fanns inte längre tid att känna sig ensam!

Det var väldigt trevlig tjänst på Coron, och en del av dem jag studerade Bibeln med döpte sig. Men det fanns en del svårigheter också. Ibland fick jag gå en halv dag för att komma till distriktet, och jag visste inte ens vart jag skulle övernatta när jag kom dit. Vi hade en del mindre öar på vårt distrikt också, och för att ta mig dit fick jag åka motorbåt. Ibland var det riktigt oväder, och jag kunde inte ens simma. Men jag kände att Jehova skyddade och hjälpte mig, oavsett vilken situation jag var i. Och så här i efterhand har jag insett att Jehova förberedde mig för nästa uppdrag, där jag skulle vara med om ännu svårare saker.

År 1978 blev jag förordnad till Papua Nya Guinea, som ligger norr om Australien. Det är ett bergigt land som är ungefär lika stort som Spanien. Jag blev imponerad när jag fick reda på att de omkring tre miljoner människorna som bodde där pratade över 800 språk. Men som tur var kunde de flesta prata ett språk som hette tok pisin.

Jag blev tillfälligt förordnad till en engelsk församling i huvudstaden, Port Moresby. Men sedan gick jag över till en församling där man pratade tok pisin, och jag tog en del lektioner för att lära mig språket. Jag använde det jag fick lära mig ute i tjänsten, och det gjorde att jag lärde mig språket ganska snabbt. Det dröjde inte länge innan jag höll mitt första föredrag på tok pisin. Och knappt ett år efter att jag hade kommit till Papua Nya Guinea blev jag förordnad som kretstillsyningsman i tok pisin-församlingarna i flera stora provinser. Gissa om jag blev förvånad.

Eftersom församlingarna låg långt ifrån varandra behövde jag organisera många kretssammankomster och resa jättemycket. I början kändes det väldigt ensamt att vara i ett nytt land där människor pratade ett annat språk och hade en annan kultur än jag var van vid. Jag kunde inte resa landvägen mellan församlingarna eftersom det var så bergig och svårframkomlig terräng, så  jag fick flyga nästan varje vecka. Och ibland var jag den enda passageraren på ett litet flygplan som knappt höll ihop. De resorna kändes lika skräckinjagande som när jag var ute på havet.

Det var inte många som hade telefon, så jag kommunicerade med församlingarna via brev. Men det hände ofta att jag kom fram före mina brev, och då fick jag fråga runt bland lokalbefolkningen för att ta reda på vilka som var Jehovas vittnen. Men varje gång jag hittade vännerna så var de så tacksamma och välkomnade mig med öppna armar. Och då kändes det som att det var värt alla ansträngningar. Jag kände hur Jehova stöttade mig på alla sätt. Och jag kände att jag verkligen kom närmare honom.

På mitt första möte på en ö som heter Bougainville kom ett par fram till mig och sa med stora leenden: ”Minns du oss?” Jag minns att jag hade vittnat för dem första gången jag kom till Port Moresby. Och jag hann börja studera Bibeln med dem, men sedan fick jag lämna över studiet till en lokal broder. Nu var båda två döpta. Det här var en av alla välsignelser Jehova gav mig under mina tre år i Papua Nya Guinea.

Innan jag flyttade från Coron 1978 lärde jag känna en charmig och osjälvisk syster som hette Adel. Hon var pionjär samtidigt som hon tog hand om sina två barn, Samuel och Shirley. Dessutom tog hon hand om sin mamma, som hade kommit upp i åren. Och i maj 1981 åkte jag hem till Filippinerna för att gifta mig med Adel. Efter det var vi pionjärer ihop och tog hand om familjen.

Trots att jag hade familj så blev jag specialpionjär igen 1983 och blev förordnad till ön Linapacan i provinsen Palawan. Så hela vår familj flyttade till det här lilla stället, där det inte fanns några andra Jehovas vittnen. Adels mamma dog tyvärr ett år senare. Men vi höll igång i tjänsten, och det hjälpte oss att hantera sorgen. Vi fick börja studera Bibeln med så många att vi ganska snart behövde en Rikets sal. Så vi byggde en själva. Bara tre år efter att vi kom till ön var det 110 som kom till minneshögtiden, och många av dem blev så småningom döpta.

År 1986 förordnades jag till Culion, en ö där det fanns en leprakoloni. Några år senare blev Adel också förordnad som specialpionjär. I början kände vi oss lite rädda för att predika för människorna som hade lepra. Men de lokala förkunnarna försäkrade oss om att risken att bli smittad var väldigt liten eftersom de som var sjuka hade fått behandling. En del av dem som hade lepra kom till mötena hemma hos en syster. Ganska snabbt kände vi oss bekväma med att predika för dem. Och det var helt underbart att få dela med sig av Bibelns hopp till människor som kände sig avvisade av både Gud och människor. Det var fantastiskt att se hur glada de blev när de fick reda på att Bibeln säger att alla människor kommer att ha perfekt hälsa i framtiden. (Luk. 5:12, 13)

 Hur gick det för våra barn att anpassa sig till livet på Culion? Adel och jag frågade två unga systrar från Coron om de kunde tänka sig att flytta med oss till ön. Och det gjorde de. Det gjorde att våra barn hade några bra vänner där. Samuel, Shirley och de här två unga systrarna gick i tjänsten ihop och fick börja studera med många barn, medan jag och Adel studerade med föräldrarna till barnen. Under en period studerade vi faktiskt med hela elva familjer. Efter ett tag ledde vi så många bibelstudier med människor som gjorde framsteg att vi kunde bilda en ny församling.

I början var jag den ende äldstebrodern i området. Så avdelningskontoret frågade mig om jag först kunde hålla veckomötet för de åtta förkunnarna i Culion och sedan för de nio förkunnarna i Marily, en by som det tog tre timmar att åka till med båt. Hela vår familj brukade åka dit på mötena och sedan vandra i flera timmar genom ett bergigt område för att hålla bibelkurser med människor som bodde i en by som hette Halsey.

Det kom med många människor i sanningen i både Marily och Halsey. Så efter ett tag fick vi bygga en Rikets sal på båda ställena. Och precis som på Linapacan, så sköttes det mesta av byggarbetet av de lokala vännerna och andra som brukade komma på våra möten. Rikets sal i Marily hade plats för 200 personer, men den var byggd på ett sätt så att den lätt kunde utvidgas så att vi kunde ha sammankomster där.

Tiden gick och barnen blev vuxna. Så 1993 kunde Adel och jag börja i kretstjänsten i Filippinerna. År 2000 fick jag vara med vid Skolan för förordnade tjänare för att övas upp som lärare i den skolan. Jag kände att jag inte skulle bli någon bra lärare, men Adel uppmuntrade mig alltid. Hon påminde mig om att Jehova skulle ge mig kraft att klara av det här nya uppdraget. (Fil. 4:13) Hon visste att det var så, för hon hade själv fått uppleva hur Jehova hade gett henne kraft att klara av sin tjänst, trots att hon hade en del hälsoproblem.

 När jag var lärare vid en skola 2006 fick Adel beskedet att hon hade parkinson. Det kom som en chock för oss. När jag sa till Adel att vi kanske borde säga ifrån oss vårt förordnande för att kunna fokusera på hennes hälsa, så sa hon: ”Snälla, hjälp mig bara att hitta en bra läkare. Jehova kommer att ge oss kraft så att vi kan fortsätta i tjänsten.” Adel fortsatte att tjäna Jehova troget i sex år till utan att klaga. När hon inte kunde gå längre så satt hon i rullstol och predikade. Och när hon knappt kunde prata så svarade hon med bara ett eller två ord på mötena. Många vänner skickade fina meddelanden till henne och berömde henne för allt hon gjorde för Jehova, och det gjorde de ända fram tills hon dog 2013. Jag var tacksam över att ha fått 30 fina år tillsammans med en så trogen och underbar hustru. Men samtidigt kände jag mig helt överväldigad av sorg och ensamhet igen.

Adel ville att jag skulle fortsätta med mitt förordnande, så det gjorde jag. Jag höll mig upptagen i tjänsten, och det hjälpte mig att känna mig mindre ensam. Mellan 2014 och 2017 hade jag i uppdrag att besöka tagalogförsamlingar i länder där vår verksamhet var begränsad. Och efter det besökte jag tagalogförsamlingar i Taiwan, USA och Kanada. 2019 fick jag vara lärare i Skolan för kristna förkunnare på engelska i Indien och i Thailand. Jag har verkligen tyckt om alla de här uppdragen. Jag är som gladast när jag får ha fullt upp i tjänsten för Jehova.

På varje ställe jag har kommit till har jag lärt känna otroligt fina vänner, och det är aldrig lätt att säga hej då. Men jag har lärt mig att lita helt på Jehova i de stunderna. Jag har många gånger fått uppleva hur han har hjälpt mig, och det har gjort att jag har känt mig trygg med att tacka ja till olika uppdrag och flytta till nya ställen. Just nu är jag specialpionjär i Filippinerna. Jag har kommit in i min nya församling, och den känns verkligen som min familj. Vännerna tar hand om mig och stöttar mig. Och jag är så stolt över att se att Samuel och Shirley har lika stark tro som sin mamma. (3 Joh. 4)

Ja, jag har fått uppleva en hel del svåra saker i livet, bland annat att se min älskade hustru lida och dö av en fruktansvärd sjukdom. Jag har också behövt anpassa mig till nya omständigheter. Men jag har fått uppleva att Jehova inte är ”långt borta från någon av oss”. (Apg. 17:27) Hans ”arm är inte för kort”. (Jes. 59:1) Han stöttar och hjälper alltid sina tjänare, även dem som bor på isolerade platser. Jehova är min klippa. Han har funnits vid min sida hela mitt liv, och jag är så tacksam mot honom. Jag var aldrig ensam.