RENEÉ, en syster i 35-årsåldern, växte upp i Australien i en familj som var vittnen. Hon berättar: ”Vi flyttade flera gånger till olika behovsdistrikt för att hjälpa till. Pappa och mamma gjorde allt så intressant, spännande och roligt! När jag sedan själv fick två barn ville jag att de skulle få samma slags uppväxt.”

 Reneés man, Shane, som är närmare fyrtio, hade liknande andliga mål. Han säger: ”Efter att vi hade fått vårt andra barn läste vi i Vakttornet om en familj som hade tagit sin segelbåt till sydvästra Stilla havet för att vittna på Tongaöarna. * När vi hade läst den artikeln skrev vi till avdelningskontoren i Australien och Nya Zeeland och frågade var det fanns ett stort behov av förkunnare. * De uppmuntrade oss att flytta till Tonga – just det ställe vi hade läst om!”

När Shane och Reneé och deras barn Jacob och Skye hade bott i Tonga i omkring ett år, skakades området av en rad upplopp. De blev därför tvungna att återvända till Australien, men de ville fortfarande göra mer i tjänsten. Så 2011 flyttade de till Norfolk Island, en liten söderhavsö som ligger omkring 150 mil öster om Australien. Hur gick det? Jacob, som nu är 14, säger: ”Jehova tog hand om oss, och han såg också till att vi hade kul i tjänsten!”

Det finns många familjer som precis som Shane, Reneé och deras barn har varit villiga att flytta till områden där behovet är stort. Vad har fått dem att göra det?

Burnett och Simone, som är i 35-årsåldern, och deras söner Eston och Caleb, som nu är 12 och 9, flyttade till Burketown, en avlägsen stad i Queensland i Australien. ”Vittnena besökte bara staden vart tredje eller fjärde år”, berättar Burnett. ”Många var intresserade av de goda nyheterna. Och vi ville ge dem möjligheten att kunna studera Bibeln regelbundet.”

Mark och Karen, som båda är i 50-årsåldern, hade tillhört flera församlingar i närheten av Sydney i Australien innan de och deras tre barn, Jessica, Jim och Jack, flyttade till Nhulunbuy, ett avlägset gruvsamhälle i Northern Territory. Mark säger: ”Jag älskar människor, så jag ville vara någonstans där det fanns mycket att göra i församlingen och på distriktet.” Karen däremot var till en början inte lika pigg på att flytta. Men hon säger: ”Efter att Mark och andra hade peppat mig var jag villig att ge det en chans. Och det är jag glad för nu!”

År 2011 flyttade Benjamin och Carolyn och deras två döttrar Jade och Bria, som ännu inte hade börjat skolan, från Queensland i Australien tillbaka till Östtimor, ett litet land på ön Timor i den indonesiska övärlden. Ben berättar: ”Carolyn och jag hade tidigare varit specialpionjärer i Östtimor. Tjänsten var helt fantastisk och vännerna ställde alltid upp. Vi blev verkligen ledsna över att behöva åka därifrån. Vi var helt beslutna att återvända. När vi sedan fick barn ändrade vi inte våra planer, utan lade dem bara på is ett tag.” Carolyn tillägger: ”Vi ville att barnen skulle få umgås med missionärer, beteliter och specialpionjärer och att de skulle ha roligt i tjänsten för Jehova.”

Jesus sa till sina efterföljare: ”Vem av er som vill bygga ett torn sätter sig inte först ner och räknar ut kostnaden?” (Luk. 14:28) En familj som funderar på att flytta för att hjälpa till där behovet är stort måste också planera noggrant. Vad behöver man ta med i beräkningen?

ANDLIGHETEN: ”Vi ville hjälpa till och inte bli en belastning”, säger Ben. ”Så innan vi flyttade såg vi till att stärka vår andlighet. Vi engagerade oss också mer i tjänsten och i församlingen.”

Jacob, som nämndes tidigare, berättar: ”Innan vi flyttade till Norfolk Island läste vi många levnadsskildringar i Vakttornet och Vakna! om familjer som flyttat till platser med stort behov. Vi pratade om vilka utmaningar de ställdes inför och hur Jehova tog hand om dem.” Hans 11-åriga syster Skye fortsätter: ”Jag bad massor – både själv och tillsammans med mamma och pappa!”

KÄNSLORNA: Reneé berättar: ”Eftersom vi trivdes väldigt bra där vi bodde och hade nära till släkt och vänner, skulle det ha varit bekvämt att bo kvar. Men  i stället för att fokusera på vad jag skulle behöva lämna, tänkte jag på hur bra den här flytten skulle bli för familjen.”

KULTUREN: Många familjer förbereder sig genom att ta reda på mer om området de ska flytta till. ”Vi läste så mycket vi kunde om Nhulunbuy”, säger Mark. ”Vännerna där var snälla och skickade oss exemplar av lokaltidningen, och det gav oss en uppfattning om människorna och kulturen.”

Shane, som flyttade till Norfolk Island, tillägger: ”Jag försökte framför allt koncentrera mig på att visa kristna egenskaper. Jag visste att om jag var vänlig, ärlig och uppriktig och gick in för mina uppgifter, så kunde jag passa in var som helst.”

Många som flyttat till behovsdistrikt påpekar hur viktigt det är att vara flexibel och positiv när man stöter på oväntade utmaningar. Vi ska se på några exempel:

Reneé berättar: ”Jag har lärt mig att man kan göra saker på mer än ett sätt. När det till exempel är hård sjö runt omkring Norfolk Island kan fartyg inte lägga till, och då kan det bli svårt att få tag i matvaror till vettiga priser. Så jag har lärt mig att vara påhittig när jag lagar mat.” Och Shane säger: ”Vi ser också till att hålla oss inom vår veckobudget.”

Deras son, Jacob, nämner en annan utmaning: ”I vår nya församling fanns det bara sju andra – och alla var vuxna. Så jag hade inga jämnåriga att vara med! Men när jag gick i tjänsten med de äldre blev vi snart kompisar.”

Jim, som nu är 21, upplevde något liknande: ”Närmaste församling till Nhulunbuy ligger mer än 70 mil bort, så vi försöker få ut så mycket som möjligt av kretssammankomster och regionala sammankomster. Vi kommer dit i god tid och njuter av umgänget med vännerna. Det här är verkligen årets höjdpunkter!”

I Bibeln står det: ”Jehovas välsignelse – det är den som gör rik.” (Ords. 10:22) Oräkneliga vänner från hela världen som flyttat till behovsdistrikt kan personligen intyga att de här orden är sanna.

”Det bästa med flytten är den positiva inverkan den har haft på barnen”, säger Mark. ”De två äldsta litar till hundra procent på att Jehova tar hand om alla som sätter rikets intressen främst. Sådan tillit kan inte köpas för pengar.”

Shane säger: ”Jag har kommit mycket närmare min hustru och mina barn. Det känns så bra när jag hör dem berätta om vad Jehova har gjort för dem.” Hans son Jacob håller med: ”Det har varit hur kul som helst. Jag är så glad att vi kom hit!”