Jag föddes 1954 i Saint Paul i delstaten Minnesota i USA. Min familj var katoliker, och vi tillhörde medelklassen. Jag är näst äldst av fem barn. Jag gick i en katolsk skola och var korgosse. Men jag visste inte mycket om Bibeln. Jag trodde att det fanns en Gud som hade skapat allt, men jag hade helt tappat förtroendet för kyrkan.

Jag fick besök av Jehovas vittnen under mitt första år på juridikutbildningen. Jag höll på att tvätta när de kom, men vittnena erbjöd sig att komma tillbaka. Och när de gjorde det hade jag två frågor: ”Varför går det bättre för onda människor än för goda?” och ”Hur blir man lycklig?” Jag tog emot boken Sanningen som leder till evigt liv och den knallgröna Nya världens översättning av Den heliga skrift. Jag tackade också ja till ett bibelstudium. Det här förändrade min världsbild. Jag tyckte om tanken på att Guds rike är en regering som ska styra över jorden. Jag insåg att jordiska regeringar hade misslyckats totalt och att  de bara hade skapat en värld full av lidande, orättvisor och tragedier.

Jag överlämnade mig åt Jehova i början av 1982, och senare det året blev jag döpt på sammankomsten ”Sanningen om Guds rike” som hölls på Saint Paul Civic Center. Veckan efter var jag tillbaka på samma ställe för att skriva slutprov för min juristexamen. I början av oktober fick jag veta att jag hade klarat provet, så nu kunde jag börja arbeta som jurist.

På sammankomsten i Saint Paul träffade jag Mike Richardson, som var betelit i Brooklyn, och han berättade att man hade upprättat en juridisk avdelning på huvudkontoret. Då tänkte jag på den etiopiske hovmannen och det han sa i Apostlagärningarna 8:36, och jag började fundera på om det var något som hindrade mig från att hjälpa till på den juridiska avdelningen. Så jag sökte till Betel.

Mina föräldrar tyckte inte om att jag hade blivit ett Jehovas vittne. Och pappa undrade hur min karriär skulle påverkas av att jobba på Vakttornet. Jag förklarade att det handlade om ideellt arbete och att jag skulle få 75 dollar i månaden, som var månadsbidraget för beteliter.

Jag hade tagit på mig ett jobb under en period, så jag var tvungen att slutföra det innan jag kunde börja på Betel. Jag kom till Betel i Brooklyn 1984 och fick börja på den juridiska avdelningen. Det skulle visa sig att det här var oerhört vältajmat.

Stanley Theater, som ligger i Jersey City i New Jersey, köptes i november 1983. Bröderna ansökte om tillstånd att få renovera el-, vatten- och avloppssystemen i fastigheten. När bröderna hade möte med myndigheterna förklarade de att de tänkte använda Stanley Theater som sammankomsthall för Jehovas vittnen. Det visade sig vara ett problem. Enligt detaljplanen fick religiösa byggnader bara finnas i bostadsområden. Men Stanley Theater låg i affärsdistriktet, så vi fick inget tillstånd. Bröderna överklagade beslutet men fick avslag.

Under min första vecka på Betel satte organisationen i gång en rättsprocess för att bestrida avslaget. Jag hade precis jobbat två år i en domstol i Saint Paul, och jag var väl insatt i den här typen av fall. En av våra jurister förde fram argumentet att man hade haft allt från filmvisningar till rockkonserter  i Stanley Theater. Varför skulle det då vara olagligt att ha en religiös sammankomst där? Rätten övervägde saken och kom fram till att Jersey City hade kränkt vår religionsfrihet. Domstolen beslutade att vi skulle få de nödvändiga tillstånden, och jag började se hur Jehova välsignade organisationen när de använde juridiska medel för att främja verksamheten. Jag var glad att jag kunde få vara med på ett hörn.

Bröderna satte i gång en omfattande renovering, och mindre än ett år senare, den 8 september 1985, kunde avslutningen för Gileadskolans 79:e klass hållas där. Det kändes fantastiskt att få samarbeta med den juridiska avdelningen för Jehovas skull. Det gav en helt annan glädje än det jag hade arbetat med innan jag kom till Betel. Då hade jag ingen aning om att Jehova tänkte använda mig till många fler juridiska uppdrag.

På 1980-talet var det vanligt att läkare och sjukhus valde att inte lyssna på vuxna Jehovas vittnen som inte ville ta emot blod. Det var särskilt svårt för gravida kvinnor eftersom domarna ofta tyckte att de inte hade rätt att tacka nej till en blodtransfusion. Domarna menade att det fanns risk att barnet skulle få växa upp utan sin mamma om hon inte fick en blodtransfusion.

Den 29 december 1988 förlorade syster Denise Nicoleau stora mängder blod i samband med en förlossning. Hennes blodvärde sjönk till under 50, och hennes läkare ville ge henne blodtransfusioner. Men syster Nicoleau sa nej. Dagen därpå ansökte sjukhuset om ett domstolsbeslut som skulle ge dem tillstånd att ge henne blodtransfusioner mot hennes vilja. Domaren utfärdade tillståndet utan att ens kalla till muntlig förhandling eller informera syster Nicoleau eller hennes man.

Fredagen den 30 december gav sjukhuspersonalen syster Nicoleau blod, trots protester från hennes man och andra släktingar som fanns vid hennes sida. Samma kväll blev flera släktingar och några äldste anklagade för att ha bildat en mänsklig mur runt syster Nicoleau för att förhindra transfusionerna, och de blev gripna av polis. Nästa morgon var det här på nyheterna i både New York och Long Island.

På måndagsmorgonen kontaktade jag Milton Mollen, som var domare i en högre instans. Jag beskrev omständigheterna kring fallet och var tydlig med att den andra domaren hade utfärdat tillståndet utan  någon muntlig förhandling. Domare Mollen bad mig komma till hans kontor senare för att prata igenom vad som hade hänt och vilka lagar som var tillämpliga. Min tillsyningsman, Philip Brumley, följde med till domare Mollens kontor den kvällen. Domaren hade också bjudit in sjukhusets jurist. Det blev en livlig diskussion. Mitt i allt skrev broder Brumley en rad till mig på sitt block och bad mig lugna ner mig. Så här i efterhand förstår jag att det var ett väldigt bra råd, för jag eldade upp mig rejält när jag försökte motbevisa sjukhusjuristen.

Efter ungefär en timme sa domare Mollen att han skulle ta upp det här fallet på en gång nästa morgon. När vi skulle gå därifrån sa domaren att sjukhusjuristen hade en svår uppgift framför sig. Det skulle inte bli lätt för honom att försvara sjukhusets beslut. Det kändes som att Jehova försökte säga att vi hade goda chanser att vinna. Det var fantastiskt att se hur Jehova använde oss för att genomföra sin vilja.

Vi jobbade fram på småtimmarna för att vara ordentligt förberedda för nästa morgon. Domstolen låg bara några kvarter från Betel i Brooklyn, så de flesta från vår lilla juridiska avdelning promenerade dit. När de fyra domarna fick höra vår sida av saken ogiltigförklarade de domstolsbeslutet om att ge blodtransfusioner. De dömde till syster Nicoleaus fördel. Och de slog fast att praxis att utfärda beslut utan att lyssna på patienten går emot grundläggande mänskliga rättigheter.

Högsta domstolen i delstaten New York slog lite senare fast syster Nicoleaus rätt till blodfri behandling. Det här var det första av fyra fall som gällde blodfrågan som jag fick hjälpa till med och som avgjordes i höga instanser i olika delstater. (Se rutan ” Rättsliga segrar i höga instanser”.) Jag har också hjälpt andra jurister på Betel i vårdnadstvister och i mål som handlade om skilsmässor, fastighetsfrågor och detaljplaner.

När jag träffade min fru, Dawn, första gången var hon en frånskild trebarnsmamma. Hon både jobbade och var pionjär. Hon  hade inte haft det så lätt, och jag var imponerad av hur fast besluten hon var att tjäna Jehova. År 1992 var vi med på sammankomsten ”Ljusbärare” i New York, och då frågade jag om vi skulle lära känna varandra lite bättre. Vi gifte oss ett år senare, men jag fortsatte arbeta för Betel. Det har varit en gåva från Jehova att få ha en andlig men samtidigt lättsam och rolig fru. Hon har verkligen gjort gott mot mig alla våra livsdagar tillsammans. (Ords. 31:12)

När vi gifte oss var barnen 11, 13 och 16. Jag ville vara en bra pappa, så jag försökte läsa och tillämpa allt jag kunde hitta i vår litteratur om att vara styvförälder. Det har inte alltid varit så lätt, men jag är så glad att barnen har accepterat mig och ser mig som en vän och pappa. Barnens vänner var alltid välkomna hemma hos oss, och vi tyckte om att ha huset fullt av spralliga tonåringar.

År 2013 flyttade vi till Wisconsin för att ta hand om våra föräldrar, som hade blivit gamla. Jag trodde att det var slutet för min beteltjänst, men det var det inte. Jag fick möjlighet att fortsätta hjälpa organisationen i olika juridiska ärenden.

I september 2018 märkte jag att jag harklade mig väldigt ofta. Jag gick till min läkare, men han förstod inte vad som var fel. Lite senare var det en annan läkare som föreslog att jag skulle gå till en neurolog. I januari 2019 ställde neurologen en preliminär diagnos. Han misstänkte att jag hade fått progressiv supranukleär pares (PSP), en ovanlig neurologisk sjukdom.

Tre dagar senare föll jag och bröt höger handled när jag åkte skridskor. Jag hade åkt skridskor hela livet, och jag kunde göra det i sömnen. Så jag förstod att jag började få problem med motoriken. Jag blev chockad över att jag blev sämre så snabbt. Det blev svårare och svårare för mig att röra mig, prata och svälja.

Jag är så lycklig för att jag har kunnat hjälpa Jehovas organisation med mina kunskaper inom juridik. Jag har också fått skriva många artiklar i facktidskrifter och föreläst på seminarier om medicinsk rätt över hela världen och försvarat Jehovas vittnens rätt att välja behandling och kirurgi utan blodtransfusioner. Men jag känner igen mig i orden i Lukas 17:10. Jag är bara en enkel tjänare. Jag har bara gjort det jag borde göra.