Pappa var äldste i United Church of Canada. Så varje söndagsmorgon gick jag och min syster i söndagsskola, och sedan följde vi med pappa på gudstjänst klockan 11. Och på eftermiddagen följde vi med mamma till Rikets sal. Det var verkligen två helt olika upplevelser.

Mamma berättade om det hon hade fått lära sig i Bibeln för sina nära vänner Bob och Marion Hutcheson, och de kom också med i sanningen. År 1958 fick jag följa med den familjen på den åtta dagar långa internationella sammankomsten ”Guds vilja” i New York. Så här i efterhand förstår jag hur bra de gjorde det som tog med mig också, med tanke på att de själva hade tre grabbar. Den sammankomsten är ett av mina finaste minnen i livet.

När jag var tonåring bodde vi på en gård, och jag älskade att sköta djuren. Jag funderade på att utbilda mig till veterinär. Mamma nämnde det för en äldste i församlingen. Han påminde mig vänligt om att vi levde i ”de sista dagarna” och frågade om jag hade funderat på hur mitt förhållande till Jehova skulle påverkas av flera år på universitetet. (2 Tim.  3:1) Det gjorde att jag bestämde mig för att inte satsa på den utbildningen.

Men jag funderade såklart på vad jag skulle göra efter skolan. Jag var med i tjänsten varje veckoslut, men jag tyckte egentligen inte om tjänsten och kunde inte se mig själv som pionjär. Samtidigt försökte pappa och min farbror få mig att börja jobba heltid för ett försäkringsbolag i Toronto. Min farbror hade en hög position där, och jag tackade ja till jobbet.

Jag jobbade mycket övertid och umgicks med sådana som inte var vittnen, så det blev inte så mycket tid till möten och tjänst. Först bodde jag hos farfar, som inte var ett vittne. Men när han dog behövde jag någon annanstans att bo.

Familjen Hutcheson, som hade tagit med mig till sammankomsten 1958, var som extraföräldrar. De lät mig flytta hem till dem och hjälpte mig att växa andligen. År 1960 blev jag döpt, samtidigt som deras son John. Han blev pionjär, och det gjorde att jag också började gå mer i tjänsten. Bröderna i församlingen märkte att jag gick framåt i sanningen, och så småningom blev jag skoltjänare. a

År 1966 gifte jag mig med Randi Berge. Hon var pionjär och ville gärna göra en insats där det behövdes fler förkunnare. Vår kretstillsyningsman intresserade sig för oss och uppmuntrade oss att hjälpa till i församlingen i Orillia i Ontario. Så vi packade väskorna och flyttade dit.

Så fort vi hade kommit till Orillia började jag också som pionjär. Randi var så entusiastisk, och det smittade av sig. När jag gick in för pionjärtjänsten upptäckte jag vilken glädje det ger att få använda Bibeln och se människor förstå sanningen. Vi fick hjälpa ett trevligt par i Orillia att göra förändringar i livet och börja tjäna Jehova, och det var helt fantastiskt.

En gång när jag var i Toronto träffade jag Arnold MacNamara, som var en av de ansvariga bröderna på Betel. Han frågade om vi kunde tänka oss att bli specialpionjärer. Jag svarade direkt: ”Absolut! Så länge det inte är i Quebec!” Jag hade färgats av hur de engelsktalande i Kanada såg på det fransktalande Quebec. Det var oroligt där eftersom folk protesterade mot regeringen och ville att Quebec skulle bli självständigt.

Arnold sa: ”Det är bara dit som avdelningskontoret skickar specialpionjärer just nu.” Jag tackade ja på en gång. Jag visste redan att Randi gärna ville hjälpa till där. Längre fram insåg jag att det var ett av de bästa besluten i vårt liv!

Vi gick en femveckorskurs i franska, och sedan flyttade vi och ett annat par till Rimouski, nästan 55 mil nordost om Montreal. Vi hade fortfarande mycket att lära. Det blev väldigt tydligt när jag skulle läsa upp några pålysningar på mötet. Jag sa att det skulle komma många ”strutsar” (autruches) på nästa sammankomst, i stället för många ”österrikare” (autrichien).

Efter att vi hade flyttat till Rimouski kom också fyra pionjärsystrar och familjen Huberdeau, som hade två döttrar. Familjen stöttade oss pionjärer genom att hyra ett stort vitt hus med sju sovrum. Det hade pelare vid ingången, och vi kallade det för Vita huset. För det mesta var vi mellan 12 och 14 personer som bodde där. Eftersom Randi och jag var specialpionjärer var vi ute i tjänsten nästan hela tiden, så det var helt perfekt att vi alltid hade någon att samarbeta med, till och med kalla vinterkvällar.

Vi blev så sammansvetsade att vi var som en enda familj. Ibland samlades vi runt en lägereld eller så tog vi en dag och bakade piroger tillsammans. En av bröderna var musikalisk, så på lördagskvällarna brukade han spela och vi sjöng och dansade.

Det fanns mycket intresse på distrikten i Rimouski. På mindre än fem år var det flera av dem vi studerade med som blev döpta, och församlingen växte till omkring 35 förkunnare.

Tiden i Quebec gjorde oss skickligare som förkunnare. Vi kände att Jehova var med oss i tjänsten, och han såg till att vi fick det vi behövde materiellt sett. Vi lärde oss också att älska människorna på vårt fransktalande distrikt och deras språk och kultur. Det gjorde att vi också började älska andra kulturer. (2 Kor. 6:13)

Helt oväntat fick vi frågan från avdelningskontoret om vi kunde flytta till Tracadie, en liten kuststad i östra New Brunswick. Det var inte helt okomplicerat för vi hade precis skrivit på ett lägenhetskontrakt, och jag var anställd som lärare på deltid. Dessutom var det några av dem som vi studerade med som nyligen hade blivit förkunnare, och vi var mitt uppe i ett riketssalsbygge.

Vi bad hela helgen om vägledning och besökte Tracadie, som skilde sig väldigt mycket från Rimouski. Men vi kom fram till att eftersom Jehova ville att vi skulle flytta dit så skulle vi göra det. Vi prövade verkligen Jehova och fick se hur han tog bort det ena hindret  efter det andra. (Mal. 3:10) Randis starka andlighet, osjälviska inställning och härliga humor gjorde att hela flytten gick mycket lättare.

Det fanns bara en äldste i församlingen, och det var Robert Ross. Han och hans fru, Linda, hade kommit dit som pionjärer tidigare, och de hade stannat kvar när första barnet kom. Trots att de nu hade en liten pojke att ta hand om var de otroligt uppmuntrande mot Randi och mig. De var både gästfria och tjänsteinriktade.

När vi hade varit pionjärer i Tracadie i två år fick vi nästa överraskning – vi blev tillfrågade om vi kunde börja i kretstjänsten. Vi reste i engelsktalande kretsar i sju år, och sedan fick vi en fransktalande krets i Quebec. Vår områdestillsyningsman, Léonce Crépeault, visade uppriktigt intresse för mig och brukade berömma mig för mina tal. Men sedan frågade han alltid: ”Hur skulle de kunna bli mer praktiska?” b Det hjälpte mig att göra lärdomarna tydligare och mer jordnära.

Ett av mina starkaste minnen är från den internationella sammankomsten ”Segerrik tro” i Montreal 1978. Jag arbetade med matserveringen. Det skulle komma 80 000, och vi skulle pröva ett helt nytt sätt att göra det på. Allt var nytt: utrustningen, menyn och tillagningsmetoden. Vi hade ungefär 20 stora lastbilar med kylar, som ibland slutade fungera. Stadionanläggningen var bokad för ett sportevenemang före sammankomsten, så vi fick inte tillgång till den förrän vid midnatt samma dag som sammankomsten skulle börja. Och vi behövde köra i gång ugnarna i gryningen för att hinna göra frukost. Vi var trötta, men jag lärde mig mycket av mina medarbetares fina inställning. De arbetade hårt och hade sinne för humor. Vi kom nära varandra och är vänner än i dag. Tänk att en sådan här historisk sammankomst hölls just i Quebec, där det hade varit så svår förföljelse under 1940- och 1950-talet.

Jag lärde mig så mycket av de andra tillsyningsmännen under våra stora sammankomster i Montreal. Ett år var det David Splane,  som nu är medlem av den styrande kretsen, som var sammankomsttillsyningsman. Vid en annan sammankomst var det jag som fick den uppgiften, och då var David ett fint stöd för mig.

År 2011, när vi hade varit 36 år i resetjänsten, fick jag uppdraget att vara lärare i Skolan för församlingsäldste. Vi sov i 75 olika sängar under två års tid, men det var det verkligen värt. I slutet av varje vecka var äldstebröderna otroligt tacksamma därför att de kände hur mycket den styrande kretsen månade om deras andlighet.

Längre fram var jag lärare i Skolan för kristna förkunnare. Eleverna blev ofta oroliga när de såg schemat och undrade hur de skulle orka sitta på lektioner sju timmar om dagen, studera tre timmar varje kväll och ha fyra eller fem övningsuppgifter varje vecka. Den andre läraren och jag påminde dem om att de aldrig skulle klara av det utan Jehovas hjälp. Jag minns hur förvånade de blev när de upptäckte att de med hans hjälp kunde klara av mycket mer än de trodde var möjligt.

Tack vare att mamma visade uppriktigt intresse för andra kunde hon hjälpa dem hon studerade med att göra framsteg. Det gjorde till och med att pappa mjuknade. Tre dagar efter att mamma hade dött överraskade han oss genom att komma till ett föredrag på Rikets sal, och han fortsatte gå på mötena i 26 år. Han blev aldrig döpt, men de äldste berättade att han alltid var först på plats på Rikets sal varje vecka.

Mamma gjorde också ett stort intryck på oss barn. Mina tre systrar och deras män är alla med i sanningen. En av mina systrar och hennes man är på Betel i Portugal, och en annan syster och hennes man är på Betel i Haiti.

Nu är Randi och jag specialpionjärer i Hamilton i Ontario. När vi var i resetjänsten fick vi följa med andra på deras återbesök och bibelstudier. Men nu får vi själva leda bibelstudier, och det är underbart att få se de här personerna göra framsteg i sanningen. Och ju närmare vi kommer vännerna i vår nya församling, desto mer uppmuntrade blir vi av att se hur Jehova alltid finns där för dem i med- och motgång.

När vi tänker tillbaka på åren som gått är vi oerhört tacksamma för att så många har brytt sig om oss och engagerat sig i oss. Vi i vår tur har försökt göra samma sak för andra och uppmuntrat dem att nå sin fulla potential andligt sett. (2 Kor. 7:6, 7) I en familj var mamman, sonen och dottern pionjärer. Jag frågade pappan om han någon gång hade funderat på att bli pionjär. Han svarade att han försörjde tre pionjärer. Så jag frågade: ”Kan du försörja dem bättre än Jehova?” Jag sa att han skulle kunna få uppleva samma glädje som de upplevde. Ett halvår senare var han också pionjär.

Randi och jag kommer att fortsätta ”berätta ... för nästa generation” om Jehovas ”underbara gärningar”, och vi hoppas att de ska få känna samma glädje i sanningen som vi har gjort. (Ps. 71:17, 18)