VI ÄR alla övertygade om att Jehova vägleder och tar hand om sitt folk i ”de sista dagarna”, så att vi kan hålla oss nära honom. (2 Tim. 3:1) Men vi måste själva välja hur vi ska reagera på den vägledningen. Vi kan jämföra det här med hur det var för israeliterna i vildmarken. När de hörde trumpeter förväntades de göra något.

Jehova uppmanade Mose: ”Tillverka två trumpeter ... av hamrat silver, och använd dem när folket ska samlas och när lägren ska bryta upp.” (4 Mos. 10:2) Prästerna skulle blåsa i trumpeterna på olika sätt beroende på vad folket skulle göra. (4 Mos. 10:3–8) Nu för tiden får Jehovas folk vägledning på flera olika sätt. Vi ska se på tre sådana sätt och hur de påminner om trumpetsignalerna på Israels tid. 1) När det är sammankomst. 2) När det är skolor för äldste. 3) När det sker förändringar i anvisningarna till församlingarna.

När Jehova ville att hela folket skulle samlas vid tälthelgedomens ingång, som låg på den östra sidan, blåste prästerna i båda trumpeterna. (4 Mos. 10:3) Alla stammarna hade sina läger kring tälthelgedomen i fyra avdelningar, och de kunde höra den tydliga signalen. De som bodde nära ingången kunde förmodligen vara på plats inom några minuter. De som bodde längre bort behövde kanske mer tid på sig och fick anstränga sig lite mer. Men oavsett var de bodde ville Jehova att alla skulle samlas och få hans instruktioner.

I vår tid samlas Guds folk inte vid någon tälthelgedom, men vi samlas vid andra tillfällen. Vi samlas bland annat till regionala sammankomster och andra särskilda möten, där vi får viktig information och vägledning. Jehovas vittnen över hela världen får samma undervisning. Och alla som är med vid sådana tillfällen är glada och har trevligt tillsammans. En del måste resa längre än andra. Men alla tycker att det är värt ansträngningen.

Men hur är det för dem som bor väldigt långt ifrån sådana här särskilda sammankomster? Tack vare tekniska lösningar kan de också få glädje och nytta av sådana program och känna sig delaktiga. När en representant för huvudkontoret besökte Benin strömmades programmet till gruvstaden Arlit, som ligger i Sahara i Niger. Det var 21 bröder, systrar och intresserade som samlades för att se programmet. Trots att de var  så långt bort, kände de gemenskap med de 44 131 som var där. En broder skrev: ”Vi vill tacka er från djupet av våra hjärtan för att vi fick möjlighet att se programmet. Vi blev påminda om hur mycket ni älskar oss.”

När de israelitiska prästerna bara blåste i den ena trumpeten skulle ”hövdingarna, överhuvudena för Israels klaner”, komma till tälthelgedomen. (4 Mos. 10:4) Där fick de information och övning av Mose. Det hjälpte dem att ta hand om de ansvarsuppgifter de hade inom sina stammar. Visst hade du gjort allt du hade kunnat för att komma dit och lyssna om du hade varit en av hövdingarna?

De äldste i dag är inga hövdingar, och de försöker inte styra och ställa över ”Guds hjord” som de har fått ansvar för. (1 Petr. 5:1–3) Men de gör sitt bästa för att vara herdar för fåren. Så när det är dags för till exempel Skolan i rikets tjänst kommer de gärna dit för att få övning. Under sådana kurser får de äldste lära sig att ta hand om församlingen på ett bättre sätt. Det här gör att både äldste och andra förkunnare kan komma närmare Jehova. Även om du inte har gått några sådana här skolor själv, så får du säkert nytta av dem i förlängningen.

Ibland blåste de israelitiska prästerna en varierad trumpetsignal. Det betydde att Jehova ville att hela lägret skulle packa ihop och flytta. (4 Mos. 10:5, 6) När folket skulle flytta lägret, så gjorde de det på ett otroligt välorganiserat sätt. Men det innebar en stor ansträngning, och det är inte säkert att alla tyckte att det var särskilt roligt. Varför inte det?

En del kanske tyckte att den här varierade trumpetsignalen kom lite väl ofta och oväntat. Bibeln säger: ”Så länge molnet låg kvar över tälthelgedomen stannade israeliterna kvar och bröt inte upp.” Men ”ibland låg molnet bara kvar från kvällen till nästa morgon”. Andra gånger gick det ”två dagar, en månad eller ännu längre” mellan gångerna. (4 Mos. 9:21, 22) Hur många gånger flyttades lägret egentligen? I Fjärde Moseboken, kapitel 33, nämns omkring 40 olika platser som israeliterna slog läger på.

Ibland kanske de hade slagit läger på en skuggig plats. Det var säkert skönt med tanke på att de var i en stor och ”skrämmande vildmark”. (5 Mos. 1:19) Och då kan nog en del ha tänkt att en flytt skulle leda till en försämring.

När det var dags för stammarna att gå kanske en del tyckte att det var jobbigt att vänta på sin tur. Även om alla hörde trumpetsignalen samtidigt, så kunde inte alla gå samtidigt. Första gången signalen hördes skulle stammarna som var i östra delen av lägret, det vill säga Juda, Isaskar och Sebulon, ge sig av. (4 Mos. 2:3–7; 10:5, 6) Sedan hördes trumpetsignalen igen, och då var det dags för de tre stammarna på södra sidan. Så här fortsatte prästerna tills hela lägret hade brutit upp.

Har du haft blandade känslor för någon förändring inom organisationen? I så fall kanske du upplevde att det var för många förändringar på kort tid. Eller så tyckte du att det var bra som det var och såg inget behov av en förändring. Du kanske var tvungen att ha lite tålamod, för det kan ta ett tag innan man känner att man har vant sig. Om vi försöker reagera som vi vet att vi borde göra, kommer vi säkert att märka att Jehova välsignar oss.

På Moses tid ledde Jehova miljoner män, kvinnor och barn genom vildmarken. De hade aldrig överlevt utan hans hjälp och vägledning. I dag behöver vi Jehovas vägledning för att överleva andligt sett. Faktum är att han hjälper oss att vara andligt friska och starka. Därför vill vi vara lika fogliga som israeliterna var när de hörde de tydliga trumpetsignalerna.