Jag föddes den 19 maj 1940 i staden Amioûn i Libanon. Några år senare flyttade vi till Tripoli, där jag växte upp i en omtänksam, trygg familj som kände och älskade Jehova Gud. Jag var yngst av fem barn. Jag hade tre systrar och en bror. Att tjäna pengar var ingenting som var viktigt för mina föräldrar. Vårt liv kretsade kring bibelstudium, kristna möten och att hjälpa andra att lära känna Gud.

Vi hade flera smorda i vår församling. En av dem var Michel Aboud, som ledde det som vi brukade kalla för bokstudiet. Han hade lärt känna sanningen i New York, och i början av 1920-talet tog han med sig den tillbaka till Libanon. Jag minns särskilt hur respektfull och hjälpsam han var mot två unga systrar som hade gått igenom Gileadskolan – Anne och Gwen Beavor. De blev våra goda vänner. Många år senare blev jag glatt överraskad när jag träffade Anne i USA. Lite senare träffade jag också Gwen, som hade gift sig med Wilfred Gooch och var på Betel i London.

Det fanns inte så många vittnen i Libanon när jag var ung. Men vi berättade ivrigt  för andra om det vi hade lärt oss från Bibeln, och det gjorde vi trots motstånd från vissa präster. Några sådana tillfällen minns jag extra tydligt.

En dag var min syster Sana och jag ute i tjänsten. Plötsligt dök en präst upp på våningsplanet där vi var. Någon måste ha ringt honom. Prästen började förolämpa min syster. Han blev våldsam och knuffade ner Sana för trapporna så att hon skadade sig. Någon ringde polisen, som kom och var snälla och såg till att Sana fick den hjälp hon behövde. De tog prästen till polisstationen, där de upptäckte att han bar vapen. Polischefen frågade honom: ”Vad är du egentligen? Är du präst eller bråkmakare?”

En annan händelse som jag tydligt kommer ihåg var när vår församling hyrde en buss och åkte till en avlägsen stad för att gå i tjänsten där. Allt var frid och fröjd tills prästen på orten hörde vad vi höll på med och samlade ihop en mobb. De trakasserade oss och kastade till och med sten på oss, och pappa blev skadad. Jag minns att han var blodig i hela ansiktet. Han och mamma gick tillbaka till bussen, och vi andra följde oroligt efter. Jag glömmer aldrig vad mamma sa när hon plåstrade om pappa: ”Jehova, snälla förlåt dem. De vet inte vad de gör.”

Vid ett annat tillfälle åkte vi och hälsade på släktingar i vår hemstad. När vi kom hem till farfar var självaste biskopen där. Han visste att mina föräldrar var Jehovas vittnen. Fast jag bara var sex år gav han sig på mig och sa: ”Du! Varför är inte du döpt?” Jag svarade: ”Jag är bara ett barn, och för att bli döpt måste jag lära mig mer om Bibeln och ha en stark tro.” Det svaret tyckte han inte om, så han sa till farfar att jag var respektlös.

Sådana här negativa erfarenheter hörde som tur var till ovanligheterna. Vanligtvis är libaneserna vänliga och gästfria. Vi hade ofta trevliga samtal i tjänsten och fick starta många bibelstudier.

Medan jag fortfarande gick i skolan kom en ung broder från Venezuela till Libanon. Han gick på mötena i vår församling och började sällskapa med min syster Wafa. Med tiden gifte de sig och flyttade till Venezuela. Hon saknade oss så mycket att hon skrev flera brev till pappa och försökte få hela familjen att flytta till Venezuela. Till slut lyckades hennes övertalningskampanj, och vi flyttade.

Vi kom till Venezuela 1953 och slog oss ner i Caracas, inte långt från presidentpalatset. Som ung grabb tyckte jag det var spännande att se presidenten åka förbi i sin stora, lyxiga bil. Men det var inte så lätt för mina föräldrar att vänja sig vid det nya landet, språket, kulturen, maten och klimatet. Och när de precis hade börjat komma till rätta hände något tragiskt.

Pappa började känna sig sjuk. Det var svårt för oss att ta in, han som alltid hade varit så frisk och stark. Vi kunde inte ens komma ihåg att han någonsin varit sjuk. Han hade fått cancer i bukspottkörteln och fick genomgå en operation. Sorgligt nog dog han en vecka senare.

Det är svårt att sätta ord på hur omskakande det här var för oss med tanke på den situation vi var i. Jag var bara 13 år. Vi var i chocktillstånd, och det kändes som om hela vår värld hade rasat samman. Det tog ett bra tag för mamma att acceptera att hennes man inte fanns längre. Men vi insåg att livet måste gå vidare, och med Jehovas hjälp kunde vi ta oss igenom den här perioden. När jag var 16 år och hade gått ut skolan i Caracas kände jag att jag verkligen ville hjälpa familjen ekonomiskt.

Vid det laget hade min syster Sana gift sig med Rubén Araujo, som hade gått igenom Gilead och sedan återvänt till Venezuela. De valde att flytta till New York. Familjen kom fram till att jag skulle läsa vidare på universitet, så jag flyttade till New York så att jag kunde bo hos min syster under studietiden. Min syster och svåger hjälpte mig verkligen att gå framåt andligen medan jag bodde hos dem. Dessutom fanns det många mogna bröder i den spanska församlingen i Brooklyn som jag tillhörde. Två av dem som jag lärde känna och uppskattade särskilt mycket var Milton Henschel och Frederick Franz, som båda var på Betel i Brooklyn.

Vid slutet av mitt första år vid universitetet började jag fundera på vad jag egentligen gjorde med mitt liv. Jag hade läst och noga tänkt igenom vakttornsartiklar som handlade om vänner som hade fina andliga mål. Jag såg hur glada pionjärerna och beteliterna i vår församling var, och jag ville bli som de. Jag var inte döpt än, men det dröjde inte länge förrän jag insåg hur viktigt det var att jag överlämnade mig åt Jehova. Så jag gjorde det och tog det viktiga steget att bli döpt den 30 mars 1957.

När jag hade tagit det viktiga steget började jag tänka på ett annat steg jag ville ta – att börja i heltidstjänsten. Min önskan växte sig allt starkare, men samtidigt insåg jag att det inte skulle bli så lätt. Hur skulle jag kunna kombinera heltidstjänst med universitetsstudier? Det skickades många brev fram och tillbaka mellan New York och Venezuela när jag förklarade för min mamma och mina syskon att jag hade bestämt mig för att avsluta mina studier, flytta tillbaka till Venezuela och bli pionjär.

I juni 1957 var jag tillbaka i Caracas. Jag såg vilken svår situation min familj var i. De behövde verkligen en extra inkomst. Hur skulle jag kunna hjälpa dem? Jag blev erbjuden ett jobb på en bank,  men jag ville ju så gärna börja som pionjär. Det var ju därför jag hade flyttat tillbaka. Jag bestämde mig för att göra både och. Så i många år jobbade jag heltid på banken samtidigt som jag var pionjär. Jag hade aldrig haft så mycket att göra, men jag hade heller aldrig varit så lycklig!

Livet blev ännu bättre när jag lärde känna Sylvia, en vacker syster från Tyskland som verkligen älskade Jehova. Hon hade flyttat till Venezuela tillsammans med sina föräldrar. Vi gifte oss, och så småningom fick vi två barn, vår son Michel (Mike) och vår dotter Samira. Jag tog också på mig ansvaret att ta hand om mamma, så hon flyttade hem till oss. Jag fick sluta som pionjär för att kunna ta hand om familjen, men jag hade ändå kvar pionjärandan. Sylvia och jag passade ofta på att vara hjälppionjärer när vi var lediga från jobbet.

Vid det tillfälle som jag berättade om i början av artikeln gick barnen fortfarande i skolan. Jag måste erkänna att jag hade ett väldigt bekvämt liv, och jag var respekterad i bankvärlden. Men jag ville ju att människor i första hand skulle tänka på mig som ett Jehovas vittne. Jag kunde inte släppa tanken som slog mig den dagen. Min fru och jag satte oss ner och pratade igenom vår ekonomiska situation. Om jag slutade mitt jobb på banken skulle jag få en stor slutlön. Eftersom vi inte hade några skulder så kom vi fram till att om vi förenklade vårt liv, skulle vi ha tillräckligt med pengar för att klara oss ganska länge.

Det här var inget lätt beslut att fatta, men både min kära fru och min mamma stöttade det till hundra procent. Jag skulle alltså få börja i heltidstjänsten igen – så spännande! Kusten såg klar ut, men sedan fick vi ett besked som var en riktig överraskning för oss alla.

En dag fick Sylvia bekräftat av läkare att hon var gravid. Vilken överraskning för oss båda! Vi blev jätteglada, men jag tänkte ändå på beslutet vi hade fattat – att jag skulle bli pionjär. Hur skulle det beslutet påverkas? Vi kunde snabbt ställa om, både mentalt och känslomässigt, och vi började se fram emot att få tillökning i familjen. Men hur skulle det gå med mina pionjärplaner?

 Efter att ha resonerat igenom saken bestämde vi oss för att hålla oss till vår ursprungliga plan. Vår son Gabriel föddes i april 1985, och jag slutade mitt jobb på banken och började som reguljär pionjär igen i juni 1985. Med tiden fick jag förmånen att bli medlem av avdelningskontorets kommitté. Men avdelningskontoret låg inte i Caracas, så det betydde att jag fick pendla åtta mil två, tre dagar i veckan.

Avdelningskontoret låg i en stad som heter La Victoria, så vi bestämde oss som familj för att flytta dit för att komma närmare Betel. Det var ett stort steg för oss. Jag kan inte nog betona hur mycket jag beundrar min familj och uppskattar deras inställning – det hjälpte otroligt mycket! Min syster Baha erbjöd sig att ta hand om mamma. Mike hade gift sig, men Samira och Gabriel bodde fortfarande hemma, så att flytta till La Victoria betydde att de måste lämna sina vänner i Caracas. Det betydde också att min älskade Sylvia var tvungen att anpassa sig till att bo i en småstad i stället för i en pulserande storstad, och alla behövde vi vänja oss vid att bo i ett mindre hus. Ja, det var en stor omställning att flytta från Caracas till La Victoria.

Men situationen förändrades återigen. Gabriel gifte sig, och Samira flyttade hemifrån. Då fick Sylvia och jag frågan om vi ville flytta till Betel, och där har vi varit sedan 2007. Vår äldste son, Mike, är äldste, och han och hans fru, Monica, är pionjärer tillsammans. Gabriel är också äldste, och han och hans fru, Ambra, bor i Italien. Och Samira är pionjär. Dessutom hjälper hon till som distansvolontär på Betel.

Ja, jag har fått fatta många stora beslut i mitt liv, men jag ångrar ingenting. Jag skulle fatta samma beslut igen. Jag är så tacksam för allt jag har fått göra i tjänsten för Jehova. Genom åren har jag lärt mig hur viktigt det är att ha ett nära förhållande till Jehova. Oavsett om de beslut vi behöver fatta är små eller stora kan han ge av den frid ”som övergår allt förstånd”. (Fil. 4:6, 7) Sylvia och jag älskar att vara på Betel, och vi känner att Jehova har välsignat våra beslut eftersom vi alltid har låtit honom styra våra steg i livet.