ISRAELITERNA hade länge understött den sanna tillbedjan ekonomiskt. Men på Jesus tid behövde judarna betala många olika skatter, och det gjorde livet svårt för dem.

Alla judiska män behövde betala en halv sikel (två drakmer) om året för att understödja sann tillbedjan vid tälthelgedomen och senare templet. Under det första århundradet användes de här pengarna till offer och till underhåll av det tempel som Herodes hade byggt. Några judar frågade Petrus om Jesus betalade den här skatten. Och Jesus visade att det inte var fel att betala den när han sa åt Petrus att han skulle hämta ett mynt för att betala den. (Matt. 17:24–27)

På den tiden behövde Guds folk också ge tionde – en tiondel av skörden eller inkomsten. (3 Mos. 27:30–32; 4 Mos. 18:26–28) De religiösa ledarna insisterade på att man skulle ge tionde av varenda liten grönsak, till och med ”av mynta och dill och spiskummin”. Jesus ifrågasatte inte tiondet, men han kritiserade hyckleriet hos de skriftlärda och fariséerna. (Matt. 23:23)

Judarna behövde även betala många olika skatter till romarna, som styrde över dem. Man behövde till exempel betala en viss skatt om man var markägare, och den skulle betalas antingen i pengar eller i varor. Den här skatten låg på mellan 20 och 25 procent av det som producerades. Varje jude skulle också betala en så kallad huvudskatt. Fariséerna försökte sätta dit Jesus genom att fråga honom om hans syn på den här skatten. Han förklarade vad som var det rätta att göra: ”Ge därför kejsaren det som tillhör kejsaren, men ge Gud det som tillhör honom.” (Matt. 22:15–22)

Man behövde dessutom betala skatt på handelsvaror som transporterades in och ut ur tullområden. Den här skatten, eller tullen, betalades vid hamnar, broar, korsningar och ingångar till städer och marknader.

Alla skatter som de som var underställda romerskt styre behövde betala var en stor belastning för dem. Den romerske historikern Tacitus skrev så här om den tid då Jesus var på jorden och Tiberius var kejsare: ”Provinserna Syrien och Judeen, som var utmattade av sina tunga bördor, vädjade om skattelättnader.”

Något som gjorde situationen ännu värre var sättet man samlade in skatterna på. Man auktionerade ut rätten att samla in skatt. De som vann budgivningen såg senare till att själva tjäna på skatteintäkterna. Och de i sin tur anlitade andra för att driva in skatterna. Det verkar som att Sackeus hade sådana indrivare under sig. (Luk. 19:1, 2) Människor blev såklart upprörda över det här och föraktade dem som drev in pengarna.