Under andra världskriget lämnade mina föräldrar Estland och kom till Tyskland, där jag föddes. Kort därefter började de planera för att flytta till Kanada. När vi kom dit bodde vi i närheten av Ottawa i en del av ett hönshus. Vi hade det väldigt dåligt ställt, men vi hade i alla fall alltid ägg till frukost.

En dag fick vi besök av Jehovas vittnen, och de läste Uppenbarelseboken 21:3, 4 för mamma. Hon blev så rörd att hon började gråta. Båda mina föräldrar började studera Bibeln, och det dröjde inte länge innan de blev döpta.

Mina föräldrar var inte så bra på engelska, men de brann verkligen för sanningen. Pappa tog med mig och min lillasyster, Sylvia, ut i tjänsten nästan varje lördag, även om han hade jobbat hela natten med att smälta nickel i en fabrik i Sudbury i Ontario. Och varje vecka gick vi igenom vakttornsstudiet som familj. Mamma och pappa hjälpte mig att verkligen älska Jehova. Så år 1956, när jag var tio, överlämnade jag mig åt honom och blev döpt. Jag har ofta tänkt på hur mycket mina föräldrar älskade Jehova, och det har uppmuntrat mig att fortsätta tjäna honom.

Men under en period efter high school var jag inte så fokuserad på sanningen. Jag tänkte att om jag blev pionjär så skulle jag aldrig ha råd att förverkliga min dröm att flyga och upptäcka världen. Jag började jobba på en lokalradiostation där jag spelade musik. Jag bara älskade det! Men jag jobbade kvällar, så jag missade ofta mötena. Och de vänner jag hade var inte direkt sådana som älskade Jehova. Jag gick hela tiden runt med ett gnagande samvete, och till slut bestämde jag mig för att göra en del förändringar.

Jag flyttade till Oshawa i Ontario. Där träffade jag Ray Norman, hans syster Lesli och några andra pionjärer. De fick mig verkligen att känna mig välkommen. Jag såg hur glada de var, och jag började fundera på vad jag ville göra med mitt liv. De uppmuntrade mig att börja som pionjär, och det gjorde jag i september 1966. Jag kände mig glad och nöjd med livet. Men plötsligt hände något som skulle förändra livet.

När jag gick i high school hade jag skickat in en ansökan till Betel i Toronto. Och när jag  hade börjat som pionjär blev jag inbjuden att komma dit och vara där i fyra år. Men jag tyckte verkligen om Lesli, och jag var rädd att jag aldrig skulle träffa henne igen om jag tackade ja. Jag bad många, långa böner till Jehova och bestämde mig till slut för att börja på Betel. Men det kändes tungt att säga hej då till Lesli.

Först var jag i tvätten på Betel, och längre fram blev jag sekreterare. Under tiden hade Lesli börjat som specialpionjär i Gatineau i Quebec. Jag tänkte ofta på henne och undrade om jag verkligen hade fattat rätt beslut. Men då kom en av mitt livs bästa överraskningar. Leslis bror, Ray, blev inbjuden till Betel. Och vi fick dela rum! Det gjorde att jag fick kontakt med Lesli igen. Vi gifte oss den 27 februari 1971, den allra sista dagen av mitt fyra år långa förordnande på Betel.

Vi blev förordnade till en fransktalande församling i Quebec. Några år senare, när jag var 28, kom nästa överraskning. Jag fick veta att jag skulle börja som kretstillsyningsman. Jag kände mig ung och otillräcklig, men det som står i Jeremia 1:7, 8 uppmuntrade mig. Och Lesli hade varit med om ett par bilolyckor och hade dessutom sömnproblem. Så frågan var om vi verkligen skulle kunna klara av kretstjänsten. Men Lesli sa: ”Om Jehova ger oss en inbjudan så borde vi testa.” Det gjorde vi, och vi hade 17 fantastiska år i kretstjänsten.

Jag hade väldigt mycket att göra som kretstillsyningsman, och ibland fick jag och Lesli knappt någon tid tillsammans. Men tidigt en måndagsmorgon ringde det på dörren. När vi öppnade var det ingen där. Det stod bara en picknickkorg där med en duk, lite frukt, ost, baguetter, glas, en flaska vin och en lapp där det stod: ”Ta med din fru på en picknick.” Solen sken, så det var en fin dag. Men jag förklarade för Lesli att det tyvärr inte gick, för jag behövde förbereda några tal. Hon blev lite besviken men sa att hon förstod. Men när jag satte mig vid skrivbordet fick jag dåligt samvete. Jag började tänka på det som sägs i Efesierna 5:25, 28. Det slog mig att Jehova ville påminna mig om att jag behövde bry mig om hur min fru kände det. Så jag bad till Jehova, och sedan sa jag till Lesli: ”Vi åker ändå!” Hon blev väldigt glad. Vi körde till ett fantastiskt ställe vid en flod. Sedan dukade vi upp och hade en av de bästa dagarna vi någonsin haft tillsammans. Och jag hann förbereda mina tal ändå.

Vi reste i flera kretsar från British Columbia till Newfoundland, och vi har många glada minnen från den tiden. Jag fick resa, precis som jag hade drömt om som liten grabb. Tanken på att ansöka till Gileadskolan hade ibland dykt upp, men jag ville inte flytta utomlands. Jag kände inte att jag var tillräckligt duktig för att kunna bli missionär. Dessutom var jag livrädd för att hamna i  Afrika där det var krig och fanns sjukdomar. Jag var rätt så nöjd med att vara i Kanada.

År 1992, när Jehovas vittnen började kunna verka mer fritt i länderna i forna Sovjetunionen, fick vi frågan om vi kunde tänka oss att bli missionärer i Estland. Vi blev väldigt överraskade, men vi bad om saken. Ännu en gång tänkte vi: ”Om Jehova kommer med en inbjudan borde vi väl ändå försöka?” Så vi tackade ja, och jag tänkte: ”Det är i alla fall inte Afrika vi ska till.”

Vi började lära oss estniska på en gång. Efter några månader fick vi börja i kretstjänsten. Vi skulle besöka 46 församlingar och grupper i de tre baltiska länderna och i Kaliningrad, som tillhör Ryssland. Så vi behövde lära oss en del lettiska, litauiska och ryska, och det var inte lätt. Men vännerna blev så glada när de såg att vi försökte, och det betydde mycket för oss. År 1999 öppnades ett avdelningskontor i Estland, och jag blev förordnad att ingå i avdelningskontorets kommitté, tillsammans med Toomas Edur, Lembit Reile och Tommi Kauko.

Vi lärde känna många vittnen som tidigare hade blivit deporterade till Sibirien. Trots att de fick uthärda brutal behandling under fängelselika förhållanden långt borta från sina familjer, så blev de aldrig bittra. De var fortfarande glada och brann för tjänsten. Deras fina exempel lärde oss att vi också kan vara glada och hålla ut under svåra förhållanden.

Vi hade fullt upp under många år och tog väldigt sällan ledigt, och Lesli började känna sig väldigt trött. Till att börja med förstod vi inte att hennes trötthet berodde på att hon hade fått fibromyalgi. Vi funderade på allvar på att återvända till Kanada. Vi blev inbjudna till en utbildning i Patterson i USA, men jag trodde inte att vi skulle kunna åka dit. Vi bad innerligt till Jehova om saken, och sedan tackade vi faktiskt ja. Och Jehova välsignade verkligen det beslutet, för det var under skolan som Lesli till slut fick den medicinska behandling hon behövde. Det gjorde att vi kunde fortsätta som vi gjort tidigare.

En kväll år 2008, när vi var i Estland, fick jag ett telefonsamtal från huvudkontoret, och de undrade om vi kunde tänka oss ett nytt förordnande – till Kongo-Kinshasa. Gissa om jag blev överraskad, speciellt med tanke på att jag behövde ge besked redan nästa dag. Jag sa inget till Lesli, för jag visste att hon inte skulle kunna sova den natten om hon fick veta något. Det var i stället jag som inte fick en blund, utan jag bad till Jehova och berättade hur orolig jag var över att åka till Afrika.

Nästa dag berättade jag för Lesli om telefonsamtalet, och vi tänkte: ”Jehova verkar vilja att vi ska flytta till Afrika. Hur kan vi veta att vi inte klarar av det eller att vi inte tycker om det om vi inte  ger det en chans?” Så efter 16 år i Estland satte vi oss på flyget till Kongo-Kinshasa. Avdelningskontoret där hade en underbar trädgård, en riktig oas, där man kunde känna lugn och ro. Bland det första Lesli satte upp i rummet var ett litet kort hon hade haft ända sedan vi lämnade Kanada. På kortet stod det: ”Var glad och nöjd där du är.” När vi träffat vännerna, lett bibelstudier och upptäckt den sidan av missionärslivet så trivdes vi verkligen! Så småningom fick vi privilegiet att besöka 13 andra avdelningskontor i Afrika. På de här resorna lärde vi känna många spännande människor. Oron jag först kände över att åka till Afrika var som bortblåst, och vi tackade Jehova för att vi fick vara där.

I Kongo-Kinshasa blev vi bjudna på mat som jag aldrig trodde att jag skulle klara av att äta, till exempel insekter. Men när vi såg hur mycket vännerna tyckte om det så ville vi ändå testa. Och vi tyckte faktiskt om det!

Vi kunde också vara med och ge både andlig och humanitär hjälp till bröder och systrar i den östra delen av landet, där gerillagrupper angrep olika byar och skadade kvinnor och barn. De flesta av vännerna hade inte mycket materiellt sett. Men deras starka tro på uppståndelsehoppet, deras kärlek till Jehova och deras lojalitet mot organisationen var verkligen rörande att se. Det gav oss perspektiv på varför vi själva tjänade Jehova, och det stärkte vår tro. Några av vännerna hade förlorat både sitt hem och sin inkomst. Det slog mig hur snabbt materiella saker kan försvinna och att det mest värdefulla vi har är vårt förhållande till Jehova. Trots att vännerna gick igenom svåra prövningar klagade de nästan aldrig. Deras fina inställning uppmuntrade oss att inte låta våra hälsoproblem och andra svårigheter slå ner modet på oss.

Men det kom fler överraskningar. Vi fick frågan om att flytta till avdelningskontoret i Hongkong. Vi hade aldrig ens tänkt tanken att vi skulle flytta till Asien. Men vi tackade ja, för Jehova hade ju verkligen tagit hand om oss på alla andra uppdrag vi  haft. Så 2013 var det med tårar i ögonen som vi lämnade våra kära vänner i Afrika, utan att ha någon aning om vad som låg framför oss.

Hongkong var verkligen annorlunda mot det vi var vana vid, en metropol full av liv och rörelse. Och kantonesiska var inte lätt att lära sig. Men vännerna tog emot oss med öppna armar, och vi älskade maten. Det var stor ökning, och det fanns mycket att göra på avdelningskontoret. Men fastighetspriserna hade skjutit i höjden, så den styrande kretsen tog beslutet att sälja de flesta av Betels byggnader. Kort därefter, år 2015, blev vi förordnade till Sydkorea, där vi fortfarande är. Och nu skulle vi lära oss ytterligare ett svårt språk. Även om vi fortfarande har mycket kvar att lära så värmer vännernas beröm våra hjärtan när vi försöker prata koreanska.

Det är inte alltid så lätt att få nya vänner. Men vi har märkt att om vi tar initiativet och bjuder hem vänner så lär vi känna dem snabbare. Vi har upplevt att våra bröder och systrar är mer lika än de är olika och att Jehova har skapat oss på ett fantastiskt sätt, så att vi kan öppna våra hjärtan och älska olika slags människor. (2 Kor. 6:11)

Vi har förstått att vi måste acceptera människor som de är, precis som Jehova gör. Och vi måste försöka se hur Jehova vägleder oss i livet och hur han visar oss sin kärlek. När vi kände oss lite nere eller undrade om vännerna tyckte om oss tog vi fram brev eller kort med uppmuntrande ord som vänner skrivit till oss. Vi har verkligen känt hur Jehova har besvarat våra böner och gett oss den styrka vi har behövt för att kunna fortsätta.

Lesli och jag har fått lära oss hur viktigt det är att man tar sig tid för varandra, oavsett hur stressigt det kan vara i livet. Vi har också märkt hur bra det är att kunna skratta åt sig själv, särskilt när man håller på att lära sig ett nytt språk. Och varje kväll försöker vi tänka på något fint vi kan tacka Jehova för.

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna vara missionär eller bo utomlands. Men jag har fått lära mig att man kan klara av vad som helst med Jehovas hjälp. Det påminner om Jeremias ord: ”Du har lurat mig, Jehova.” (Jer. 20:7) Ja, Jehova har gett oss många trevliga överraskningar och välsignelser genom åren, och min barndomsdröm om att få flyga blev verklighet. Vi har flugit till många fler ställen än jag hade kunnat drömma om och besökt avdelningskontor på fem kontinenter. Och jag är så tacksam för att Lesli hela tiden varit så positiv och stöttande.

Vi försöker hela tiden påminna varandra om varför vi håller på med det vi gör och vem vi gör det för. Allt fint vi får uppleva nu är bara en liten aptitretare på hur fantastiskt det kommer att bli att få leva för evigt, då Jehova ”öppnar ... [sin] hand och ger allt levande vad de önskar”. (Ps. 145:16)