Den här skrämmande upplevelsen blev en vändpunkt i mitt liv och gjorde att jag började söka Gud. Men innan jag berättar hur det slutade den där natten, så vill jag berätta lite om min uppväxt och vad som fick mig att vilja lära känna Gud.

Jag föddes 1937 i Guesnain, ett gruvsamhälle i norra Frankrike. Pappa jobbade i en kolgruva, och han lärde mig hur viktigt det är att arbeta hårt och att inte tolerera orättvisor. Gruvarbetarna hade dåliga arbetsvillkor, så han ville hjälpa dem. Han engagerade sig i fackföreningar och strejker för att försöka få till en förändring. Han blev också upprörd när han såg hyckleriet bland prästerna där vi bodde. Många av dem hade det gott ställt men bad ändå om mat och pengar från gruvarbetare som knappt hade det de själva behövde. Pappa tyckte att det prästerna gjorde var vidrigt. Därför lärde han mig aldrig något om religion, och vi pratade aldrig om Gud.

 När jag blev äldre började jag också hata orättvisor. Det fanns till exempel mycket fördomar mot utlänningar i Frankrike. Men jag brukade spela fotboll med barn med invandrarbakgrund och tyckte om att vara med dem. Dessutom var min mamma inte från Frankrike, utan från Polen. Jag ville leva i ett samhälle där människor från olika kulturer behandlades lika och levde i fred med varandra.

Jag blev inkallad till det militära 1957. Det var så det kom sig att jag var i de algeriska bergen den där natten jag beskrev tidigare. Efter att ha sagt ”Gud, hjälp mig!” ställdes jag öga mot öga med – inte en fiendesoldat – utan en åsna! Vilken lättnad! Men den här händelsen, och själva kriget, gjorde att jag började fundera mer över meningen med livet. Varför finns vi till? Bryr Gud sig om oss? Kommer det någonsin att bli bestående fred?

Senare, när jag hade permission och hälsade på mina föräldrar, träffade jag ett Jehovas vittne. Han gav mig ett exemplar av La Sainte Bible, en katolsk bibelöversättning till franska, som jag började läsa när jag hade återvänt till Algeriet. Jag fastnade för Uppenbarelseboken 21:3, 4, där det står: ”Guds tält är hos människorna ... Han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, inte heller sorg, skrik eller smärta.” * Något sådant hade jag aldrig hört förut. ”Kan det här vara sant?” undrade jag. På den tiden visste jag knappt någonting om Gud och Bibeln.

När jag lämnade armén 1959 träffade jag ett vittne som hette François, som lärde mig mycket från Bibeln. Han visade till exempel att Gud har ett namn, Jehova. (Ps. 83:18) Han berättade också att Jehova ska införa sann rättvisa på jorden, göra jorden till ett paradis och uppfylla orden i Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Det jag fick lära mig kändes så logiskt och gick rakt in i hjärtat. Men jag blev samtidigt väldigt arg på prästerna och ville öppet fördöma dem för att de lärde ut saker som inte stämmer med Bibeln. Det var tydligt att jag fortfarande hade samma inställning som pappa. Jag var otålig och ville göra något åt saken med en gång.

François och andra vittnen som hade blivit mina vänner hjälpte mig att lugna ner mig. De förklarade att vår uppgift som kristna inte är att döma andra, utan att berätta de goda nyheterna om Guds rike och ge dem ett hopp för framtiden. Det var det Jesus gjorde, och det var det han sa åt sina efterföljare att göra. (Matt. 24:14; Luk. 4:43) Jag behövde också lära mig att prata med andra på ett vänligt och smidigt sätt, oavsett vad de trodde på. Bibeln säger: ”En Herrens slav ska inte strida, utan vara vänlig mot alla.” (2 Tim. 2:24)

 Jag gjorde de förändringar jag behövde och blev döpt vid en kretssammankomst 1959. Där träffade jag en ung syster som hette Angèle, som jag blev intresserad av. Jag började gå på mötena i hennes församling, och vi gifte oss 1960. Hon är en fantastisk kvinna och en underbar hustru – verkligen en gåva från Jehova. (Ords. 19:14)

Under åren har jag lärt mig mycket av förståndiga och erfarna bröder. Något viktigt som jag har insett är att oavsett vilken uppgift man har så måste man vara ödmjuk och komma ihåg den fina tanken i Ordspråksboken 15:22, att ”många rådgivare ger framgång”.

År 1964 började jag förstå hur sanna de orden är. Det året började jag som kretstillsyningsman och besökte olika församlingar för att uppmuntra vännerna och hjälpa dem att stärka sin andlighet. Men jag var bara 27 år och hade inte så mycket erfarenhet. Så jag gjorde en del misstag, men jag försökte lära mig av dem. Och framför allt lärde jag mig mycket av de fina råd jag fick av duktiga och erfarna bröder.

Ett exempel på det är något som hände när jag nyss hade blivit kretstillsyningsman. Efter att ha besökt en församling i Paris frågade en andligt mogen broder mig om vi kunde talas vid i enrum. ”Visst”, sa jag.

Han frågade: ”Louis, när en läkare gör hembesök, vilka är det då han går till?”

”De sjuka”, svarade jag.

Han sa: ”Precis. Men jag har märkt att du lägger mest tid på dem som redan är andligt starka, som till exempel församlingstillsyningsmannen. I vår församling finns det många som är nedstämda, nya eller tillbakadragna. De skulle verkligen uppskatta om du gav dem lite av din tid och kanske till och med kom hem till dem på en bit mat.”

Den här fina brodern hade helt rätt; det var verkligen något jag behövde höra. Jag blev djupt påverkad av hans stora kärlek till Jehovas får. Så jag svalde min stolthet och försökte direkt börja tillämpa rådet. Jag är så tacksam mot Jehova för sådana här bröder.

År 1969 och 1973 hade jag tillsynen över matserveringen vid två internationella sammankomster i Colombes i Paris. På sammankomsten  1973 var det ungefär 60 000 personer som skulle få mat under fem dagar. Det kändes minst sagt skrämmande. Men återigen hade jag nytta av tanken i Ordspråksboken 15:22, att man ska lyssna på andras råd. Jag bad mogna bröder med erfarenhet från livsmedelsindustrin om tips och råd. Några av dem var slaktare, jordbrukare, kockar och inköpare. Tillsammans klarade vi av den här svåra uppgiften.

Samma år blev jag och min fru tillfrågade om vi kunde börja på Betel i Frankrike. Och uppgiften jag fick där visade sig vara ytterligare en stor utmaning. Jag skulle hitta sätt att få in litteratur till vännerna i Kamerun, där vår verksamhet var förbjuden mellan 1970 och 1993. Jag visste inte om jag skulle klara av det. Brodern som hade ansvar för verksamheten i Frankrike lade nog märke till hur jag kände det, för han uppmuntrade mig och sa: ”Våra bröder och systrar i Kamerun behöver verkligen andlig mat. Nu ser vi till att de får äta!” Så vi satte i gång.

Jag gjorde flera resor till länder som gränsar till Kamerun för att träffa äldstebröder därifrån. De här modiga men försiktiga bröderna hjälpte mig att hitta sätt att förse vännerna i Kamerun med andlig mat. Jehova välsignade de här ansträngningarna. Under omkring 20 år gick hans folk i Kamerun inte miste om ett enda nummer av Vakttornet eller Tjänsten för Guds rike.

Jag kunde tydligt se Angèles fina andliga egenskaper redan när vi började sällskapa. Och de blev ännu tydligare när vi väl var gifta. Redan på kvällen samma dag som vi hade gift oss ville hon att vi skulle berätta för Jehova att vi ville göra så mycket som möjligt  för honom som gifta. Och det har Jehova låtit oss göra.

Angèle har hjälpt mig att lita mer på Jehova. Här är ett exempel: När vi blev inbjudna till Betel 1973 var vi i kretstjänsten. Jag älskade kretstjänsten, så jag kände mig lite tveksam till att börja på Betel. Men Angèle påminde mig om att vi hade överlämnat våra liv åt Jehova. ”Borde vi inte göra allt som hans organisation ber oss om?” sa hon. (Hebr. 13:17) Det var svårt att invända mot det argumentet. Så vi tackade ja till inbjudan. Jag är så tacksam för att min fru är så förståndig, balanserad och andlig. Det har stärkt vårt förhållande och hjälpt oss att fatta bra beslut under våra många år tillsammans.

Angèle har fortsatt att vara en fantastisk hustru som stöttar mig, även nu när vi har blivit äldre. Tillsammans har vi till exempel ansträngt oss för att förbättra vår engelska, eftersom många av organisationens skolor hålls på det språket. Vi bytte till en engelsktalande församling, trots att vi var över 70 år då. Det var inte lätt att få tid till att arbeta på min engelska med tanke på allt jag hade att göra som medlem av avdelningskontorets kommitté i Frankrike. Men jag och Angèle hjälpte varandra. Nu är vi över 80, och vi förbereder fortfarande mötena på både engelska och franska. Vi försöker också engagera oss så mycket som möjligt i församlingen, både på mötena och i tjänsten. Jehova har välsignat våra ansträngningar att lära oss engelska.

En av de välsignelserna var att vi 2017 fick förmånen att gå Skolan för medlemmar av avdelningskontorens kommittéer och deras hustrur, som hölls på Jehovas vittnens utbildningscentrum i Patterson i delstaten New York.

Jehova är verkligen vår ”store Undervisare”. (Jes. 30:20) Därför är det inte konstigt att hans tjänare, unga som gamla, får bästa tänkbara undervisning. (5 Mos. 4:5–8) Jag har sett att de som lyssnar på Jehova och på erfarna bröder och systrar när de är unga går framåt andligen och kan fatta bra beslut i livet. Det är som det står i Ordspråksboken 9:9: ”Dela dina insikter med den vise, så blir han ännu visare. Undervisa den rättfärdige, så ökar hans kunskap.”

Ibland tänker jag tillbaka på den där skrämmande natten i de algeriska bergen för 60 år sedan. Då hade jag ingen aning om allt fantastiskt som låg framför mig. Jag har lärt mig så mycket av andra! Jehova har gett Angèle och mig ett underbart och meningsfullt liv. Vi är beslutna att aldrig sluta lyssna på vår himmelske Far och på erfarna bröder och systrar som älskar honom.