JAG växte upp i Graz i Österrike. När jag var sju år blev jag skickad till en religiös skola. Men där blev jag vittne till chockerande sexuell omoral mellan präster och nunnor. Så mamma såg till att jag fick lämna den skolan inom ett år.

Längre fram hamnade jag på internatskola. En kväll när Graz blev kraftigt bombat kom pappa och hämtade mig. Vi åkte mot staden Schladming för att sätta oss i säkerhet. Vi hade precis kommit fram och kört över en bro när den sprängdes. En annan gång blev mormor och jag beskjutna hemma i trädgården av lågt flygande stridsplan. Efter kriget kände vi oss svikna av både kyrkan och myndigheterna.

År 1950 började ett Jehovas vittne berätta för mamma om Bibelns budskap. Jag lyssnade på deras samtal och följde med mamma på några möten. Hon blev övertygad om att vittnena hade sanningen och blev döpt 1952.

På den tiden upplevde jag församlingen som en klubb för gamla tanter. Men senare besökte vi en församling där det fanns många ungdomar – inte alls någon tantklubb! När jag kom hem till Graz igen började jag vara med på alla möten, och snart blev jag också övertygad om att det jag fick lära mig var sanningen. Jag lärde också känna Jehova som en Gud som alltid finns vid sina tjänares sida och som ger stöd och hjälp. Och det gör han även när det känns som att vi är helt ensamma och befinner oss i en omöjlig situation. (Ps. 3:5, 6)

Jag ville dela med mig av sanningen till andra och började med mina syskon. Mina fyra äldre systrar hade redan flyttat hemifrån och jobbade som lärare. Så jag hälsade på dem en efter en i de byar de hade flyttat  till och uppmuntrade dem att studera Bibeln. Faktum är att alla mina syskon började studera Bibeln och blev Jehovas vittnen så småningom.

Jag började också gå i tjänsten från dörr till dörr. Efter en dryg vecka träffade jag en kvinna i 30-årsåldern som jag började studera med. Hon gjorde framsteg och blev så småningom döpt, och det gjorde också hennes man och två söner längre fram. Vårt studium påverkade min egen andlighet på djupet. Varför det? Det var faktiskt ingen som hade haft ett regelrätt studium med mig, så varje gång vi skulle studera fick jag förbereda mig riktigt noga. Man kan säga att jag först fick undervisa mig själv för att sedan kunna undervisa min elev! Det här gjorde att sanningen verkligen sjönk ner i mitt hjärta. I april 1954 överlämnade jag mig åt Jehova och blev döpt.

År 1955 var jag med vid internationella sammankomster i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. I London träffade jag Albert Schroeder. Han var lärare på Gileadskolan och blev senare medlem av den styrande kretsen. Under en guidad tur på British Museum visade han oss några bibelhandskrifter som innehöll Guds namn på hebreiska, och han förklarade varför de här handskrifterna var så viktiga. Det gjorde stort intryck på mig, både känslomässigt och andligt, och gjorde mig mer motiverad än någonsin att sprida sanningen i Guds ord.

Jag började som pionjär den 1 januari 1956. Fyra månader senare fick jag frågan om jag ville börja som specialpionjär i Österrike. Jag blev skickad till staden Mistelbach. Det fanns inga andra vittnen där då, men det var inte den enda utmaningen. Min pionjärkamrat och jag var väldigt olika. Jag var bara 18 och kom från stan, och hon var 25 och kom från landet. Jag tyckte om att sova lite längre på morgnarna, och hon ville gå upp tidigt. Däremot stannade jag gärna uppe sent på kvällarna, men då ville hon gå och lägga sig. Tack vare Bibelns råd kunde vi ändå samsas, och vi hade väldigt trevligt tillsammans i pionjärtjänsten.

Då fanns det andra utmaningar som var värre. Ibland fick vi uppleva hårt motstånd, men vi blev aldrig ”lämnade i sticket”. (2 Kor. 4:7–9) En gång när vi predikade i en by ute på landet släppte folk lös sina hundar. Vi var snart omringade av stora hundar som skällde och visade tänderna. Vi höll varandra i handen, och jag bad: ”Snälla Jehova, gör så att vi dör fort när de attackerar oss!” När hundarna var på armlängds avstånd stannade de till, började vifta på svansen och gick sedan därifrån. Vi kände att Jehova hade beskyddat oss. Sedan fortsatte vi predika i byn, och till vår stora glädje var det flera som ville lyssna. De kanske var förvånade över att hundarna inte hade skadat oss och att vi hade fortsatt trots allt. En del av dem blev så småningom vittnen.

 Vi var också med om något annat hemskt. En dag var hyresvärden full när han kom hem. Vi hörde hur han pratade med sin fru en trappa ner. Han sa att han tänkte döda oss och att vi skapade oro i grannskapet. Hans fru försökte lugna ner honom men lyckades inte. Vi ställde snabbt några stolar framför dörren och började packa våra resväskor. När vi öppnade dörren stod hyresvärden där med en stor kniv i handen. Så vi rusade ut bakvägen och sprang nerför den långa trädgårdsgången med allt vi ägde och kom aldrig tillbaka.

Vi sökte upp ett hotell och frågade om det fanns rum. Och på det hotellet blev vi kvar nästan ett år, vilket faktiskt inte var så dumt med tanke på tjänsten. Hotellet låg mitt i stan, och en del personer kom gärna dit för att studera Bibeln med oss. Snart höll vi bokstudiet och vakttornsstudiet på vårt hotellrum varje vecka, och ungefär 15 personer brukade vara med.

Vi blev kvar i Mistelbach i över ett år. Sedan blev jag skickad till Feldbach, sydost om Graz, och där fanns det inte heller någon församling. Jag fick en ny pionjärkamrat, och vi bodde i ett litet rum på andra våningen i en timmerstuga. Vinden ven mellan timmerstockarna, så vi täppte till hålen så gott vi kunde med tidningspapper. Vi fick också hämta vatten i en brunn. Men det var värt alla ansträngningar. På bara några månader hade en grupp bildats. Ett av de bibelstudier vi hade där ledde så småningom till att omkring 30 personer i en och samma släkt kom med i sanningen!

Sådana erfarenheter gjorde det så tydligt för mig att Jehova aldrig sviker dem som sätter riket främst. Om så inte en enda människa kan hjälpa oss, finns Jehova alltid där för oss. (Ps. 121:1–3)

År 1958 skulle det hållas en internationell sammankomst på Yankee Stadium och Polo Grounds i New York, och jag ansökte om att få vara med på den. Avdelningskontoret i Österrike frågade då om jag kunde tänka mig att gå Gileadskolans 32:a klass. Ett sådant privilegium gick ju bara inte att tacka nej till! Jag sa ja direkt.

Under lektionerna fick jag sitta bredvid Martin Pötzinger. Han hade haft hemska  upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Längre fram blev även han medlem av den styrande kretsen. Ibland under skolans gång kunde han viska: ”Erika, hur säger man det där på tyska?”

När vi var halvvägs genom utbildningen meddelade broder Knorr vart vi skulle bli skickade. För min del blev det Paraguay. Eftersom jag var så ung behövde jag pappas godkännande för att få komma in i landet. Jag fick det och kom fram i mars 1959. Jag flyttade in i ett missionärshem i Asunción tillsammans med en ny tjänstekamrat.

Inte långt därefter träffade jag Walter Bright, en missionär som hade gått igenom Gileadskolans 30:e klass. Med tiden gifte vi oss och kunde möta livets utmaningar tillsammans. När vi ställdes inför problem läste vi Jehovas löfte i Jesaja 41:10: ”Var inte rädd, ty jag är med dig. Se dig inte spänt omkring, ty jag är din Gud. Jag skall styrka dig.” Den här versen försäkrade oss om att Jehova aldrig skulle svika oss så länge vi var trogna mot honom och satte riket först.

Efter en tid fick vi ett nytt distrikt i ett område nära gränsen till Brasilien. Prästerna där fick ett gäng ungdomar att kasta sten på vårt missionärshem – som var i rätt dåligt skick redan som det var. Sedan började Walter studera Bibeln med polischefen. Han såg till att vårt hus fick polisbevakning en hel vecka, och efter det fick vi vara i fred. Sedan dröjde det inte länge förrän vi fick flytta till ett bättre område på den brasilianska sidan av gränsen. Det visade sig vara en bra lösning, för vi kunde hålla möten i både Paraguay och Brasilien. När vi flyttade från det området fanns det två små församlingar där.

Läkare hade sagt att jag inte kunde få barn, så gissa om vi blev överraskade 1962 när det visade sig att jag var gravid. Så småningom slog vi oss ner i Hollywood i Florida, nära Walters familj. Under ett antal år kunde Walter och jag inte vara pionjärer. Vi hade en familj att ta hand om. Men vi försökte ändå sätta riket främst. (Matt. 6:33)

När vi kom till Florida i november 1962 märkte vi att lokala uppfattningar om integrering hade lett till att svarta och vita vänner hade möten var för sig och predikade i olika områden. Men för Jehova är etnisk tillhörighet helt ointressant, och det dröjde inte alltför länge innan församlingarna hade blivit mer uppblandade. Jehovas hand i det hela var uppenbar, för nu finns det tiotals församlingar i det området.

Sorgligt nog dog Walter i hjärncancer 2015. Då hade vi varit gifta i 55 år. Han var en underbar make, som älskade Jehova och hjälpte många vänner. Jag längtar efter att få träffa honom igen när han har uppstått och fått sin hälsa tillbaka. (Apg. 24:15)

Jag är så tacksam över att jag har kunnat vara i heltidstjänsten i över 40 år och haft ett så rikt och givande liv. Walter och jag fick till exempel hjälpa 136 av dem vi studerade med fram till dopet. Naturligtvis hade vi våra motgångar. Men vi lät aldrig det bli en ursäkt för att sluta tjäna vår lojale Gud. Nej, tvärtom. Vi drog oss närmare honom och litade på att han skulle lösa problemen i sin tid och på sitt sätt. Och det gör han ju alltid! (2 Tim. 4:16, 17)

Jag saknar Walter väldigt mycket, men pionjärtjänsten hjälper mig att kämpa vidare. Något som är till stor hjälp är att få undervisa andra, särskilt om uppståndelsehoppet. Jehova har aldrig svikit mig. Han har hjälpt mig på fler sätt än jag kan nämna, och han har hållit sitt ord. Han har styrkt och uppehållit mig och hållit ett fast grepp om mig med sin ”rättfärdighets högra hand”. (Jes. 41:10)