Jag föddes 1983. De första tio åren hade jag en bra barndom, men när jag var tio år började jag få väldigt ont i kroppen. Och två år senare vaknade jag en morgon och kunde inte röra mig. Styrkan var helt borta. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte röra på benen, och sedan dess har jag inte kunnat gå. Den här sjukdomen gjorde också att jag slutade växa, så än i dag är jag inte större än ett barn.

Efter att ha varit bunden till hemmet några månader kom två Jehovas vittnen på besök. Normalt brukade jag gömma mig när det kom besökare, men den här gången valde jag att prata med dem. Kvinnorna berättade om paradiset, och det fick mig att tänka på vad jag hade hört när jag var omkring fem år gammal. Då hade en missionär som hette Jethro och som bodde i Surinam besökt vår by en gång i månaden och studerat Bibeln med pappa. Jethro var väldigt snäll mot mig, och jag tyckte verkligen om honom. Dessutom hade farmor och farfar ibland tagit med mig på de möten som vittnena höll i vår by. Så när Florence, en av kvinnorna som kom den här dagen, frågade om jag ville veta mer, så tackade jag ja.

Florence kom tillbaka med sin man, Justus, och de började studera Bibeln med mig. När de märkte att jag inte kunde läsa så lärde de mig det. Och efter ett tag kunde jag läsa på egen hand. Men en dag berättade de att de hade blivit förordnade till Surinam. Tyvärr var det ingen i Orealla som kunde fortsätta studera med mig, men Jehova glömde inte bort mig.

Det dröjde inte länge förrän en pionjär som hette Floyd kom till Orealla, och när han predikade från hydda till hydda träffade han mig. Jag bara log när han pratade om att studera Bibeln. ”Varför ler du?” frågade han. Jag berättade att jag redan hade studerat igenom broschyren Vad kräver Gud av oss? och att jag hade kommit en bit i boken Kunskapen som leder till evigt liv. * Jag berättade varför studiet hade upphört, så Floyd studerade färdigt ”Kunskapsboken” med mig. Men sedan blev han också förordnad till ett annat ställe, och återigen hade jag ingen som kunde studera med mig.

 Men år 2004 blev två specialpionjärer, Granville och Joshua, förordnade till Orealla. De predikade från hydda till hydda och kom till mig. Jag sken upp när de frågade om jag ville studera. Jag frågade om de kunde studera ”Kunskapsboken” med mig från början, för jag ville veta om de skulle lära mig samma saker som de andra förkunnarna. Granville berättade att det hölls möten i byn, och trots att jag inte hade lämnat mitt hem på nästan tio år ville jag vara med. Så Granville kom förbi och körde mig i rullstol till Rikets sal.

Med tiden uppmuntrade Granville mig att gå med i teokratiska skolan. Han sa: ”Du kanske inte kan gå, men du kan ju prata. En vacker dag kommer du att hålla ett offentligt föredrag – sanna mina ord!” Det här gav mig självförtroende.

Jag började gå i tjänsten med Granville. Men många vägar var så skumpiga att det inte gick att köra rullstol på dem, så jag bad Granville sätta mig i en skottkärra och köra runt mig. Det fungerade väldigt bra. I april 2005 blev jag döpt, och strax därefter gav bröderna mig övning så att jag kunde ta hand om församlingens litteratur och ljudet på Rikets sal.

Tragiskt nog dog pappa i en båtolycka 2007, och det var ett hårt slag för vår familj. Granville bad tillsammans med oss och läste uppmuntrande tankar från Bibeln. Två år senare drabbades vi av ytterligare en fruktansvärd tragedi när Granville också dog i en båtolycka.

Vår lilla församling sörjde, och nu hade vi inga äldste, utan bara en församlingstjänare. Granvilles bortgång tog verkligen hårt på mig. Han var en så nära vän och hade funnits där och hjälpt mig både fysiskt och andligt. Nästa möte hade jag läsningen på vakttornsstudiet. Jag lyckades ta mig igenom de två första paragraferna, men sedan bröt jag ihop, och tårarna ville aldrig ta slut. Jag var tvungen att lämna podiet.

Det började kännas lite bättre när några bröder från en annan församling kom och hjälpte oss i Orealla. Dessutom skickade avdelningskontoret Kojo, som var specialpionjär. Och jag blev så glad när min mamma och lillebror började studera och blev döpta. I mars 2015 blev jag förordnad som församlingstjänare, och efter en tid höll jag mitt första offentliga föredrag. Med ett leende på läpparna och tårar i ögonen tänkte jag tillbaka på vad Granville hade sagt många år tidigare: ”En vacker dag kommer du att hålla ett offentligt föredrag – sanna mina ord!”

På JW Broadcasting^® har jag fått se vittnen som är i en liknande situation som jag. Men trots att de har funktionsnedsättningar så är de glada och kan åstadkomma mycket. Och jag kan också göra en del fortfarande. Jag vill ge Jehova den styrka jag har, och därför har jag blivit pionjär. Och något väldigt oväntat hände i september 2019. Då blev jag förordnad som äldste i vår församling på omkring 40 förkunnare.

Jag är så tacksam för alla fina bröder och systrar som har studerat med mig och hjälpt mig i min tjänst för Jehova. Men framför allt är jag tacksam mot Jehova för att han aldrig har glömt mig.