Innan jag avslöjar hur det hela slutade, vill jag berätta hur det kom sig att jag började i heltidstjänsten.

Jag föddes 1942 på den vackra ön Curaçao i Karibien. Pappa var egentligen från Surinam, men han fick jobb på Curaçao och flyttade dit. Han var en av de första som blev döpta på ön några år innan jag föddes. a Han studerade med oss barn varje vecka, även om vi inte alltid kände för det. När jag var 14 flyttade vår familj till Surinam, för pappa ville ta hand om farmor.

I församlingen i Surinam fanns det en hel del pionjärer som var några år äldre än jag, och jag umgicks mycket med dem. De såg alltid så glada ut när de berättade om vad som hade hänt i tjänsten. Efter mötena brukade vi prata om vad vi hade läst i Bibeln. Ibland satt vi till och med utomhus och tittade upp mot stjärnorna och pratade. De hjälpte mig att inse vad jag ville satsa på i livet. Jag ville arbeta för Jehova, så jag döpte mig när jag var 16. Och när jag var 18 blev jag reguljär pionjär.

Jag lärde mig väldigt mycket när jag var pionjär, och det har jag haft nytta av under alla år i heltidstjänsten. Bland det första jag fick lära mig var hur viktigt det är att öva andra. När jag var ny som pionjär var det en missionär som hette Willem van Seijl som tog mig under sina vingar. b Han lärde mig mycket om hur man ska utföra olika uppgifter i församlingen. Då hade jag ingen aning om hur mycket den övningen skulle betyda för mig. Året därpå  blev jag specialpionjär, och sedan fick jag ansvar för några isolerade grupper djupt in i regnskogen i Surinam. Då kände jag hur tacksam jag var för den övning jag hade fått. Och sedan dess har jag också försökt göra mitt allra bästa för att öva andra.

Något annat jag förstod var hur viktigt det är att leva enkelt och försöka vara organiserad. I början av varje månad brukade jag och min pionjärkamrat sätta oss ner och tänka igenom vad vi behövde köpa för de kommande veckorna. Sedan fick någon av oss göra den långa resan in till huvudstaden och handla hem allt. Vi hade inte så stort månadsbidrag, så vi var tvungna att tänka till så att det vi handlade räckte månaden ut. Om någonting tog slut när vi var i regnskogen fanns det nämligen knappt någon som skulle kunna hjälpa oss. Redan som ung lärde jag mig hur viktigt det är att leva enkelt och vara organiserad, och det har hjälpt mig att fokusera på sanningen hela livet.

En annan sak jag har förstått är hur bra det är att predika för människor på deras språk. När jag växte upp hade jag fått lära mig holländska, engelska, papiamento och sranantongo (sranan), som är det vanligaste språket i Surinam. Men när jag predikade för människor i regnskogen märkte jag hur mycket lättare det var för dem att ta till sig av sanningen på sitt eget språk. Jag tyckte det var riktigt svårt att prata en del av de språken, till exempel saramaccan, som är ett tonspråk. Men jag är verkligen glad för att jag gick in för att lära mig dem. Genom åren har jag haft möjlighet att få studera med många olika människor eftersom vi har kunnat prata deras språk.

Jag har såklart varit med om en del pinsamma saker. En gång trodde jag att jag frågade en kvinna som studerade Bibeln på saramaccan hur hon mådde eftersom hon hade haft ont i magen. Men det jag faktiskt frågade henne var om hon var med barn. Jag behöver knappast säga att det blev pinsamt. Men sådana här missar gjorde inte att jag gav upp, utan jag försökte alltid prata med människor på deras språk.

År 1970 blev jag kretstillsyningsman. Samma år fick jag åka runt till isolerade grupper i regnskogen och ha en bildpresentation som handlade om Jehovas vittnens huvudkontor. För att kunna ta oss dit fick jag och några bröder åka i en avlång träbåt längs slingrande floder i regnskogen. Båten var fullastad med en generator, en bensintank, oljelampor och en projektor. När vi lade till fick vi packa ur båten och bära allt till den plats där vi skulle ha presentationen. Det som gjorde mest intryck på mig under de här resorna var hur mycket människorna uppskattade att se den här presentationen. Det  var fantastiskt att få berätta för dem om Jehova och om den jordiska delen av hans organisation. Rent fysiskt kostade det en del att göra de här resorna. Men det var det verkligen värt, för vi fick så mycket tillbaka andligt sett.

Det fanns helt klart fördelar med att vara ogift, men jag kände ändå att jag ville dela livet med någon. Så jag började be specifikt om att hitta någon som skulle trivas med det uppdrag som jag hade där ute i regnskogen. Ungefär ett år senare började jag sällskapa med Ethel, som var en väldigt självuppoffrande specialpionjär. Ända sedan hon var liten hade hon sett upp till aposteln Paulus och velat bli som han och ge ut av sig själv i tjänsten. Vi gifte oss i september 1971 och började resa i kretstjänsten tillsammans.

Ethel växte upp under enkla förhållanden, så hon hade inga problem med att anpassa sig till livet i regnskogen. När vi skulle besöka en församling brukade vi packa lätt. Vi tvättade våra kläder och badade i floderna. Och vi åt allt som serverades: leguaner, pirayor eller något annat som de hade fångat i skogen eller i floderna. När det inte fanns några tallrikar åt vi på bananlöv. Och när det inte fanns några bestick åt vi med händerna. Ethel och jag känner att vi har kommit närmare både varandra och Jehova när vi har gjort uppoffringar i tjänsten för honom. (Pred. 4:12) Vi är så tacksamma för allt vi har fått vara med om.

Vi var på väg tillbaka från en isolerad plats i skogen när vi upplevde det jag berättade i början. Hela båten hamnade under vatten men kom snabbt tillbaka upp till ytan igen. Tack och lov hade vi flytvästar  på oss och var kvar i båten. Men hela båten blev vattenfylld. Vi tömde burkarna som vi hade mat i och använde dem för att ösa vatten ur båten.

Vi hade ju blivit tvungna att kasta maten, så vi började fiska när vi fortsatte längs floden. Men vi fick inget napp. Så vi bad till Jehova om att få mat för den dagen. Direkt efter försökte en av bröderna fiska igen. Och han fångade en fisk som var tillräckligt stor för att alla fem skulle bli mätta den kvällen.

När vi hade varit i kretstjänsten i fem år fick vi reda på att Ethel var med barn. Det var en riktig överraskning. Jag blev väldigt glad, men funderade samtidigt på hur det här skulle påverka vårt liv. Både jag och Ethel ville verkligen fortsätta i heltidstjänsten. År 1976 fick vi vår första son, Ethniël, och 2,5 år senare fick vi Giovanni.

På den tiden var behovet i Surinam så stort att avdelningskontoret ville att jag skulle fortsätta som kretstillsyningsman fast vi hade barn. När pojkarna var små fick jag kretsar med färre församlingar. Då kunde jag besöka ett par församlingar varje månad, och resten av tiden var jag pionjär i vår hemförsamling. Ethel och pojkarna följde med när jag besökte församlingar i närheten. Men när jag skulle till församlingar och sammankomster i regnskogen reste jag själv.

Jag behövde vara organiserad för att kunna ta hand om familjen och sköta alla andra uppgifter. Jag såg till att vi hade familjestudium varje vecka. Och när jag var i väg på en kretsvecka brukade Ethel studera med pojkarna. Vi försökte göra saker tillsammans så ofta vi kunde. Vi spelade spel och gjorde utflykter. Det blev många sena kvällar för mig när jag satt och förberedde mig för olika uppgifter. Och Ethel passar verkligen in på beskrivningen i Ordspråksboken 31:15. Hon brukade gå upp tidigt på morgonen och göra ordning frukosten. Det gjorde att vi kunde läsa dagens text ihop som familj innan pojkarna skulle till skolan. Jag är otroligt tacksam för att jag har en osjälvisk fru som alltid har stöttat mig så att jag har kunnat utföra alla mina uppgifter.

 Vi försökte hjälpa pojkarna att älska Jehova och tjänsten. Vi ville såklart att de skulle välja heltidstjänsten, men vi ville att det skulle vara deras eget val. Så vi berättade om alla roliga saker vi hade fått uppleva. Vi var också öppna med olika problem vi hade haft, men vi brukade lyfta fram hur Jehova hade hjälpt och välsignat oss. Och så såg vi till att pojkarna fick umgås med vänner som satte Jehova först i livet.

Jehova såg alltid till att vi hade det vi behövde. Jag försökte naturligtvis göra min del. När jag var ogift och specialpionjär i regnskogen hade jag lärt mig hur viktigt det är att lägga undan pengar. Men det fanns gånger när det ändå inte gick ihop, och då kunde vi se hur Jehova hjälpte oss. I slutet på 1980-talet och i början på 1990-talet var det oroligheter i Surinam. Under de här åren var det extra svårt att få tag på det allra mest nödvändiga. Men Jehova tog alltid hand om oss. (Matt. 6:32)

Jehova har alltid tagit hand om oss och hjälpt oss att vara glada och nöjda. Och vi är så tacksamma för våra barn och att de har valt att tjäna Jehova. Det är så roligt att se att de också har satsat på heltidstjänsten. Både Ethniël och Giovanni har fått utbildning inom organisationen och är nu gifta och tjänar på avdelningskontoret i Surinam.

Ethel och jag är inga ungdomar längre, men vi är specialpionjärer och fortsätter att arbeta för Jehova. Vi har faktiskt så fullt upp att jag fortfarande inte har lärt mig att simma! När jag ser tillbaka på livet ångrar jag ingenting. Jag är så glad att jag bestämde mig för att börja i heltidstjänsten när jag var ung. Det är ett av de bästa beslut jag har tagit!